Tankarna under bilresan på väg till den döende exfrun, Geneviève, inleder boken. Att skriva att han befinner sig i affekt är en underdrift. Orden som används för att beskriva de känslolägen som hans sinne går igenom under resans gång, är som att bli nermejad av en kaskad mörksinnade adjektiv. Och när man tror att kulsprutsalvan är slut så sätter den igång igen. Detta är inte en författare som värjer sig för upprepningar. Förstod inte läsaren första gången att ”man glömmer ingenting, jag vet det i kväll”, så får man det förklarat för sig en gång till i meningen som följer i form av ”Jag glömmer ingenting”.

”Jag vill inte prata om henne. Jag ska inte prata om henne med henne. Vi ska inte prata om henne”, är ett typexempel på meningsföljd som plågar innehållet.

Nåväl, efter en bit in i boken blir det tydligt att Vincent har förlorat något i sitt liv. En förlust som han delar med kvinnan som vill ha honom vid sin dödsbädd. Förlusten består av ett barn. Detta blir uppenbart efter att jag för cirka tjugonde gången kommit på mig själv med att tänka: ”Men nu får ni ändå ta ett djupt andetag och samla er så även jag kan få komma till insikt med vad som hänt”. Men de samlar sig inte. Tvärtom. Bokens handling och beskrivning av dess frontfigurer eskalerar under dramaturgins gång till att, bildligt talat, bli till en text som är skriven i versaler med fjorton utropstecken efter varje mening. Handlingen mynnar ut till att bli till dagboksanteckningar ifrån när det fasansfulla inträffade. Det som hände för länge sedan. Det som slet dem itu som människor och ifrån varandra. Har jag nämnt att detta är en barn- och ungdomsbok?

Att sätta den här boken i händerna på en hormonstinn ungdom som försöker greppa livets stora och nyupptäckta känslor så väl som frågor, känns lika sunt som att sätta en fyrverkeripjäs i händerna på ett barn. Faktum är att hela boken är skriven på ett språk som påminner om dikterna som jag (bland många) skrev under högstadietiden. Stora, svulstiga ord i klumpiga meningar som så gärna vill gestalta allvarliga teman, men som bara lyckas med att trötta ut den som tvingas läsa eller lyssna.

Att försöka sätta ord på det obegripliga i samma stund som det hänt, föreställer jag mig låter som den här bokens text – när man är ifråntagen språket men ändå måste försöka göra ord av det inträffade för att överleva. Det är i sig väldigt gripande, och kanske inför många som upplevt liknande trauman även igenkännande. Jag har dock väldigt svårt att se barn och ungdomar finna igenkännande beröringspunkter i just den här typen av handling och karaktärer.

Similar Posts:

• Duras gör minnet till en mötesplats
• Varken barn eller vuxen, eller både och
• Om att längta hem och bort
• Hypnotiskt skimmer när det är som bäst
• Köra Volvo, lyssna på Springsteen och bli på smällen