Någonstans ute i rymden, som en del av en civilisation som fallit sönder i bitar sedan årtusenden, finns en planet nästan helt bebodd av animerade skelett. Av den lilla mänskliga befolkningen, helt ägnad åt en dödskult, finns bara två tonårstjejer kvar efter att en hel generation barn dött under mystiska omständigheter: Harrowhark, kronprinsessa till nekromantikernas tron som sedan flera år styr hela planeten i sina zombiefierade föräldrars namn, och Gideon, som tillbringat hela sin uppväxt med att lära sig att hantera ett långsvärd och försöka fly från detta helveteshål till nånstans det finns tjejer att ragga på. De har hatat varandra innerligt sen de var små. Då kommer en kallelse från galaxens odödlige kejsare: Varje planet måste skicka sin bäste magiker och dennes kavaljer till ett stormöte för att se vilka som ska upphöjas till kejsarens närmaste. Så Harrow och Gideon målar sig i sin kults obligatoriska corpsepaint och reser iväg till en gammal spökfylld planet för att tävla mot åtta andra lag om vem som är mest värdig … tills de börjar dö på mystiska sätt, en efter en.

Med så långt? En lesbisk Hunger Games möter Agatha Christie IN SPACE? Bra. Glöm nu det där. Bashandlingen är egentligen inte det intressanta med Gideon the Ninth, mycket av det har vi sett förut om man skrapar bort blodet och bendammet. Det härliga är hur kompromisslöst Muir tar detta som en ursäkt att med ett smått maniskt flin vräka på MER ovanpå, att ta allt som varit intressant i sci-fi på senare år och dra upp alla volymkontroller i rött. Queert, gotiskt, blodigt, våldsamt, väldigt fult i mun, med två uppsträckta långfingrar mot alla idéer om realism, och bara så jävla förbannat kul. Allt detta samtidigt som hon strösslar in så många starka karaktärer, genom vår corpsesminkade solglasögonbärande översarkastiska berättare Gideons ögon, att det aldrig bara blir komedi eller splatter. För någonstans är ju ändå allvaret där; unga människor som tvingats in i en strid de aldrig bett om, som släpats hit av århundraden av idiotiska traditioner och bara precis börjar upptäcka att det är upp till dem att kontrollera liken bakom kontrollerna. Att de må vara skyldiga makterna som kastar allt mot dem många saker, men respekt är fanimig inte en av dem.

”Show them what the Ninth House does.”
Gideon lifted her sword. ”We do bones, motherfucker.”

Jag ska inte påstå att Gideon the Ninth nödvändigtvis är ett storverk inom genren. Som allt annat är det första delen av en trilogi, så det får väl framtiden visa, och det har skrivits både mer nyskapande och skarpare böcker (se t ex Kameron Hurleys The Light Brigade). Men det är nog det roligaste jag läste under 2019, och jag vill ha mer. 

Similar Posts:

• Klaga på mörkret
• Varning för separationsångest!
• Episk rymddeckare
• Råttor och underjordsgrejer
• Mardrömsvarning

En äldre manlig brittisk författare har nyligen skapat rubriker genom att skriva en science fiction-roman som han bestämt hävdar inte är science fiction; hans roman undersöker ju hur människor och AI relaterar till varandra, gubevars, medan science fiction bara handlar om att ”åka i tio gånger ljusets hastigheter med antigravstövlar”. Att gamla fiiiina författare avfärdar genren är inget nytt, men att det sker samtidigt som SF under senare år genomgått en enorm föryngring och tagit ställning på ett sätt genren knappt gjort sen Dicks och LeGuins glansdagar gör bara deras argument tröttare.

Kameron Hurley skriver science fiction. Det skäms hon inte en sekund för. The Light Brigade står med en fot väldigt tydligt i genrens historia medan den andra har tagit klivet in i en ny värld. Vi befinner oss i det stora slutliga kriget mellan rebellerna på Mars och den välordnade, fria civilisationen på Jorden. (OK, Marsmänniskorna är ju människor de också, men de har ju själva valt att bo där och vi är ju inte alltid så bra på att minnas det där med alla människors lika värde.) När São Paolo tillintetgörs i ett överraskningsanfall blir Dietz, som förlorat hela sin familj, rekryterad för att hämnas, att bli en av The Light Brigade, interplanetära marinsoldater som på ett ögonblick kan teleporteras vartsomhelst och komma fram redo att döda de farliga Andra och rädda det Goda. (Och på köpet förstås får bli riktiga medborgare också. Nån gång. Kanske.) Om inget går fel med teleporten, men det är ju acceptabla förluster, ett nödvändigt offer för det perfekta samhället. En eller två soldater som då och då återformas med benet där huvudet borde vara. Men om man inte bara hamnar fel i rymden utan också i tiden, om man ser vart man är på väg men inte varför eller hur … ? När sanningen själv fullständigt tappar betydelse eftersom inget har kontext? När alla delar av systemet leder in i samma återvändsgränd?

But it turns out most of us don’t want truth. We want stories that back up our existing beliefs. Sometimes, to save the world, you have to let it break.

Så långt låter det kanske helt inte annorlunda än fabbro Ians föraktfulla avfärdande av genren som häftiga men meningslösa rymdresor och pangpang. Men det där von oben-aktiga filosofeeerandet om mänsklighetens status har ju genren redan gjort sen Shelley, Hurley är förbannad och vill faktiskt tillämpa det också. The Light Brigade är därför en roman om entropi, om det sammanbrott som händer när system äter sig själva; det systematiska nedbrytandet av människor till mördarmaskiner, av folkgrupper till monster, av samhällen till vinstmöjligheter, av idéer till propaganda, av molekyler till information. Det som först känns som en lätt uppdaterad cover på Starship Troopers (Verhoevens, inte Heinleins) börjar snart knaka i fogarna när strukturerna tappar ordningen och frankensteinas ihop med andra gamla trogna lik; Orwell, Vonnegut, Wells, Adams, Cameron, etc etc. Men de gamla dystopierna håller ju inte längre i Trump-eran; varför ska fascismen låtsas ha idéer och ideal när folk gärna följer den ändå? Behövs den ens när alla springer som panikslagna råttor för att slippa ta itu med sin egen förmåga att ändra något? Så för varje teleportering limmas alltihop mer och mer med Hurleys egen förkärlek för gegga och blod och heliga feministiska vrede, medan Dietz kastas fram och tillbaka i tiden och den så tvärsäkra människans (och läsarens) kropp, världsbild och själva historia bit för bit måste bytas ut och formas om och byggas upp igen, från student till hämnare till soldat till monster till …

Som ni kanske förstår är The Light Brigade långtifrån en subtil roman. Och någonstans kan jag lite sakna det inte mindre politiska men än mer fantasirika världsbygget i hennes förra roman The Stars Are Legion (alias Lesbians in Space!). Men den följer både sin välsnitslade labyrinthandling och sin grundfilosofi så väl att när den till slut kommer ut på andra sidan med knytnäven i vädret blir jag nästan bländad. För vad än gamla stofiler vill få oss att tro kan litteratur vara både kul, intelligent och relevant. Entropi upphör när ett slutet system tillförs ny energi. Och jävlar vad jag behöver en sån här roman just nu.

Similar Posts:

• Gammaldags framtidsresa
• Mörkermaskin
• This one goes to 11
• Det sista som dör är hoppet?
• Och politiken blev kött