Det blir det. Även om miljöerna skiljer sig kraftigt åt – från fattiga barnhusbarn i 1880-talets Stockholm, till nutidens trygghetsknarkande kärnfamilj i Täby – så finns både drivet och den skarpa blicken för människors livsvillkor där.

Sanna och Martin har egentligen vitt skilda bakgrunder. Han är övre medelklass rakt igenom, framgångsrik mäklare som ändå känner sig som underdog i en ursprungsfamilj av läkare, designprylar och socialt samvete. Hon däremot har gjort en klassresa, från en missbrukarfamilj norröver rakt in i medeklass- och storstadsnorm. Nu lever de villaliv med två tonårsbarn, vinkyl, jakthelger och avancerat larmsystem.

Parallellt med familjens vardagsliv har ett våldsdåd utspelat sig. En man och en kvinna har blivit skjutna med sitt eget jaktgevär av en tonåring, och parets dotter är på något sätt inblandad. Genom att foga in fragment av den här händelsen – polisrapporter, förhör, tonårsflickans egna tankar – låter Rundberg hela berättelsen få tyngd och svärta genom det som ska komma att hända eller redan hänt. Över intrigerna på Sannas nya jobb i kommunhuset, över Martins stressmage och tonåringarnas trulighet hänger våldet som en oundviklig skugga.

Särskilt är det dottern, femtonåriga Mya, som haft det kämpigt socialt. Hon är utsatt i skolan och skolkar mycket. Nu har hon fått en ny vän, eller om det är pojkvän, men är han verkligen vad föräldrarna önskat sig? Mya pratar knappt med dem, men Sanna anar dåligt inflytande, något manipulativt och kontrollerande.

Samtidigt kallas de till ett möte med kort varsel på Myas skola. En film som uppfattas som hotfull sprids bland eleverna. Allting verkar mycket oklart, och det tar ett tag innan Sanna och Martin tvingas inse att det är Mya och hennes nya kompis som ligger bakom filmen. När situationen stegras tvingas föräldrarna fråga sig vad de är beredda att göra för att skydda sin familj – och var det egentligen är hotet kommer ifrån?

Den som vaktar flocken är nästan 500 sidor som jag i det närmaste sträckläser. Det är spännande från början till slut, men det är också så fullt av vardagliga iakttagelser av familjer, arbetsplatser, vänskap, föräldraskap, klass och generationer. Hur olika och lika är egentligen föräldrar och barn? Hur begriper man ungdomar som uttrycker sig genom gangsterinspirerade Tiktok-mallar? Hur frigör man sig som ung från lokaliseringsappar och kameraövervakning? Hur nyttigt är det att allt går att övervaka och var drar vi gränsen?

Vad är det vi är rädda för?

Vad är det som är farligt?

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Att välja och skriva sitt liv
• Sommar av konsekvenser
• Vackert om livet och döden
• Lukt av ladugård, depression och död

Mitt i natten knackar det på barnhemmets port, och en ängslig ung man lämnar över ett nyfött spädbarn. ”Den Svarta Ängeln vet att det var jag som tog henne”, är det enda Mika får ur honom innan han försvinner vidare i snön och mörkret.

När polisen förhör henne dagen efter kan hon ändå ge ett så bra signalement på pojken att poliskonstapel Valdemar Hoff får upp ögonen för henne. Dagen efter dyker han upp och vill ha henne med sig – för att identifiera ett lik. Känner hon igen pojken som lämnade barnet, mannen som ser ut att ha blivit mördad av någon som ska ha varit död i flera månader nu, mördaren som kallades Nattkorpen?

Det blir början på ett lite oväntat samarbete mellan den luttrade konstapeln och den gatusmarta barnhemsflickan. Hemligheterna de kommer på spåren bevakas av högt uppsatta herrar, och även om mysteriet med Nattkorpen avslutas i den här romanen, finns också gott om trådar att spinna vidare på i fortsättningen.

Johan Rundbergs nya historiska serie för tankarna till författare som Charles Dickens, Victor Hugo eller Émile Zola. Här står vi på de fattigas sida, på samhällets skuggsida, där föräldralösa barn står nästan lika lågt i kurs som råttorna och lössen. Här finns ingen nåd, ingen hjälp och medmänsklighet mer än vad fattiga människor tar sig råd att ge varandra. Mikas tillvaro hade varit ren misär om hon inte haft de andra barnhemsbarnen att ty sig till och ta hand om. Med sina karska historier för hon in lite skratt och fantasi i de yngres grådaskiga, undernärda vardag. Från de äldre barnen, de som redan tvingats lämna hemmet och försörja sig bäst de kan, kan hon få handfast beskydd och stöd.

Nattkorpen är en nästan gotiskt mörk, men också varm och mänsklig, suggestiv och mycket spännande historisk roman för mellanåldern. Ska man läsa själv krävs nog god vana, men den är säkert en härligt läskig högläsningsbok med massor att diskutera tillsammans.

Nu tog jag tag i den här boken tack vare Augustprisnomineringen, men det är ju för väl att det redan hunnit komma ut ytterligare två delar i serien – Tjuvdrottningen och Dödsängeln – för den här världen vill jag läsa mer om. Genast.

Similar Posts:

• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm
• Augustpriset 2021
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Sinnelag: Logisk och arg
• Alltid redo att dö för mitt barn?