Donnie Brasco:s berömmelse vilar naturligtvis till största delen på filmen med samma namn. Dess storhet bygger i sin tur på tidstypiska miljöer men framförallt ett känsligt spel mellan Johnny Depp (Brasco) och Al Pacino, här oförglömlig uttolkare av den tragikomiska ”soldaten” Lefty Ruggierro. Det vilar trots allt något väldigt romantiskt över filmen och Leftys vilsna karaktär som får slita hund i skuggan av de som tar sig upp till toppen. ”Thirty years I’m busting my hump. What have I got?”, summerar han sin gärning.

När man läser Donnie Brasco visar det sig att bokens Lefty befinner sig en bra bit från filmens dito. Här är han mer av den småskurk han antagligen var, kall, småsnål och ofta med en nervös bick över axeln på Mulberry Street. Fader/son-temat som i filmen får stort utrymme vänds här snarare om, Lefty gör allt och tar till hårda metoder för att knyta den mycket smartare Donnie till sin sida. I ständigt krig med soldater inom den egna familjen och andra, blir det ett spel på liv och död.

Även berättelsen i stort har anpassats och skulpturerats om hårt för att passa den vita duken. Boken ägnar t.ex. först en stor del åt att beskriva Pistones tidigare karriär och det intressanta arbetet med att plantera Donnie Brasco i närheten av de miljöer han ska infiltrera. Helt avgörande för att uppbära någon form av säkerhet är såklart trovärdigheten i hans cover, och det fås bara genom att någon går i god för honom, vilket ofta visar sig vara den avgörande skillanden mellan att sluta som ett plastpaket i Hudsonfloden eller få fortsatt förtroende.

Donnie Brasco är ingen vackert skriven bok, men den reportagetext den utger sig för att vara. Den myckna dialogen präglas naturligtvis starkt av gatans språk, och för den som vill hänga med i vissa replikskiften underlättar goda kunskaper i amerikansk slang eller ett lexikon på området. Å andra sidan får man här ett gatudokumnet över en värld som är stängd för de flesta, och när någon ibland öppnar dörren förvrängs den ofta genom det populärkulturella filtret.

Här är det istället naket och rakt på sak, författat av en man som hade föga motiv att ändra sin story så att den skulle passa någon.

Similar Posts:

• Maffia basic
• Vägen till en mafiosos hjärta går via magen
• Ett måste i maffiahyllan
• Maffian svart på vitt
• Människor berättar vad dom sysslar med

Men den skjuter också in sig på att ta död på en hel del maffiamyter. Boken är indelad i fem kapitel: ”What is the Mafia”, ”Unholy alliance”, ”Murder Inc.”, ”It’s only business” och ”Godfathers”. Under ”It’s only business” tas drogproblemet upp t.ex. Det är väl en allmänt känd sanning att en riktig mafiosos omertá sätter käppar i hjulet för droghandel. Men verkligheten ser annorlunda ut, något som också FBI-agenten Joseph D.Pistone vittnar om Donnie Brasco. Orsakerna till att maffian i slutändan varit intresserad av droger är två, dels lättförtjänta pengar naturligtvis, men också en existerande organisation som kan underbygga de farligaste momenten i knarkkedjan; transporterna och att få ut det på gatan.

Sista kapitlet, ”Godfathers”, tar itu med den slitsarkaste av myter, dessutom en ganska ung sådan eftersom den till stora delar sprungit ur Mario Puzos The Godfather, dvs den om bossarnas boss som sköter sitt kriminella imperium med pragmatisk järnhand och samtidigt leder familjen i kärlek och av respekt. Går man till de historiska figurer som styrt större eller mindre delar av la Cosa Nostra hamnar man ganska långt från denna landsfadersgestalt. Då rör det sig snarare om kallhamrade yrkesmördare som genom list och stor tur lyckats arbeta sig upp till toppen, snarare än ett familjeöverhuvud som tryggat familjens fortlevnad med söner som läst vid Princeton. ”Familjen” var i själva verket förbrytarbröderna och tvärtom. ”If this is your family… this is your family. Capice?!”, som Lefty säger i Donnie Brasco.

Där har ni några exempel på effektiva mytdödare. Fram träder en annan värld, kanske lika mytisk den när allt kommer omkring?

Similar Posts:

• This is your family
• Vägen till en mafiosos hjärta går via magen
• Maffian svart på vitt
• Ett måste i maffiahyllan
• Maffiaboken som inspirerade maffian

I verkligheten var han en underhuggare, en soldat som med tiden fick allt svårare att leva upp till att vara den ”good earner” som höll hjulen rullande och bossens mungipor uppe. Ingen av de stora med andra ord, inte ens en legendar för sin aktiva period. Men på omslaget till The Wiseguy Cookbook presenteras Henry Hill ändå som ”America’s most famous wiseguy”. Ett försäljningsknep förvisso, men efter att Hill angivit och angivit och angivit och hamnat i obligatoriskt vittnesskyddsprogram och filmen blivit av – har det nog sin sanningshalt.

Om vi köper maffiamyten får vi måltidens fundamentala betydelse på köpet. Dess funktion är familjelivets naturliga samlingspunkt, gangsterkollektivets (läs manliga) ursäkt för att umgås, affärsrelationens förlösare, förförarens främsta knep. Det finns en sanslöst lång tagning i Maffiabröder där Henry bjuder ut Karen för första gången. Kameran följer deras ryggar från att Henry lämnar bilen utanför restaurangen, ned genom dess personalingång, längs korridorer, genom köket och slutligen ut i serveringslokalen där ett lampförsett bord trollas fram och skumpan kommit på dess vita duk. Vägen till och från en mafiosos hjärta går oomtvistligen via hans mage.

I den här kokbokens förord skriver Nicholas Pileggi, författaren till Wiseguy som ligger till grund för filmen, att Henry Hill var besatt av två saker, maffian och matlagning. Och det är precis vad den det handlar om, utan egentliga krusiduller eller billiga marknadsföringsknep. Det är ankdoter och recept. Inte ens bilder får man i denna paperbackutgåva.

Men trots den toftiga handbokslayouten; här finner man många guldkorn i text och receptsamlingar. Vem kan till exempel motstå att, åtminstone i tanken, tillreda Rolled Cutlet Canapés, ni vet de där lammkotletterna som en kokain-svett-lackande Henry lagar samma eftermiddag han ser smattrande FBI-helikoptrar överallt och slutligen åker dit – big time. Eller läsa om fängelsetiden med sitt eget system av mutade plitar och isfyllda hummerlådor ända in i cellens skrymsle. Det är kul med hans egna ord, hur tillrättalagda de än må vara.

Så vässa förskäraren, hyvla några lövtunna vitlöksskivor och stek biffarna. Sedan säger jag som Paulie när det röda kommer fram: ”Here’s the wine. Now we can eat.”

Similar Posts:

• Maffia basic
• This is your family
• Hela konceptet och lite till
• Maffiaboken som inspirerade maffian
• Ett måste i maffiahyllan