Men där hans tidigare böcker (av de jag läst i alla fall) inte har blygts för att mer eller mindre öppet låta författarens stora beundran för Philip K Dick skina igenom känns det snarare som att det är en annan amerikansk portalfigur, Thomas Pynchon, som lurar mellan raderna i den nya romanen. Och det är kanske inte en helt positiv händelseutveckling.

Det är måhända en orättvis beskrivning. Lethem är tillräckligt känd, produktiv och originell för att stå på egna ben utan jämförelser. Men det finns något med skrivsättet i En trädgård för dissidenter som påminner om Pynchon. En viss omständlighet i uttryckssättet, en förkärlek för att låta en händelse av rätt underordnad betydelse associera vidare till en helt annan och viktigare händelse som sedan vindlar vidare så att man lätt tappar tråden var i historien man egentligen befinner sig.

I En trädgård för dissidenter följer vi tre generationer av amerikanska radikaler. Som en skugga bakom alla skeenden står Rose Zimmer, en polsk judinna som i ung ålder strax före andra världskriget immigrerat till Förenta Staterna. Hårdhudad kommunist som hon är uppfostrar hon sin dotter Miriam i den sanna läran efter att hennes tyska man Albert övergivit henne för en karriär i DDR. Historien sträcker sig sedan ända fram till att Miriams son Sergius blir involverad i Occupy-rörelsen på 2010-talet.

Längs vägen har vi fått träffa gerilla-rörelser i Nicarauga, folksångare i New York, Archie Bunker, ett misslyckat försök att starta ett socialistiskt baseboll-lag (”Sunnyside Pros” – det senare förkortning för ”Proletariats”) och annat smått och gott.

Av olika fragment och händelser som till en början kan te sig väldigt disparata pusslas den egentliga historien ihop. I bästa fall leder detta till en bättre förståelse, ett slags genombrott i läsningen när man till sist förstår magnituden av alla svek och misslyckanden som huvudpersonerna tvingas genomlida.

Men det finns ett lite duktigt drag över romanbygget som jag har en del problem att förlika mig med. Ibland känns det som att varje mening strävar efter att vridas till något stort och betydelseladdat.

Nu kände hon hur han rökte inne i tältet och amerikanens cigaretter blev mer levande än någonting hon varit med om, små pustar som fick hennes nervsystem att starta om där hon satt på huk. I städerna kunde husen vara byggda av rök, Manhattan en askkopp där de levande långsamt pyrde och blev till aska och varje till synes ren skjorta impregnerades av rök, där deodoranten fick ge vika när suget efter nikotin otåligt svallade.

Ofta får det effekten av ironisk distans vilket gör att det är svårt att på djupet bry sig om gestalterna. De ter sig mer som ordkonstruktioner än framsuggererade karaktärer av kött och blod. Deras socialistiska radikalism framstår som en trött pose när vi inte känner något riktigt djup i figurerna. Det är möjligt att det är detta som Lethem velat påvisa, men jag är inte riktigt säker på det.

Similar Posts:

• Jakten på den försvunna V
• Rum 101 1/2
• The one that got away
• Party like it’s 2001
• Under the paving stones, the beach!

Det där gjorde han perfekt i "Fortress of Solitude" och "Motherless Brooklyn", två romaner som dekonstruerade och rekonstruerade samtidigt med start i musik, konst, filmer och litteratur. För att inte då tala om "The Disappointment Artist", som börjar som en ren essäsamling och slutar som en självbiografi där han beskriver sitt liv och sina föräldrar med utgång från bland annat John Cassavetes, Philip K Dick och "The Warriors". Hos Lethem finns ingen hög- eller lågkultur; bara ett myller av intryck som utgör världen.

Mycket av det där har han fått med sig till "You Don't Love Me Yet", men nu har han tagit steget fullt ut och gjort det som många manliga (och för all del en del kvinnliga) författare gör förr eller senare: han har skrivit en om-jag-vore-rockstjärna-roman. Ni vet, en roman där författaren som alltid älskat rockmusik skriver om hur det nog vore att själv vara i ett band, vad han skulle döpt låtarna till, hur han skulle hantera skivbolagen, etc.

Nu vore ju Lethem inte Lethem om han inte a) gjorde rockstjärnorna i fråga till ett kämpande indieband som aldrig vare sig spelat live eller spelat in någonting och inte ens kan komma på ett namn som är obskyrt nog, och b) tog det som en ursäkt att filosofera lite om andra saker också. "You Don't Love Me Yet" är en godmodig satir på den amerikanska indiescenen, våra fyra hjältar – Lucinda, Denise, Michael och Bedwin – snudd på arketyper på alla runt-30 Pavement-fans som hänger på Pet Sounds. Det är i sina bästa stunder som en romanversion av charmiga webcomicen Questionable Content. Men samtidigt verkar han också vilja komma åt det som är det stora debattämnet inom mycket kultur idag, inte minst för collagekonstnärer som honom själv: frågan om ägande. Immateriella rättigheter. Vem som kan säga sig äga ett musikstycke, en person, ett ord, ett hjärta… eller för all del en känguru. (Fråga inte.) Hur vi alla springer runt och försöker få tag på det där som saknas, beklagar oss inför främlingar (vad är egentligen en indierockpublik annat än låtskrivarens betalande psykoanalytiker?) och tror att om vi bara får till den där grejen rätt så kommer allt att lösa sig.

Säger "verkar". För tyvärr räcker det inte. En scen i början känns symtomatisk; våra hjältar går på galleri och betraktar halvironiskt en stor vit kub med titeln "Chamber Containing The Volumetric Representation of the Number of Hours It Took Me to Arrive At This Idea" – den slutliga självreferensen, ormen som biter sig själv i svansen. De kryper in i kuben och har sex där. Och fan vet egentligen om inte romanen kunde slutat där, för jag sitter lite för ofta och funderar på om inte undertiteln till "You Don't Love Me Yet" borde vara något liknande – "Book About What Happens On The 224 Pages It Contains", kanske. Precis som alltför många halvtalangfulla källarband har han den här gången riffen och effektpedalerna, men inte melodin eller den där refrängen som sätter sig. Inte helt olikt grannen Austers "Dårskaper i Brooklyn", fast på andra sidan USA, spankulerar boken runt i konfrontationer, kärleksscener och filmgeekdiskussioner utan att egentligen komma ur fläcken. Ormen biter sig själv i svansen, allt flyter och till slut har vi fått ett par goda skratt, ett par tankeställningar och ett par låtidéer… men inte mycket mer. Lethem är en lysande stilist och det räcker långt, men de där svindlande perspektiven som är både grod- och fågel- samtidigt som hans två förra romaner hade i mängder, det där oemotståndliga svänget, infinner sig aldrig. "You Don't Love Me Yet" är lätt att gilla, men mycket riktigt svår att älska.

Similar Posts:

• Fria radikaler i Amerika
• Relationer i en flytande tid
• Was that the thunder that I heard?
• Klassikervecka: Tidlösa grymheter
• Best of Gulag