”Som en bro mellan kulturer ska du sammanlänka öst med väst.”

Bastarden från Istanbul startar med att en ung turkisk kvinna misslyckas med att göra abort. Sedan hoppar den 19 år framåt och startar på nytt på två kaféer – ett verkligt i Istanbul, döpt efter en tjeckisk exilförfattare, där intellektuella dricker sig fulla och diskuterar vad det innebär att vara turk på 2000-talet; ett i ett virtuellt Konstantinopel, ett internetforum där greker, kurder, cyprioter och armenier i förskingringen hänger och diskuterar exakt vad det är som togs ifrån dem. Från det förra kommer Amy (eller Armanoush, om du frågar hennes fars familj), 19-årig amerikanska av armeniskt ursprung, förläst på historia; från det förra kommer Asya, 19-årig turkiska, Johnny Cash-fan och medvetet historielös. Båda har två generationer mycket bestämda familjer bakom sig när de möts i det riktiga Istanbul och får order att bli vänner, som en symbol för försoning. Så där vandrar de nu, sida vid sida, och försöker förstå sig på varann och förklara för den andra att de inte alls är klichébilden av en obildad imperialist eller en kuvad muslim med stormaktsdrömmar.

I bakgrunden ligger förstås folkmordet på armenier 1915, vilket gjort att Elif Shafak – liksom Orhan Pamuk – kommit nära att bli åtalad för att ha “förolämpat Republiken Turkiet”. Ska vi vara hårda säger det nog mer om turkiska åklagare än om Bastarden från Istanbul. Inte så att det är en dålig roman, som den första titeln från nya förlaget 2244, specialiserat på litteratur från länderna runt Svarta Havet, passar den som hand i handske. Strunt i nidbilden av icke-västerländsk litteratur som svårtillgänglig, här väver Shafak ihop ett rakt, lättillgängligt, färgstarkt och lagom exotiskt drama som borde få fans av Zadie Smith och Jeffrey Eugenides att slicka sig om munnen. Bara titta på persongalleriet: utöver Armanoush och Asya har vi Asyas alla mostrar, från den rebelliska Zeliha i kortkort och näsring (egentligen Asyas mor, men det säger man inte gärna högt) till den traditionella Banu som talar med djinner. Vi har Armanoushs skilsmässofamilj som sliter henne mellan hennes mycket amerikanska mor och hennes armeniske far. Och så givetvis de historiska flashbackarna, familjehemligheterna, recepten, tragedierna, försvinnanden, konflikter, kulturkrockar, storpolitik… allt utspelat i en av världens äldsta städer, där historien gått fram och tillbaka i tusentals år, till tonerna av The Man In Black.

Att de här båda kvinnorna, som både till det yttre och uppenbarligen även personlighetsmässigt inte kunde ha varit mer olika, var systrar och bodde under samma tak var en gåta som det nog skulle ta ett tag för henne att lösa.

Men tyvärr är det just sådana stycken, och de är många, som gör att jag inte faller handlöst. Det är lite för många symboliska sammanträffanden, lite för många konflikter som reduceras till att alla är lika goda kåldolmar, lite för mycket turistinformation, lite för många trådar som tas upp utan att leda någonstans. Bastarden från Istanbul är lite som sina karaktärer: lite osäker på vilka de är, varifrån de kommer, vart de är på väg.

Fast å andra sidan, vem är inte det? Jag dömer den kanske lite hårt. Även om hon kunde gjort mer gör Shafak mycket rätt här, och det är nog ett gott tecken att mitt största klagomål i slutet är “Men… vad hände SEN, då?”

Similar Posts:

• Vinn fint bokpaket från världens alla hörn
• Genève och Istanbul sammanflätade
• Istanbul – i en svartvit melankoli
• … och aldrig mötas de två
• Pamuks kärleksmuseum

Johnny Cash är visserligen inte lika känd här som i USA, men säg den som inte hört ”Ring of Fire” i alla fall några gånger. Hans sånger har framförts av vitt skilda artister genom åren och älskas av miljoner fans. Det finns så många sånger som är så bra. Så väldigt bra. Att tycka att Johnny Cash är bra utan att samtidigt känna ett stygn av skam för att man gillar country är en ganska ny känsla för mig. Många av sångerna är välbekanta från pappas skivspelare, men det är på sistone jag blivit frälst på riktigt. Det är därför jag tycker att det är extra roligt att läsa en biografi över min nya favvo-artist. Förresten verkar det som om vissa fortfarande tycker man är skämmig om man gillar country. De har inte förstått nåt. Country känns i hjärtat.

Johnny Cash berättar öppenhjärtigt om sin fattiga barndom, sitt genombrott och hur kärlekshistorien med amfetaminet började. Och slutade. Hur han fann Jesus (igen) och spelade in en massa skivor som berättade för alla vilken bra kille Jesus är. Hur han dessutom åkte till Israel och spelade in en film om Jesu liv. Hur han mötte sin andra fru, June Carter Cash från The Carter Family och hur hon stod ut med och tog hand om honom under de svåra åren. Han berättar om sin familj, om det ständigt dåliga samvetet han har över sina döttrar med första frun Vivian eftersom de inte fick den uppmärksamhet de förtjänade. Både Roseanne Cash och Carlene Carter har nuförtiden egna, framgångsrika karriärer inom musiken. En stor del av familjens liv kretsar självklart kring musik, och detta får vi också en inblick i. Han berättar också om hur flera av de största hitsen blev till, som ”Man in Black”, ”I Walk the Line”, ”The ballad of Ira Hayes” samt om samarbetet med de andra gubbarna i countryns supergrupp The Highwaymen.

Många gånger blir självbiografier tråkiga och långdragna. Man bläddrar snabbt igenom dem för att se om det finns något skandalöst någonstans. Det gör det inte i Cash, men det är absolut ingen tråkig bok. Det finns anekdoter om många av de stora i branschen, om Cash själv och om de presidenter familjen träffat. Alla presidenter sedan Richard Nixon har tydligen velat ha familjen Carter-Cash som middagsgäster. Inte att undra på. Många historier finns att berätta, och man får en ganska bra bild av Guds egen superstjärna. Bilden som framträder är den av en mycket vänlig och ödmjuk gammal man, religiös på det där amerikanskt självklara sättet. En man som inte kommer ihåg något annat liv än artistens och som alltid gör sitt bästa för fansen.

Visst kan det vara skönmålning, men de mindre vackra sidorna och minnena finns också där. De sopas inte undan eller bortförklaras, något som är relativt ovanligt när det gäller den här sortens böcker. De flesta biografier vill få en att tro att artisten ifråga var/ är att jämställa med da Vinci i genialitet och Jesus i godhet. Cash: The autobiography känns väldigt ärlig på något sätt. Det känns som om Cash talar rakt till en, på ett mycket okomplicerat sätt. Som om han känner det som en skyldighet att tala om hur vissa saker ligger till. Något som säkert hänger ihop med det nära förhållande han alltid haft till sina fans. En stor del av boken består i svar på frågor som tillställts honom många gånger. Det bestående intrycket är djup beundran och en vädjan till Gud att han ska låta oss behålla ”The man in black” här nere hos oss ett tag till.

Similar Posts:

• Self Portrait
• …och ofta mötas de två
• Was that the thunder that I heard?
• ”… quite simply the best job in the world”
• It’s all one song!