Ett ögonblick ser jag fram för mig rosiga, skära inälvor som plockats ut och dissekerats. Blommorna mot det svarta fortsätter på insidan av bokens omslag och försättsblad. Denna nature morte är vacker. Liksom livet i sin blomning. ”Men allt kött är hö, och blomstren dö”, enligt åldrigt bibelspråk.

Författaren Susanne Ringell hittar sin make, skådespelaren Anders Larsson död en måndag morgon i september 2021. Hemma på soffan i gästrummet, arbetsrummet i den bostad som varit deras gemensamma hem i fyra årtionden. Dagen innan skön söndag och på kvällen högläste han som vanligt för henne innan hon somnade.

Bokens första sida summerar bokens innehåll:

”Du dog. Jag dog också. Inte genast men småningom, dag efter obönhörlig dag utan dig vid min sida. I mycket – efter fyrtio års samlevnad – gjorde jag som du gjorde. Du dog, så jag dog också. Mitt döende var inte lika vackert som ditt. Och inte lika grundligt. Du fullgjorde ditt värv. Mitt blev på hälft. Nu fortsätter jag fullgöra min sorg, dag efter obönhörlig sommardag.”

Mycket att ordna. En offentlig person. Begravning med gäster ”från när och fjärran … Konvaljerna doftar svagt. En del har tagit båten, en del flyget, änkan har tagit piller”. Kortfilmen, samarbetet mellan Anders Larsson och en god vän, Och kanske står du vid min sida visas som avslutning – där Anders Larsson försvinner ut till havs mot horisonten. På storduk. Som på en scen. Likt en föreställning. Änkan i vitt, gästerna i svart, kvinnlig präst från Åland som alla senare vill ha som sin egen begravningspräst, psalm som änkan själv skrivit orden till. Allt är så väl uttänkt, så väl planerat. Hon höjer champagneglaset. Hon kan! Sommaren som gått har varit så lycklig, hon är stark i sin ”begravningsyra”.

De onda dagarna ska göra sitt intåg. Likt en ödessymfoni som går i moll, blir tillvaron allt mer tung och glädjelös samtidigt som saker måste skötas, avslutas. Även i Sverige där de haft en del av sitt liv. Varje ting, text och moment påminner om andra dagar och liv. Coronan håller världen isolerad. Ringells levnadsglada, gamla far går bort. I ensamhet. En helvetesvandring av trötthet. Med ett skapande mitt i; ett uppdrag att skriva ett libretto för en kör. En kraftansträngning. ”På dödens rand.” Det blir bra.

Ödessymfonin stegrar sig ånyo. Terapi över skärm. Självmordsförsök. Sjukhusvistelser. ”Allenarådande ångest.” En tid av liv, tillvaro utanför det omöjliga. ”Jag har fått inblick i en värld jag alltid kommer att bära med mig.”

Det kommer en vår. Även om försommarens blom är svår att utstå. Med små, små steg återvänder livet. Som aldrig ska bli det samma. Men glädje att få vara människa bland andra. Att ha fått så mycket av livet. Små stunder av kroppslig lycka: ”I vattnet återerövrar jag sorgen efter dig min vän.”

Boken består av elva kapitel. Susanne Ringell har ett speciellt förhållande till siffran elva som periodvist går igen i hennes liv. Hon är i sitt 66:e år. ”Detta satans år.”

Ofta är texten på sidorna kort. Meningarna korta. Handlingen går kronologiskt framåt i nio månader men med utvikningar bakåt i tiden. Eller i förfluten tänkt framtid. Innehållet är rikt på anekdoter och infall. De många kära medmänniskorna, vännerna. Berättelser ur två konstnärers vardag och kärlek. Två människors liv. Hon skrivande, han skådespelande. Hon utbildad skådespelare men blev författare. Han blev skådespelare men läst teologi och började skriva böcker. Varandras ständiga lektörer.

Det finns andra böcker om sorg, att mista från en stund till en annan sin make, livskamrat. Änkans bok av Joyce Carol Oates. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Kvinnoliv, författarliv sammanflätat med gemensamma projekt och resor. Men Ringells bok med sin närhet i tid, i plats kommer mig närmare som läsare. Osökt ser jag Larsson i pjäser runtom om i Finland, till och med som Malte i tv-serien Rederiet på 1990-talet men det starkaste och färskaste minnet är hans enastående monolog i turnéföreställning Kalevala på trekvart inför tagen gymnasiepublik. Finlands nationalepos i Larsson version som etsat sig fast i minnet.

Jag läser Ringells bok långsamt. Läser om. Språket är poetiskt med associationer, paralleller, motsatser och ständiga hänvisningar till dikt, visor, konst. Staden Helsingfors beskrivs levande. Även åboländska Nagu där Larsson får sin sista vila på kyrkogården. Där bjuder han följdriktigt ännu på en surpris. Som i livet. Alltid allt i ett: överraskning, skratt, tung sten.

Vardagliga, kroppsliga beskrivningar för ofta över i starka, pregnanta ord för känslor. Här finns galenskap, dråpligheter, skörhet, passion och humor. Jag njuter av läsningen. Den rör till tårar. Språkets lätthet, exakthet är som den skönaste blomma i tomhetens mitt. Här finns en prövad men självklar Gudsrelation. En respekt för ritualer.

Boken följer teaterns dramatiska båge. Naturen, årets gång kan tolkas i bågen; efter den mörkaste tid blir det ljusare. Ett ödesdrama med dyrköpt försoning. Eller till och med graviditetens nio månader; därefter ett nytt liv som ska läras leva. Det är en kärlekens bok. Den är inte för alla läsare men med stigande livserfarenhet och ålder ger boken den djupaste tröst. Den är – liksom författarens vigselring – en svart pärla.

Similar Posts:

• Till minne av ett liv
• I åldrandets stund
• Lösa blad om ett liv i exil
• Skilsmässans efterbörd
• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn

Den handlar om fyra olika förälskelser från två olika tider – två samtida och två från förra sekelskiftet. Det är ett försök att fånga den förtrollning som en förälskelse innebär. Hugo Alfvén blir förälskad i Marie Kröyer (som är gift med den kände Skagenmålaren), Johannes Brahms blir förälskad i Robert Schumanns fru (Clara), förlagsredaktören Mikael blir störtförälskad i den ”hyperestetiska” Gunilla, och så vidare … Kort sagt kretsar berättelserna kring vilsna och ensamma människor som tror sig finna sin själsfrände. Denna själsfrändskap visar sig i en gemensam passion för kultur.

Det är en idyllisk presentation av konstnärslivet där de olika personerna besöker kända platser som andra kända konstnärer besökt. Författaren har tidigare skrivit noveller och poesi, men det är främst hans kärlek till kulturen som skiner igenom i romanen. Det jag uppskattar mest i romanen är en essä om Artur Lundkvist, vars insprängda citat bidrar till att göra texten mer levande och fräsch.

Karaktärerna blir dessvärre bara stafflifigurer för berättelsen och har därför inget djup. Innan vi vet något om Mikael blir han plötsligt störtförälskad i Gunilla, och på ett liknande sätt gestaltas de andra karaktärernas upplevelser. Språket blir aldrig tillräckligt levande utan dialogen kännetecknas snarare av banala fraser som skulle kunnat stå på just vykort.

Boken skulle behövt ha mer av en redaktör för att centrera dramaturgin så att berättelsen blir starkare och mer aktuell. Vad är det som dessa berättelser har gemensamt förutom att personerna kommenterar varandra genomgående? Betoningen på själsfrändskapen räcker inte riktigt till för att förena romanens olika spretiga delar. Det blir inte bättre av att författaren även tar med stycken om andra världskriget och en lista på olika anti-nazister under 1930-talet; detta känns överflödigt och har ingen korrelation till berättelsen.

Romanen är mer av ett lättdrucket vin, men ett vin som möjligen gör anspråk på att uttrycka något om världen, om förälskelsens natur och om oss som människor. Det är visserligen lättläst och njutbart att i fantasin ryckas med av den hastighet varmed de olika miljöerna besöks (Köpenhamn, Rom, Tyskland, Sverige) men man hinner aldrig riktigt landa i någon av platserna. Intrycket man får är någon som försöker artikulera sin egen kärlek till kultur, men som inte riktigt lyckas utan istället lämnas läsaren med associationer som snarare liknar namedropping än en gedigen skildring av det fantastiska djup som kan upplevas i mötet med stor konst.

Similar Posts:

• Konstnärslivet och självständigheten
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Vackra bilder till trist text
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!

En konstnär, vars målningar idag pryder kylskåpsmagneter i Tyskland är Paula Modersohn-Becker. Hon var i likhet med finlandssvenska Ellen Thesleff och Helene Schierfbeck en konstnär som kring sekelskiftet 1800/1900 sökte sitt eget uttryck.

Paula Modersohn-Beckers liv blev kort, född år 1876 i Dresden och död redan 1907, 18 dagar efter dottern Mathildes födsel. Större delen av sina vuxna år tillbringade hon i Worpswede, en konstnärskoloni i tyska Niedersachsen. Där knöt hon värdefulla kontakter med andra konstnärer och hon lärde känna poeten Rainer Maria Rilke. Han blir hennes vän och bokens titel Härligt är att leva här är för övrigt ett citat ur hans Duinoelegier.

Författaren Marie Darrieussecq var en i teamet som år 2016 ansvarade för en utställning av Modersohn-Beckers målningar och teckningar. Hon har även haft tillgång till familjen Beckers brevsamlingar som har tryckts i stora upplagor. Andra konstnärer och kulturpersoner har beskrivit sina minnen från vistelserna i Worpswede och Paris. Ändå är det som om breven och annat arkivmaterial inte kan berätta allt.

Darrieussecq går med sin levnadsskildring utanför biografins traditionella form. Varken den romantiserade bilden av en konstnär som dog för ung passar eller en lexikalisk uppräkning av årtal, verk och familjehändelser. I stället siktar hon in sitt skrivande på den kraft som de hyllade målningarna förmedlar. Flera gånger träder författarens egna erfarenheter fram och hon går gärna in i en dialog med motiven på konstverken.

På tavlorna finns ofta flickor och kvinnor som inte nödvändigtvis ler. Deras blickar är riktade mot betraktaren, och de gör sig inte till utan ser bekväma ut. Förnimmelser av en egen självkänsla, att vara någon för sin egen skull och inte för någon annan.

Darrieussecqs speglingar och reflektioner är mest laddade när de handlar om moderskap. Hur ett barn kan fjättra sin mor, som blir ofri. Men också motsatsen. Den varma närheten som syns i verket med barnet som ligger intill sin mor under amningsstunden. Amning och moderskap som motiv i konsten hade fram tills Paula Modersohn-Beckers levnad inte varit särskilt frekvent. Det synsätt som präglade konstvärldens manliga föregångare och mentorer handlade om annat:

Mackensen säger att styrka är viktigast av allt. Att styrkan är alltings början. […] Jag håller med, men jag vet också att den inte kommer att vara central för min konst. Inom mig känner jag de mjuka, vibrerande trådarna i ett nät, vingslag som skakande vilar, hämtar andan. När jag verkligen kan måla, ska jag måla just det.

Detta citat inger respekt hos mig som läsare år 2022. Att en ung konstnär i början av 1900-talet kunde vara så tydligt medveten och fordra av sig själv att hitta sitt eget uttryck. Hennes omgivning var trots allt kejsar-Tyskland, vars slogan löd Kirche, Kinder, Küche – på svenska kyrka, barn, kök.

Under den nazistiska regimen klassades Modersohn-Beckers verk som entartete Kunst (degenererad konst) och ett flertal tavlor förstördes. De sågs som vulgära och utgjorde en förolämpning mot den tyska kvinnan och bondekulturen. Modersohn-Becker behövde varken höra eller läsa dessa fåniga omdömen. Hon slapp se hur det manliga synsättet födde fram storhetsvansinne, krig och massutrotning.

Härligt är att leva här är i sin utformning en bok, som jag läser innerligt och nyfiket hela vägen till sista sidan. Kanske var det just så här författaren ville att läsaren skulle påverkas, vilket kan förklara de poetiska inslagen som förekommer bland referenserna och noterna.

Jag kände i likhet med författaren att jag fann en syster som ville forma/behålla sitt eget jag i ett manligt dominerat samhälle. Och jag sparar denna formulering av Darrieussecq för framtida behov:

Möten lämnar spår. Vi blir till gästböcker. Vi lär oss att tala med ord vi fått av dem vi älskar.

Similar Posts:

• Tiden då form och färg förnyades
• Modernt underjordsdrama
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Intressant och lustfyllt om nio svenska konstnärer
• Värdet av ett liv