Låter det klyschigt? På något sätt måste jag erkänna att det är det klyschiga som drar mig till Karina Berg Johanssons Freak. Bokens omslag är just high school-skräckfilmsklyschig. Det är dunkla skolkorridorer med väggarna fyllda av elevskåp och breda blodspår på väggar och golv. Baksidestexten hintar om något övernaturligt.

Det finns roliga sätt att leka med de där klichéerna. De har varit framträdande i många skräck- och väsenberättelser de senaste decennierna. Men om Berg Johansson leker med dem, snarare än tar dem på – pun intended – blodigt allvar, så går det åtminstone mig rakt förbi.

Huvudpersonens Rakel ska vara en prydlig, pluggig medelklasstjej, som visserligen har någon sorts hemligt förhållande med den mördade läraren Christian, men det är åtminstone inte så att säga sexuellt fullbordat. Hon har en bästis, Agnes, som är mer utlevande och flirtig – för att inte säga patologiskt mer intresserad av att få hångla än till exempel av att överleva – och båda två utvecklar en crush på skolans missförstådda bad boy, Daniel, som genast blir misstänkt för mordet. Triangeldrama gånger två, med andra ord. Minst, för här finns också en bitchig cool tjej med konkurrerande kärleksintressen och ett entourage som lyder hennes minsta vink, som hämtat från Mean Girls.

Dessutom smyger inte bara en mystisk varelse i buskarna som, också den, verkar ha en särskild relation till Rakel, utan också en hemlig myndighet som bekämpar sådana övernaturliga inslag, dold bakom folkhemsgrå byråkrati. Alltsammans hänger ihop ganska hjälpligt. Mycket hade trots allt varit ganska lätt att förlåta om det bara innehållit en smula självreflektion, som om karaktärerna någon gång hade sett eller läst någon enda av alla vampyr- eller zombieberättelser som går tolv på ett dussin i populärkulturen.

För vad vore din naturliga reaktion om någon verkar ha återuppstått från de döda och dessutom inte fastnar på film? ”Hm, kan personen i fråga möjligen vara vampyr?” Inte? I vilken garderob har du i så fall vistats de senaste decennierna – och var där i så fall inte alldeles knökafullt redan av Karina Berg Johanssons karaktärer?

Just saying.

Similar Posts:

• Lingonsylt och Avhållsamhetens Evangelium
• Det är fortfarande bara så det är i Järvhöga
• Världens bästa mamma (nykter)
• Övernaturligt och mjukt om sorg
• Blodigt i de norska skogarna

Den sista utvägen är den första delen av två och Karina Berg Johanssons andra roman efter debuten Synvilla. Det är en bok om godhet och ondska, om liv och död, om kärlek och svartsjuka – men kanske mest av allt om att förvalta och bära alla dessa krafter inom sig. Och om att kunna hantera dem.

Men tillbaka till Vägsände, denna utpost i livet – en gräns mot verklighetens ytterlighet och lives terra incognita. Till att börja med, varför har alla så ålderdomliga namn? Här finns en Vera, en Sonja, en Ivar, en Märit och så vidare. Och varför har alla så konstiga kläder på sig? (Det här slår alla hipsters och flicktanter i världen, jag lovar!) Och varför serveras så mycket röd mat och så mycket kött? Blodpudding, köttbullar, lingonsylt och nyponsoppa? Så slutligen: vad är det egentligen moster Henry och Adam Stierna forskar på i Institutets dammiga laboratorium? Det hela ter sig allt mer overkligt.

Vägsände blir ett slags gotiskt ‘Landet-länge-sedan’, en heterotopi där det är lätt att gå vilse och, som en följd på detta, inse att man är bergtagen i en pervers blandning av skräck, njutning och förtjusning. Men detta är också en roman om att växa upp – om den där kittlande, irriterande, kliiga tonårsvardagen.

Karina Berg Johanson kan det här med att skapa stämning. Det är inget snack om saken. Just den här gnagande oron – att något inte riktigt är som det ska, är bokens främsta styrka. Allra bäst är det i början, då den bara existerar som en lätt skrapning på ytan. Likaså ror hon i land med att sy ihop trådarna från den klassiska skräckgenren med en samtida, mer poppig och plastig, svenssongotik. För precis så suggestivt som språket kan vara när det är som bäst, lika klatschigt och käckt tenderar det att bli. Den sista utvägen är en flickbok, men lånar friskt från både den viktorianska litteraturens skattkammare liksom av samtida kiosk- och boklådsvältare som Twilight- och Engelforstrilogin. På så sätt får också boken tydliga drag av fan-fiction.

Då och då förvånas jag av den märkliga ordföljden. Sättet att bygga meningar på känns konstruerat och tillgjort. Och vem har någonsin hört talas om ”tveksam sprejgrädde”? Detta understryker det metafiktiva i boken. Den sista utvägen fungerar dels som en erotisk dagdröm, en fantasi skapad av en ung kvinna som ska ta klivet in i vuxenvärlden och dels som en initiationsrit (där protagonisten tas från samhället för att utsättas för prövningar – just det, ute i skogen vid vägs ände – för att sedan återbördas till samhället igen.) Och det är precis vad som händer Julie. När hon klarat av sitt kvinnodomsprov kan hon packa sin väskor och fara tillbaka till stan, den rätta världen, igen.

Resan tillbaka till verkligheten sker inte utan komplikationer. Vägsände har slagit sina klor i Julie. Mörkret, döden och svärtan har blivit något att åtrå. Inte i form av någon perverterad dödslängtan, men som en dragning till de enigmatiska, kaosartade rummen av livet. Rum, som innan vistelsen i Vägsände, har varit låsta. Nu har Julie nyckeln. Biljetten dit är den unge hjärtekrossaren, junkern Leander. Han förkroppsligar inte bara Julies andra hälft, utan just det där tvetydiga andra. Även om han står på ‘rätt sida’ är han samtidigt ett hot mot den rätta vägen.

Men som den gentleman han är, kan han givetvis inte har en ‘riktig’ relation med Julie. Han måste, och nu ska jag inte avslöja för mycket – bli botad först. Avhållssamhetens evangelium alltså. Känns det månne igen? Vid det här laget borde väl alla kunna se ett syskonskap hos Stephenie Meyers odödliga kärlekspar Edward och Bella, men till skillnad från den amerikanska förlagan blir det aldrig riktigt på allvar i den svenska landsbygdsmyllan. Hela tiden finns ett skyddsnät att falla tillbaka i. Vägsände må vara vägs ände, men det finns alltid en väg tillbaka. Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Kanske beror det på målgruppen, som i det här fallet känns något luddig. För läbbigt för de allra yngsta och för gulligt för det lite äldre.

Så, vad händer då i nästa del? Tja, den som lever får se.

Similar Posts:

• Skräckfilmsklichéer går igen
• Tillit, hopp och vänskap
• En vampyrs tristess
• Mystiskt och romantiskt som möter förväntningarna
• Dräng är dräng och hora är hora?