Skulle man behöva fler nycklar till de här lekarna så tar förordet nogsamt upp Jakobsons påverkan från den argentinske författaren Jorge Luis Borges.

Precis som Borges använder sig Jakobson av befintliga historier som utgångspunkt för ett skrivande som framför allt handlar om ”längtan efter det som skulle ha kunnat stå i texten” för att citera förordet. Och då inte minst de möjligheter som finns i den mer generiska delen av sf-litteraturen. I space-operan finns ett slags gemensamt konstruerad möjlighetsvärld vars innehåll är fritt att utnyttja för varje författares ändamål: månggenerations-stjärnskeppen, vintergatsimperierna, rymdpirater och rumtidsparadoxer är några sådana topos som knappt behöver förklaras för läsaren och några av dessa brukas också i den andra hälften av De odödliga.

Borges novell Den odödlige pekas dock ut som ursprunget till Jakobsons roman. Ett sådant utpekande är förstås i ljuset av Borges metod att skriva fiktion som utgår från fiktiva texter helt opålitligt. Men ändå: Borges-texten i fråga handlar i alla fall om Marcus Rufus, en romersk soldat som vinner odödlighet. Eller också är det ett manuskript, ett stycke skönlitteratur, kvarlämnat efter antikhandlaren Cartophilus. Eller också är det en novell av Borges, en argentinsk författare känd för sina historier om speglar och labyrinter.

Huvudpersonen i Jakobsons version De odödliga är en man som heter Mark Rufus (historien föreges vara ett manuskript på engelska upphittat i en låda med begagnade böcker som en antikvariatshandlare i Billings, Montana, fått i sin ägo), som i början av historien förälskar sig i den prostituerade Mary Anne. Här befinner vi oss i ett nutida, socialrealistiskt arbetarklass-Amerika – om inte annat har du förmodligen sett denna miljö på den vita duken (kanske i en film av t ex Bogdanovich eller Wenders).

Här är vi – och Jakobson – på säker mark. Detaljrikedomen och förankringen i miljön är stilsäker och övertygande. Men när Mary Anne blir mördad av en torsk så accelerar händelseutvecklingen snabbt på ett bisarrt vis. Rufus blir plötsligt skjuten i ansiktet av en agentliknande typ (här kommer man att tänka på urbana legender om ”men in black”) för att vakna upp vid liv i en underjordisk före detta kärnvapensilo-anläggning kallad Malmstrom.

Det visar sig att han är en av de odödliga, en samling personer som hålls i förvar i Malmstrom där de studeras av forskare men också används som organ och kroppsdels-donatorer.

Det är bara början. På de ungefär hundra sidor som återstår expanderar Jakobson handlingen som väl knappast någon etablerad svensk författare har gjort sedan Peter Nilson skrev Arken. Årtusenden, kanske årmiljoner passerar, jordiska riken kommer och går, mänskligheten utforskar rymden och möter andra varelser, och kan till och med resa mellan galaxerna. Under Marks odyssé är det ändå minnet av Mary Anne som ständigt pinar honom – att hon är död och försvunnen för alltid medan han och några till av dessa olyckliga odödliga lever vidare, ofta utnyttjade eller plågade på olika sätt.

Nu är vi så långt från socialrealismen vi kan komma och det finns också något opersonligt och mindre sinnligt i berättandet i denna del av boken, mer som en detaljrik dröm än en gestaltad upplevelse.

Är det därför kanske rimligt att tolka andra delen som ett slags förlängd dröm som uppstår i dödsögonblicket (som i Borges novell Det hemliga miraklet, där en man framför en exekutionspatrull av högre makter beviljas ett år av subjektiv tid i det ögonblick som förflyter under kulans väg mellan geväret och hans hjärta, för att ge honom möjlighet att avsluta sitt litterära mästerverk)? Det går även att med stöd i texten sätta i fråga att mordet på Mary Anne ens skett, och för den delen att vare sig hon eller Mark Rufus har existerat. Vilket leder oss tillbaka till att allt detta ändå är fiktion.

Ett annat centralt tema är annars inte oväntat Orfeusmyten. ”Men då en Orfeus som enligt egen utsago varken kan sjunga eller spela. En Orfeus av kvinnorna redan söndersliten”, som det heter i förordet. Det är också en Orfeusmyt som Jakobson nogsamt dekonstruerar. I själva verket, sägs det i romanen, vände Eurydike frivilligt tillbaka till Hades eftersom hon blev förbannad på Orfeus självgodhet. Så den version av myten vi känner idag är bara Orfeus rövarhistoria för att täcka upp att han blivit försmådd.

Det enda som känns säkert efter läsningen av De odödliga är att vi varken kan lita på Mark Rufus eller på Lars Jakobson. Själv älskar jag anspråksfullheten och textens filosofiska sluggerambitioner men kan dock inte hjälpa att det ändå blir lite småtråkigt ibland att följa Mark Rufus på hans långa resa genom världen. Ibland längtar man helt enkelt efter det som istället skulle ha kunnat stå i texten.

Similar Posts:

• I Borges fotspår
• Vansklig läsning
• Dikter om dikter om dikter
• Sveriges Radios novellpris
• Tvillingsystrar med mediala förmågor

Därefter är det lyssnarnas, alltså vår tur, att rösta fram finalisten. Röstningen pågår till den 12 september och alla som röstar har chans att vinna en biljett till bokmässan i Göteborg i slutet av månaden. Så har du fortfarande inte köpt biljett dit finns det chans nu! Vilken novell tycker du är bäst?

Similar Posts:

• Lyssna på Romanpriset!
• Vansklig läsning
• Sveriges radios romanpris
• Sveriges radios litteraturpriser 2019
• Kalla det mångkultur

Det är en avundsvärd position han skaffat sig, Lars Jakobson. Genom att under hela sitt författarskap, som inledes 1985 med Vinterkvarteret, utmana gränserna mellan det fiktiva och det faktiva och olika genrer inom skönlitteraturen, har han mutat in ett område i den svenska samtidslitteraturen som gör honom svår att kritisera. Taffliga miljöbeskrivningar är ett en lek med konventionerna för miljöbeskrivningar, fadda novellavslutningar en vilja att låta läsaren vara medskapare. För en text blir ju först till i själva läsakten. Och sitter man som läsare med boken slutläst framför sig och undrar vad det egentligen handlade om – ja, är det inte då som i själva livet?

Lars Jakobson tematiserar i sin novellsamling Berättelser om djur och andra gränsen mellan det kända och det okända, det realistiska och det absurda. Naturen och människan om man så vill. Människorna han skriver kan i sidor vandra i en igenkänbar verklighet för att sedan, utan förvarning kastas ut i en okänd värld där människor börjar bete sig som djur, glufsande på gräset utmed vägkanterna, eller där människor i själva verket är dockor, skapade av en dockmästare: ”Det är håret som kommer att bli svårt”, hade dockmakaren sagt när han stått med min ritning i handen. ”Hår är alltid svårt”. Individens identitet, eller osäkerhet om den egna och andras identiteter är också en problematik som i bästa dekonstruktionistiska anda strömmar genom novellerna.

Det är vansklig, osäker läsning som erbjuds när man läser Lars Jakobson. Hela tiden på vakt mot den plötsliga omkastningen, att tappa fotfästet, blir läsningen sällan så engagerad som åtminstone jag skulle önska. Den skepticism som bokens tematik föder närs också av att bokens karaktärer sällan tillåts framträda som hela människor. Med eller utan namn så håller författaren dem på avstånd från läsaren. Den bristande karaktärsgestaltningen blir än mer plågsam när verkligheten som omsluter bokens människor tillåts bli så väl upplyst. Man känner igen miljöerna, känner igen detaljerna, men människorna vandrar som diffusa skuggåtor genom novellerna.

Ibland, men tyvärr alltför sällan lyckas han skapa spänning i gränslandet mellan den verklighet vi känner till och den som bara är möjlig. I novellen ”Alla monster ska förstöras” blir en liten pojke föremål för en bombdesarmeringsgrupps insatser som undersöker hans psykiska kabeldragning innan de genomför en kontrollerad sprängning. Bomber dödar inte människor. Människor dödar människor. Just där blir Jakobsons utforskande meningsfullt. Betyder något.

Alltför ofta lämnar novellerna mig emellertid frågande. Om vad novellerna egentligen vill säga och var läsglädjen tog vägen.

Similar Posts:

• Sveriges Radios novellpris
• Jakobsons fiktioner
• Allt är som vanligt
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner
• Omfamnande läsning