En av de befriande styrkorna i Jag vill ju vara fri, Annika Perssons biografi om Lena Nyman, är hur porträtteringen av skådespelerskan aldrig landar i känslor av misslyckande eller offerskap. Nyman, som på många sätt levde sitt liv utanför den traditionella kvinnorollens ramar, missbrukade alkohol och andra droger men inte heller i beskrivningen av detta […][...]

2013 är ännu inte slut förrän kraven börjar ramla in på att sammanfatta det. Vilka var årets tio bästa böcker? Bästa filmer? Viktigaste nyheterna? Är vi snabbare än någonsin på att stressa fram bokslut? För några år sedan kom tegelstenen Tusen svenska klassiker – närmare bestämt i början av hösten 2009. Jag kommer ihåg tidpunkten […][...]

foto: Anna Widoff. Jag träffar Annika Persson i ett av intervjurummen på Press Centre. Då har jag redan sett hennes seminarie med Beata Arnborg, som skrivit en biografi om Kerstin Thorvall. Jag har aldrig tänkt på tidigare hur lika de var! säger Annika. Hur kom det sig att du började skriva den här boken? Den […][...]

Det var en gång en liten flicka som hette Lena. Hon var mycket liten och ljushårig. Alla, åtminstone hennes pappa, trodde att hon var en Prinsessa. Hon var mycket tillbakadragen, ja, för att inte säga, blyg. Hon ville sitta i lugn och ro med sitt dockskåp. Hon hade inte behov av andra. Hon hade en […][...]

Min mor och jag för en återkommande diskussion om kvinnoskildringar, inte minst om dem som kom när hon var i min ålder. Hon kan till exempel förfasa sig över hur jag kan gilla filmen Jag är nyfiken – gul, och sedan visar det sig att hon aldrig ens sett den, bara minns kontroverserna och hur […][...]