Farmor är en krutgumma som vittjar sina nät och lever enkelt i sin gamla, röda stuga. Stekta aborrar, gröt och plättar tillreds i hennes kök som är ”inbott” och ”ingrott”. Hon stickar, eldar i spisen och kör en skruttig bil. Förutom båt.

Jul närmar sig och farmor börjar se efter sina tomtar. Dem har hon många av. Både inom- och utomhus. En tomte har hedersplatsen på spiselkransen; en porslinstomte som hon fick som liten flicka.

Farmor visar sig ha hemligheter. Ett hemligt rum på vinden dit Oliver inte får gå. Men just dit tar han sig första dagen. Där hittar han en gammal loggbok, en kompass och ett fotografi av en man med skepparmössa framför en båt. Stora gamla sjökort. Nu blir det spännande; Oliver måste lista ut vart kompassen pekar och vilka hemligheter som ön och grynnorna ruvar på. Nu visar det sig att andra är ute i samma spår…

Med trådar tillbaka hundra år i tiden, när det rådde förbudstid i Finland och spritsmugglingen blev en olaglig men stor verksamhet med förgreningar till Tyskland, stiger spänningen. Redan andra dagen träffar han jämnåriga Fanny. Det utvecklas till en Sherlock Holmes-historia. Det ena mysteriet efter det andra kommer i dagen. Farligt blir det också. Det kalla decemberhavet med grynnor och skär är inte att leka med trots att Oliver har en del sjövana, tack vare farmor.

Tomtemotivet passar som hand i handske. Lättfattligt och intressant för barn i jultid. Samtidigt igenkänning för den vuxne för vem har inte funderat över detta med tomtar av porslin? När smög de sig in i de nordiska hemmen och täpporna? Varför? Varifrån? De visar sig ha en lång historia med rötter i Tyskland.

Språkvirtuosen Åhman har en stark känsla för föremål (och detaljer). Inte för inte har han gjort en grundlig studie om ett handarbete med en ung flicka, Askungen, som sitter på spiselhällen bland duvor. Åhman publicerade en artikel om ämnet som julläsning i den lokala tidningen. Han deltog i en intervju om handarbetet i Loppmarknadsarkeologerna i Sveriges radio. Motivet visade sig ha tyska rötter hos konstnären Paul Meyerheim som illustrerat Bröderna Grimms saga i slutet av 1800-talet. Av olika anledningar kom Askungemotivet att bli extremt populärt just på väggarna i de finländska hemmen i mitten av 1900-talet. I Smugglarens skatt synliggör Åhman på liknande vis något av porslinstomtarnas historia.

Kitch eller konst? Åtminstone ärevördiga tyska jultomtar i porslin inbringar en rejäl summa bland kräsna samlare. Tavlan med Askungen hittas i parti och minut för en spottstyver på finlänska lopptorg.

Den nästan mytiska förbudstiden på 1920-talet i Finland har skildrats av andra finlandssvenska författare (till exempel Lars Sund och Kjell Westö) men inte i böcker för barn. Det mystiska och förbjudna kittlar fantasin. Än idag kan rostiga spritkanistrar dyka upp under gamla båthus eller i stenkummel. Även min farfar kom att – mot eller med sin vilja (?) – leverera förbjudna varor. Smugglare blev ofta de med båt eller bil i skärgården. Lustigt nog med samma efternamn som Verner. Vid samma tid. I samma trakt?

Men det är inte spritsmugglingen i sig som intresserar Oliver och Fanny utan detta att Verner med båt försvann spårlöst… Alla hemligheter han tog med sig.

Smugglarens skatt består av 24 kapitel på några sidor. Snyggt ses kapitelnumreringen – tecknad med en liggande vinjett – inuti en kompass. Pärmen är snyggt mörkröd med titeln, namnen på författaren, förlaget och illustratören stiligt tecknade i guld. Likaså de strategiska föremålen och huvudkaraktärerna. På omslagssidorna möter läsaren sjökort och kompass mot en mörkröd botten. Inne i boken förstärks berättelsen av helsidesillustrationer. Typsnitten är tidstypiska för 1920-talet. Illustratören Ola Skogängs digitala hand har mödolöst formgett i samverkan med intrigen.

Åhmans språkbehandling är genomtänkt med många finesser. Oliver är ett barn som lägger märke till sin omgivning med kvicktänkta beskrivningar. Även en viss kritik mot föräldrarnas livsstil ägnar han sig åt. Vilket både yngre och vuxna läsare lätt kan känna igen.

Alla kapitel har korta titlar, såsom ”Bullerholmen”, ”Kompassen” eller ”Loggboken” och följdriktigt heter det sista och tjugofjärde ”Julafton”. Då får alla fira jul tillsammans; Oliver, farmor, föräldrarna och andra viktiga personer som klivit in i jakten på smugglarskatten. Hemligheter har lagts på bordet och gömda skatter kan komma att betyda mycket för Oliver och hans närmaste men även för hela Bullerholmen.

Smugglarens skatt är trollbindande kapitelläsning, högläsning för barn i jultiden men passar egentligen (för en vuxen läsare) i ett svep när som helst. Också nu i ett kyligt maj – i väntan på ECS i Basel … med kall vind, mörka moln och vita gäss på sjön. ”Se, det var en riktigt historia!”

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Edna och styrkan
• Finns inte, men finns ändå

Elvira på några och tjugo gör en bilresa från sin studiestad Åbo till hemstaden Vasa där hon ska vara med om sin systerdotters barnvälsignelse. Medan Elvira kör under många timmar genom ett vintrigt västra Finland tänker hon tillbaka på i princip hela sin barndom. Vi får följa hennes och den några år äldre systern Olivias uppväxt på 1980-90-talet i Vasa.

Mellan föräldrarna finns starka spänningar som känsliga Elvira registrerar. Fadern upplevs som varm men han har många hemligheter och är ofta frånvarande. Mamman är spänd, trött med humörsvängningar. Hon för kommandot vad gäller känslor och stämning men har en underordnad ställning vad gäller ekonomi och större beslut. Det dagliga hushållsarbetet faller också på hennes lott.

Mellan systrarna Olivia och Elvira finns en (o)uttalad konkurrens. Olivia har ett naturligt försprång i och med ålder men hon är även mammans favorit (”kärleksfrukten” – ”så väntad” – med ett ”ovanligt namn”). Elvira känner sig kanske mest trygg i mormoderns sällskap. Hos mormor övernattar hon, läser läxor, lyssnar på kristna sånger på kassetter eller på mormor som läser ur Barnens bibel. Kex och saft, svala manglade lakan och krukväxter. Men mormor är gammal och sjuk. Fadern får problem med ekonomin i sin firma. Föräldrarna separerar och fadern flyttar ut. När Elvira skriver studenten är familjen i en stor kris.

Elvira ansöker om studieplats vid Åbo akademi. Det skriftliga provet går bra men under intervjun som följer slår något inom henne slint – i stället för att berätta om sig själv beskriver hon på ett Kafkaliknande vis familjens hus ingående från källare till vind. Hon är fullt medveten om att hon bränner sina broar för antagning. Samtidigt inser hon under sin ”husmonolog” att hon måste bort från sin ursprungsfamilj. Bort från huset.

Att tappa självkontrollen såsom Elvira gör i antagningsintervjun påminner lite om Tove Monopolis upplevelser och reaktioner vid intagningsproven till Teaterhögskolan i en annan finlandssvensk roman: Wannabe av Sara Jungersten från år 2012.

Elvira får en studieplats i Åbo – på ett annat program men ändock. Mycket är nytt och ensamt. Hon träffar ”Janne som för” och hon följer. Systern Olivias ord ”om man sover över hos varandra innan man är gift hamnar man i helvetet” ringer i Elviras öron. Hon går både till metodistkyrkan och på lönnkrog. Vid varje avgörande stund tänker hon på systern och modern. Också här blir hon ”den andra”. Hon blir sviken.

Med tiden kommer hon in i en lugnare tillvaro. Från sin nu vuxna vardag reser hon tillbaka till barndomens stad för att återse sin syster och systerns familj och sin mamma. Även fadern är inbjuden …

Det här är en roman om flick- och kvinnoliv. Om systerskap på gott och ont. Om moderskap och med allt som följer av förhoppning, omsorg och oförmåga. Att hitta sig själv. Att vara mitt emellan alla måsten inifrån och utifrån. Att må dåligt men orka. Inget har ju hänt.

Språket är både en tillgång och en belastning. Ibland blir detaljrikedomen överväldigande. Något tradigt är det att läsa om en matserverings toalett med sopkärl och speglar eller studentmatsalens inredning och salladsbord. Förbipasserande personers kläder, frisyrer … och det dricks många glas vatten. Samtidigt är detta bokens stil. Olivia är det känsliga, iakttagande barnet som vant sig vid att registrera omgivningen. Antagligen ett sätt för att bemästra ångest. Men i texten finns också många tomrum – naturligt i och med de två parallella intrigerna men just där i tomrummen får läsaren själv lista ut vad som hände. Ja, vad hände? Inget?

I språket finns också en alldeles egen, underfundig, lite ironisk humor som kommer fram när Elvira resonerar med sig själv, peppar sig i sin ensamhet. Till exempel under mormors jordfästning: ”Olivia lutar sig mot Tobbe. Jag lutar mig mot mig själv. Som en fura.”

För mig personligen är det igenkännandets glädje att läsa om universitetsstaden Åbo med föreläsningar, Kårliv, studentbyn, valborgsfirande och Aura ås stränder och gränder. Det har skrivits några böcker tidigare om studieliv i Åbo, där universitet grundades redan år 1640 av Per Brahe. Några är Lars Sunds Vinterhamn, Stefan Nymans Anna är online och Kaj Korkea-ahos Onda boken.

Jag hoppas att Ann-Sofi Carlsson skriver vidare på Elviras liv in i 2000-talet.

Similar Posts:

• Mystik, drömmar och mellanålder
• En våldsam mor
• Edna och styrkan
• Noveller om oro och ångest
• Att pröva, växa och ändras

I Eriks bok, som är den avslutande delen av en trilogi, skildras Finland utifrån ett borgerligt och finlandssvenskt perspektiv. Epoken är efterkrigstiden. Scenen är två välmående släkter och deras individuella samt gemensamma upplevelser. De två tidigare delarna, Colorado Avenue och Lanthandlerskans son, avhandlade familjernas öden från i mitten av 1800-talet och framåt.

Romanen skildrar två män. Erik, som försvinner från släktgården Smedsas i och med kriget och lever ett halvt sekel i USA i CIA:s tjänst med spioneri och dimmig agentkärlek för att återvända till ett nutida Österbotten. Charles, krigsveteranen, som dyrkas för sin pricksäkerhet med bössan men hellre ägnar sig åt skissblocket och panoramat. De starka kvinnorna som går med högburet huvud genom utmätningsmannens blickar och den äkta mannens delirium är mer än trovärdiga.

Det är de färgstarka personerna som är böckernas roder. Spritsmugglaren som trotsar kvarkens isiga vatten med den nitiske finske länsmannen lurpassande runt nästa kobbe är en Åsa-Nisse som skulle generera fyra getingar istället för en. Tvillingtelefonisterna vid Siklax telefonstation lämnar min barndoms värsta skvallertant på läktaren. Det är frodigt som Amazonas.

I den avslutande tredje delen får vi ana berättaren som är den senaste avkomman av släkten, född på 1950-talet. Ett stilgrepp som Sund utnyttjar och till fullo behärskar är att han skapar väntrum i romanen. Han pauserar personerna med sig själv som författare, tidigare avlidna huvudpersoner samt läsaren om händelseutvecklingen och reflekterar. Sund visar en litterär dokusåpa, ett givande grepp.

Det är befriande att läsa en skildring av ett tidigt nordiskt 1900-tal som inte nämner väglöss och statarlängor. Sund törs skildra en alltför proletärbelastad epok och det gör han bra. Han behövs.

Som helhet utgör trilogin en skildring av ett svenskt landskap (i reell bemärkelse) som inte togs upp på mellanstadiets geografiundervisning. Böckerna skildrar en svunnen svensk spillra som slåss mot lappomän, kommunister och ryssar. De tittar över Kvarken men ingen där ser åt deras håll.

Förutom en trevlig tidsresa som sviten tillhandahåller är det givande att se Sund utvecklas som författare, inte minst språkligt. Vissa formuleringar läser man gärna två gånger, leende för sig själv. Atmosfären som Sund skapar gör att de alltför många sidorna och personerna blir förlåtna. Den inledande romanen har en dov ton som siktar mot Moberg och Lo-Johansson. Eriks bok är helt och hållet Sunds egen.

Similar Posts:

• Inget har hänt – en lillasysters berättelse
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Bettet saknas i sökandet
• Förvridna, förtvivlade, förvirrade
• Döden i kungsan