Kiki Dimoula föddes 1931 i Aten och är enligt förlaget oomtvistat Greklands främsta samtida poet. I kroppens främmande land är ett urval av dikter skrivna mellan 1956 och 2014.

Dikterna utgår ofta från de många vardagsdetaljerna; brevbäraren med sina kuvert, vykorten, äktenskapsgrälet, fönstret, nattmedicinerna och spädbarnet. Alla de detaljer som utgör ett liv. Från dem rör sig Dimoula vidare inåt, på ibland ganska snåriga stigar till rum som ofta är färgade av melankoli.

Ibland känner jag igen mig. Som i dikten med titeln ”Oförenliga”:

Alla mina vårdikter
förblir oavslutade.
Det är för att våren alltid har bråttom,
min lust kommer alltid för sent.
Därför tvingas jag
ge nästan varje vårdikt
ett höstligt
slut

Dikten påminner mig om Tove Janssons ”Höstvisa”:

Skynda dig älskade
skynda att älska
Dagarna mörknar minut för minut…

Kanske bär de en liknande melankoli, Kiki Dimoula och min barndoms älskade Tove Jansson. Det finlandssvenska svårmodet korresponderar med det grekiska, och det reflekterar sig också vidare in i mig. Kanske är det just därför det finns en del av mig som värjer mig från Kiki Dimoulas poesi? För det är vackert och det öppnar nya rum, men det är inte alltid rum som jag längtar efter att stiga in i.

Similar Posts:

• Mamma har fått en egen bok!
• Antika verk i väldigt ny tappning
• Tove bakom Mumintrollen
• I upplevelsen av landskap och människor
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!