dagensbok.com » Kubanska författare

Armando Lucas Correa "Den tyska flickan"

Barbara Strand-Blomström — Mon, 23 Jul 2018 22:00:49 +0000

Romanen Den tyska flickan av Armando Lucas Correa inleds med att vi får följa den 11-åriga Hannah Rosenthal som sedan barndomen lever ett högborgerligt och tryggt liv i Berlin. Men på kort tid har allt förändrats och Hannah och föräldrarna får finna sig i att omgivningen vänder dem ryggen och kallar dem ”smutsiga”. Familjeförmögenhet och privilegier tas ifrån dem.

En riktig vän har Hannah: pojken Leo Martin. De lovar dyrt och heligt att alltid hålla ihop vad som än händer.

Familjen Rosenthal lyckas efter mycket om och men våren 1939 ordna utresetillstånd, biljetter och visum till Kuba. De inleder sin resa på den transatlantiska lyxångaren M/S St Louis mot en osäker framtid. Det visar sig att även Leo och hans far är med ombord. Men i Havanna väntar chockartade motgångar: av de 937 passagerare får 28 lämna fartyget.

Parallellt följer vi den unga Anna i New York år 2014. Sin pappa har hon aldrig träffat även om hon umgås med honom ständigt. Hennes deprimerade mamma har sagt att han bara försvann en höstdag. En dag i skolan får det sin förklaring: faderns namn finns på en lista över omkomna i terrorattacken den 11 september 2001.

En dag ändras Annas tillvaro. Hon får ett paket av sin fars faster Hannah i Havanna. Mamman vaknar upp ur sin sengångartillvaro och de bestämmer sig för göra en resa till Kuba för att få veta mera om Annas judiska släkts historia och hemligheter.

Handlingen bygger till en del på autentiska händelser och det finns en del fotografier och annat material längst bak i boken. Ödet med det på världshaven kringirrande skeppet M/S St Louis likt mytens flygande holländare är en av 1900-talets skamfläckar. Flera hundra av passagerarna på M/S St Louis dog till sist i de tyska koncentrationslägren.

Romanen Den tyska flickan innehåller mycket av de ingredienser som kännetecknar en bästsäljare: stark dramatik, stora känslor och tydligt onda och goda karaktärer. När jag läste de första kapitlen tänkte jag oavbrutet på något hollywoodmegaloromantiskt, storsäljande, historiskt kostymdrama (låt oss säga Titanic). Romanen blev en bästsäljare redan när den gavs ut på spanska år 2016. I Kuba möttes den däremot av kalla handen. Författaren är exilkuban vilket är ”känsligt läge” trots att han uttalat sig om att han inte skriver politik.

Till en början gillade jag inte greppet i Den tyska flickan. För många högstämda ord redan i första kapitlet: döda, älska, hata, skrika, gråta, avguda, avundas … För mycket extravaganser, rikedomar, champagne, gods och guld för min smak. Berättarperspektivet i jagform är de unga flickornas. På något vis orealistiskt att flickor i tidiga tonår skulle vara i stånd att hålla reda på alla inredningar, menyer, konstverk, smycken, hautecouturegarderober. Å andra sidan har författaren lagt ner stort arbete på att få med tidstypiska detaljer. Tyvärr tar det bort något av bokens mission: att berätta om en flyktingfamiljs öde.

Men efter att jag vant mig vid ovannämnda ”kapitalism” – och dessutom alla känsloverb följda av utropstecken! – drogs jag som läsare med. Jag ville läsa om hur det skulle gå – och Leo? – och när jag dessutom vet att något av detta hänt på riktigt kändes läsningen mera meningsfull. Det finns också många paralleller till vår tids skamfläckar: främlingsfientlighet och flyktingströmmarna.

Zoé Valdés "Jag skänkte dig mitt liv"

Anna Carlsson — Tue, 15 Jul 2003 23:00:00 +0000

Så här är det. Jag läste den här boken första gången i november för ett och ett halvt år sedan. Någon månad senare reste jag till Kuba. Det är där Jag skänkte dig mitt liv utspelar sig. Och, mina vänner, jag kände igen mig. Jag kände igen de små kubanska gummorna, gungstolarna, lukterna i Havanna, bönorna man fick att äta. Alltsammans. Och det var till alla procent ni vill den här bokens förtjänst.

Cuca Martinez flyttar från en halvtaskig barndom på landsbygden vid sexton års ålder in till Havanna. Hon är allt annat än försigkommen. Hennes två rumskamrater däremot vet allt om hur man roar sig. Tack vare dem hamnar hon på nattklubben Montmartre, där hon träffar Oan. Han får henne att dansa mambo, cha-cha-cha och rumba som om hon aldrig gjort annat. Efter att han druckit ett glas mintlikör, för att få bort sin fruktansvärda andedräkt, får Cuca sitt livs första kyss som sträcker sig över tre boleros. Hon faller handlöst. Sedan går åtta år, då Cuca odlar sin kärlek, utan att se skymten av Oan. De återser dock varandra igen.

Zoé Valdés är kubanska, men är av den inte så gode Castro stämplad som ett hot mot nationen på grund av det hon skriver. Och som hon skriver. Man förstår knappt att det verkligen är möjligt. Hon blandar frimodigt ihop olika stilar, citat, låttexter, krass verklighet och övernaturligheter. Populärkultur med santeríagudar. Allt om vartannat. Och det blir vansinnigt bra. Jag fullkomligt älskar den här kvinnans språk. Hennes sätt att med bara ett ord öppna upp en värld av associationer, att skapa en bok så fruktansvärt full av liv att man tappar andan. Medan hon dessutom lyckas ge en beskrivning av ett skeende i historien och en god inblick i kubansk kultur.

Vi får följa Cucas liv under sextio år, sextio år med revolution, "den speciella perioden", Castro och en hel massa annat. Seriöst och babbel, liv och död. Allt sammanvävt så det inte går att skilja det ena från det andra. Varje mening ger sin bild av helheten, man blir liksom insugen i en tankeström där alla aspekter ryms. Kanske inte ett recept på fläskstek à la criolla verkar särskilt viktigt, men jag lovar dig, du känner smaken och lukten, och du förstår pinan av att inte ha tillstymmelse till möjlighet att tillaga det.

Den kubanska värmen, nätterna, byggnaderna, musiken. Valdés får alltihop att krypa in under skinnet. Visst, boken har sina ögonblick av svaghet, men jag struntar i det. Den är i det stora hela nämligen fantastisk. Faktiskt bland det bästa jag läst.

Zoé Valdés "Vårt dagliga intet"

Camilla Wennerström — Wed, 15 Nov 2000 23:00:00 +0000

I sitt bristande sinne för humor har Fidel Castro utnämnt Zoé Valdés till en av Revolutionens fiender och som ett steg i detta bannlyst henne på kubansk mark. Herr Castros otillräcklighet inför komikens och satirens värld är beklämmande, i synnerhet när han missat de dubbla bottnar som återfinns i romanen Vårt dagliga intet. Med denna roman, som först publicerades på spanska, fick Valdés sitt stora internationella genombrott. Vad som undgått revolutionären är att det dagliga intet inte enbart existerar i det avsomnade kubanska samhället, utan det är även något som kan genomsyra västvärldens liv och leverne.

Med ett fräckt och respektlöst angreppssätt penetreras såväl mödomshinnor, det kommunistiska paradisets kaos som den manliga självgodheten. Valdés ger oss ohämmad och ekivok samtidshistoria i ett rappt tempo som inte tillåter stagnation och enformighet, varken i stil eller innehåll. Berättelsen utlämnar kvinnan, Yocandra, som behagar männen, hennes två älskare Bedragaren och Nihilisten, men i samma andetag även människan, som behagar (det kubanska) systemet. Valdés skildrar kvinnans och människans uppoffringar för att bidra till skapandet av ett kubanskt mästerverk, ett mästerverk i form av bland annat Bedragarens avsaknade författartalang och det kommunistiska samhällets existens.

Oberoende av den härligt obstinata inställningen i skildrandet, känns uttryckssättet ibland som hämmande för inlevelsen hos läsaren. Det talspråk som genomsyrar Valdés författande är otvetydigt ett lysande grepp. Men Valdés faller också på eget grepp då hon utnyttjar skrivspråkets parenteser. Parenteser innebär ett händelseparti som är ett mellanspel i vårt dagliga sammanhang. De händelser som Valdés sätter inom parentes är dock alldeles för meningsfulla för helheten för att de ska ses som betydelselösa.

dagensbok.com » Kubanska författare

Armando Lucas Correa "Den tyska flickan"

Similar Posts:

Zoé Valdés "Jag skänkte dig mitt liv"

Similar Posts:

Zoé Valdés "Vårt dagliga intet"

Similar Posts: