Och nog för att det är en fin tanke hos Elisabeth Grate Bokförlag att en kort berättelse kan vara värd att gå i tryck som egen bok, med ISBN-nummer och allt, utan att behöva trängas in i en novellsamling. Utgåvor i små format har ofta ett slags skön behändighet över sig. Man får impulsen att bära den i innerfickan eller stoppa i ett litet kuvert och skicka vidare. Framför allt är det förtroendeingivande – någon har avsatt resurser i förlitan på dessa 30 sidors egen kraft, det ger auktoritet åt berättelsen.

Men Khoury-Ghatas Hafia är så snabbläst, så fort överstökad, så motståndslös i språk och gestaltning och snål och skissartad i händelseförlopp och karaktärsteckning att den upprörande grymhet som avhandlas inte hinner vinna mark i medvetandet. Med ens var det slut. Som telefonsamtalet några säten fram man hörde på bussen. Vad var det om? Jag hann inte höra tillräckligt. Det verkade riktigt otäckt, men det fanns ingen tid för detta att slå rot.

Similar Posts:

• På torget väntar en hög med stenar på henne
• Poesi och galenskap
• Irak inifrån
• Mellan raderna och nedanför trappan
• Bitterheten lockar och skrämmer

Men kan verkligen en enskild idiotisk läsare representera en hel roman? Naturligtvis inte, men det finns mycket som är problematiskt i Khoury-Ghatas bok. Det blev uppenbart under samtalet på Café Bagdad.

Historien påminner på flera sätt om Khoury-Ghatas tidigare roman La Maestra (utkom på svenska år 2003 på Elisabeth Grate Bokförlag). Barnlös fransyska flyr från sina problem till en ociviliserad by i världens ände och försöker, trots starkt motstånd från enfaldiga och vidskepliga byinvånare, undervisa barnen i byns dåligt utrustade skola. Kulturkrockar uppstår, där fransyskan förundras över bybornas enkla, naiva inställning till livet och läsaren kan småle åt mötena mellan västvärlden och byborna. Men där La Maestra är varm och romantiserande är Sju stenar till den otrogna hustrun berättad med en kallare och stundtals hånfull röst.

Låt mig redan inledningsvis klargöra att jag naturligtvis delar författarens och bokens mest angelägna budskap. I många delar av världen finns samhällen där kvinnans frihet är så starkt begränsad att hon inte kan röra sig fritt utan beskydd av en man och där hennes liv inte är mer värt än att man stenar henne till döds då hon blivit våldtagen, medan våldtäktsmannen ofta förblir ostraffad. Dessa fruktansvärda övergrepp sker ofta i religionens namn. Det är viktigt att uppmärksamma och skapa debatt kring detta förtryck och att stödja arbete för kvinnors rätt att leva värdiga och bra liv.

Under sitt föredrag talade Khoury-Ghata om hur hon under sin uppväxt sett skillnader mellan kristna och muslimer. Muslimer slog och försköt sina hustrur medan de kristna respekterade sina fruar och stannade vid deras sida. Koranen, sade hon, var en av de vackraste och mest poetiska böcker hon visste, men inte desto mindre kunde den muslimske mannen ”efter att ha druckit några glas för mycket” utan vidare förskjuta sin fru genom att anklaga henne för otrohet.

Att många muslimer, med hänvisning till Koranen, inte alls dricker alkohol valde Khoury-Ghata här att bortse ifrån. Hon ställde islam mot kristendom utan att nämna andra religioner eller diskutera huruvida kvinnoförtrycket uppehölls genom andra typer av strukturer än de religiösa. Precis som i debatten kring kvinnlig könsstympning är det för mig viktigt att skilja tradition från religion. Till skillnad från Khoury-Ghata är jag inte övertygad om att debatten kring kvinnoförtryck och avskyvärda traditioner som till exempel stening tjänar på att så starkt bindas till religionen islam.

Fransyskan i Sju stenar till den otrogna hustrun, som förblir namnlös boken igenom men kallas ”främlingskan”, benämns genomgående med andra pronomen singular. Denna användning av du känner jag igen från La Maestra. Medan fransyskan heter ”du” i texten, kallas Noor för ”hon”:

Du talar om mannen, hon talar om katten. Du vill skona hennes liv och hon envisas med att påpeka att det aldrig var frågan om någon våldtäkt

Betyder detta du också att Khoury-Ghata riktar sig till läsaren, i mitt fall en västerländsk kvinna, medan Noor blir hon, den andra?

Fransyskan kan inte få barn, vilket gör att hon inte helt och fullt är kvinna i bybornas ögon. En riktig skolfröken, får hon höra, är också en mor. En riktig skolfröken ska också vara gift och ha en man vid sin sida. I byn Khouf är hon könlös. En androgyn förnuftskämpe som kommit för att bryta den religiösa enfalden i Khouf, hjälpa kvinnorna att frigöra sig från männens intoleranta skräckvälde och utbilda barnen.

Men Khoufs barn har sitt eget sätt att ta till sig kunskaperna i skolan. De lämnar skolan utan att först be om lov. ”Dofterna av ris som steks med gurkmeja är lika befallande som muezzins röst som kallar till bön”. Även barnen styrs mer av kroppen än av intellektet. Det är svårt för dem att lära sig franska eftersom ”deras små huvuden rymmer inte två alfabet”.

De två kvinnorna i Khouf som boken kretsar kring är Noor och Amina. De har båda blivit sexuellt utnyttjade av franska biståndsarbetare, men hävdar ändå att de njutit av det. Kanske vill Khoury-Ghata visa på deras strategi för att behålla sin stolthet, genom att hävda att de var med på det. Ändå undrar jag över att Khoury-Ghata beskriver Aminas saknad efter fransmannen Gonzaguez med följande ord:

Ingen Gonzagues kvar att böja sig för med samma glädje som slaven känner över att ha en herre

Även fransyskan har blivit sviken av en man men hennes förhållningssätt är naturligtvis mycket förnuftigare än Amina och Noors: ”Du accepterar nederlaget medan dina båda väninnor låter sig uppslukas av sina fantasier”. Khoury-Ghata kritiserar de franska biståndsarbetarna och det heter att ”kolonisatören bryter fram genom biståndsarbetaren”. Eller genom författaren, tänker jag.

Amina och Noor beskrivs ofta med liknelser som framhåller deras djurlika, sluga sidor. Noor springer längs en flod efter att ha fött sitt barn ”lik vilken katta som helst som just har fått ungar”. De har en närmare relation med naturen än fransyskan. På ett ställe heter det att de ”tillhör en annan ras än du: de är mineraliska, vegetabiliska och har samma struktur som sanden, som barken på träden” medan fransyskan inte har ett sådant nära förhållande med naturen ”Dina västerländska kvinnofötter har aldrig trampat något fält (…) Naturen tycks dig full av fällor”

Som vanligt kretsar Khoury-Ghata på ett intressant och skickligt vis kring motsättningar mellan tal och skrift, mellan land och stad, mellan koloni och kolonisatörer, arabiska och franska, natur och civilisation, kvinnligt och manligt. Men där Khoury-Ghata tidigare, framförallt i sina diktsamlingar, solidariserat med de koloniserade vill hon med denna bok komplicera bilden. Det är oerhört intressant och provocerande.

Similar Posts:

• Kortare än bra
• Poesi och galenskap
• Segt om ett äktenskap i stå
• Sätt på mig eller se mig åtminstone
• Jägaren och bytet

Macdissis berättelse är också berättelsen om det lidande det irakiska folket utsatts för. Hon berättar, eller snarare visar genom att redogöra för samtal hon hört eller haft, hur olika etniska och religiösa grupper sliter sönder landet genom sina maktkamper.

Berättelsen följer, i stort sett kronologiskt, hennes vistelse i Bagdad och lider lite av författarens vilja att få med precis alla händelser och trådar. Det blir svårt att hålla isär alla trådar och namn efter ett tag, vilket i och för sig till viss del vägs upp av intressanta analyser och betraktelser, men en sak går inte att komma ifrån: Macdissi kräver mycket av sina läsare. Insprängt bland alla fakta finns en sällsam och mycket stormig kärlekshistoria som gör boken mycket mer personlig, utlämnande ibland. Macdissi beskriver mycket målande svårigheterna med att vara kvinna (och utlänning) på en hög post i ett muslimskt land och jag känner med henne, känner hennes frustration över att inte få vara med på möten. Känner hennes ilska över flata chefer som inte vågar stå upp för jämställdhet och känner, som hon, att detta inte direkt är smickrande för FN. Det må vara naivt, men ska inte FN värna mänskliga rättigheter? Om organisationen själv inte förmår eller vågar utmana ens de mest enfaldiga idéer om att kvinnor inte ska delta i möten eller ens befinna sig i samma rum som män finns ingen trovärdighet för något jämställdhetsarbete.

Sorgligt och tragiskt är alldeles för svaga ord för det som utspelas i Irak, och nedslående är ett för svagt ord för att beskriva den bristande rapporteringen av händelserna. Time skriver spaltmeter på spaltmeter om amerikanska soldater och deras utsatta situation och hur hemskt det är när någon får åka hem utan ett ben eller i värsta fall i en kista draperad med stjärnbaneret. Historien från journalister som varit ”inbäddade” och åkt med olika förband på deras uppdrag. Skillnaden mellan dessa soldater och de tusentals irakier som dödats, lemlästats, torterats, fängslats på oklara grunder, kidnappats och sett sina nära och kära dö, är att de har ett hem att åka till. De har det där någon annanstans att ta vägen som irakierna saknar. Därför är det så deprimerande att mediernas rapportering varit, och är, så enögd och så bristfällig. Det finns ett tomrum, ett informationshål och det är därför det här är en sådan viktig och välkommen bok.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• En krigskorrespondent med hjärta
• USA ut ur Irak …
• Sanningen, krigets första offer
• Ockupationen av Irak

Fyrtio år efter att familjen trasats sönder och båda föräldrarna är döda, återvänder dottern för att berätta om sin bror, trotsa skammen och skriva om vad som hände.

Skam över min mors »franskbanesiska», över min fars vredesutbrott som drev våra grannar ur sängen och fick dem att rada upp sig framför vår port. Skam inte minst över vår oförlösta kärlek till denne man och denna kvinna som blir till stoft i landets båda ändar. Skam över att skylta med min skam på en sida så länge jag har skrivit böcker.

Korrelationen galenskap och skrivande är ett genomgående tema, där skapandet ställs mot traditionellt familjeliv, religion och sociala konventioner.

Brodern är poet; han skriver orimmad vers, tar droger, läser Rimbaud och reser til Paris. Dagarna ägnar han åt att sova, på nätterna, när han inte besöker den engelska ladyn och målarinnan som förälskat sig i Orienten och dess ljus, diskuterar han Gud och Nietzsche med sina konstnärskollegor på krogen La Palette. Kort sagt: han uppfyller alla kriterier för det lidande konstnärsgeniet.

Prosan i Ett hus på randen till tårar är lyrisk och rik på metaforer, texten är laddad med symboliska bilder. Vissa stycken vill jag plocka ut och spara, läsa som poesi. Problemet är dock att denna finstämt poetiska prosa emellanåt ligger som en dimslöja över boksidorna och gör det svårt att nå fram till själva berättelsen. Karaktärerna är skildrade med distans, några av dem blir tyvärr aldrig mer än undanglidande bifigurer.

Dottern söker efter orsakssamband, förklaringar till tragedin. Men finner hon dem? Att tolka in vad som verkligen hände är upp till läsaren. Texten i sig förblir hemlighetsfull och mångtydig.

Similar Posts:

• På torget väntar en hög med stenar på henne
• Kortare än bra
• Mellan Zarathustra och psyket
• Friheten från moralen
• Grunden för vår civilisation – Dionysos eller Apollon?