Jag älskar historien om lady Diana Cooper som spelade staty i en pjäs och inte kunde köra bil. Och den om den mindre kända Mitfordsystern Deborah, som trots att hon hävdade att hon hatade böcker var oerhört intellektuell och skrev en hel rad egna. Och Vita Sackville-West som klädde ut sig till man för att vara med sin älskarinna. Men kanske tycker jag allra bäst om historien om Edith Sitwell, poeten iklädd kaftanliknande klänning som med sina uppträdanden och offentliga strider påminner en smula om Björn Ranelid. Jag tror att alla dessa kvinnor var både provocerande, irriterande och hatade. Men i Johan Hakelius version går det inte att låta bli att älska dem. Deras livsöden som liknar skrönor fascinerar lika mycket som deras personlighet.

Men varför ska man egentligen läsa en bok om en rad speciella (konstiga?) rika, brittiska kvinnor? Det kan man fråga sig. Författaren inleder sitt förord med frågan varför den skulle skrivas. Hans svar är att det beror på besatthet av England, på att hans senaste bok, Döda vita män, handlade om just män, och på att det minsann är lite roligare att vara rik än fattig. Men varför ska man då läsa boken? Kanske för att man vill smittas av Hakelius anglomani. Kanske för att den förra boken gav mersmak. Kanske för att bli inspirerad att själv våga leva livet lite mer som en engelsk lady, med lite mer spänning, lite mer självförtroende, lite mer arrogans och lite mer skoj.

Kvinnorna som beskrivs i boken är på samma gång så typiska för sin tid att de blir tidlösa och så annorlunda att de blir allmängiltiga. De är liksom lite mer. De har en något högre koncentration av livet än vanliga dödliga. Därför är det så spännande att läsa om dem.

Spännande och engagerande är språket, texten och berättarglädjen bakom. Varje mening är sprängfylld av information, och jag frågar mig själv: hur lyckas man göra en sådan text underhållande? Ja, hur man gör får jag inget svar på, men att Johan Hakelius lyckas råder det inget tvivel om. Jag sitter och skrattar för mig själv åt dessa otroliga historier som liksom svämmar över håll. Det är många snabba språng och fantastiska utvikningar åt alla håll och kanter. Ibland kan det vara svårt att hänga med, men vad gör det när texten är så underhållande och ämnet så fascinerande.

Det här är en bok fylld av onödigt (poeten Edith Sitwells första kärlek var en påfågel vid namn Peaky), men oerhört roligt (hon var då fyra år gammal, Peaky övergav henne för en fågel) vetande och massor av anekdoter (Margaret, hertiginna av Argyll, ramlade en gång ner i ett hisschakt iklädd en uniform som visade att hon tillhörde amerikanska Röda Korset). Men här finns också en hel del fina analyser av författaren som ger mig känslan av att han (och även jag som läsare) kommit verkligt nära dessa excentriska kvinnor. En bok skriven med mycket humor, stor noggrannhet och lika mycket kärlek.

Similar Posts:

• Excentrikern i sitt esse
• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• A life less ordinary
• Om mannen som (fortfarande) förkroppsligar Storbritannien
• Rätt man på rätt plats

Jag sitter på universitetet och läser kapitlet om Stephen Tennant och undrar plötsligt varför jag inte går till lektionerna iklädd endast silverglittriga bikinitrosor och minkpäls. Och varför är inte kafeterian inredd med lite fler sagoinfluenser och vackra snäckor?

Johan Hakelius har i sin bok Döda vita män beskrivit en underbar samling helt otroliga, annorlunda, underbara engelsmän. Här kryllar det av mystiska dialoger, ouppklarade mord, kärleksaffärer med män och kvinnor, brinnande intresse (och lika brinnande ointresse) för politik och hur mycket kluriga, totalt onödiga detaljer som helst. Vill du briljera med nördkunskaper är det här boken som lär dig ordbajsa hur många onödigheter som helst. Vill du slippa känna dig annorlunda kommer den garanterat att få dig att känna dig som en trist medelsvensson, hur udda du än är i vanliga fall.

Hakelius skriver i förordet att det närmast är skamligt att tala om vita män, eftersom de så tydligt är normen i dagens samhälle och eftersom de genom tiderna haft en fruktansvärt stor makt över så många medborgares liv. Men vita män är så mycket mer än normen, de som beskrivs här är snarare så långt därifrån man rimligtvis kan komma. I en och samma bok har Hakelius samlat eliten av engelska excentriker under det senaste tvåhundra åren. Han verkar driven av en uppriktig kärlek till dessa udda figurer. Varje man har sin egen plats i hans hjärta, och nu också i mitt. Hakelius har grottat ned sig djupt ned bland små, små detaljer, lustiga sammanträffanden och komiska livsöden. Med glimten i ögat berättar han om män som tar sig själv på i vissa fall alltför stort, andra fall alltför litet, allvar.

De små textsnuttarna som binder samman bokens alla ytterligheter med varandra känns ibland något krystade, annars är det här en helt underbart skrattretande bok, som lyckats göra fakta av underhållning och underhållning av fakta. En bok jag kommer att ta som inspiration när mina vardagar känns alltför dystra och vanliga.

Similar Posts:

• Viktorianska? Punkiga? BRITTISKA!
• Majestix
• I vått och torrt
• Griniga gubbar och fadersuppror – tankar om Harold Bloom
• Galenpanna nos. 1

Nu har det gått några år och idag har jag ett betydligt mera distanserat förhållande till Bloom. Jag ska snart förklara varför men först några ord om vem han är. Harold Bloom är född 1930 och arbetar för närvarande som professor i Comparative Literature på Yale och New York University men skriver även kritik för bland annat Wall Street Journal. Han har skrivit ett antal böcker bland annat om Bibeln, Shakespeare och om amerikansk religion men mest känd är han för sina böcker från sjuttiotalet där han med inspiration från psykoanalysen skrivit om estetisk påverkan. I sitt mest berömda verk, The Anxiety of Influence från 1973, utvecklar Bloom idén om att diktarens skaparkraft kommer från rädslan av att påverkas av de stora klassikerna. Den döde poeten, skriver Bloom, tornar upp som en stor svart skugga över diktaren som i sin tur blir tvungen att hävda sig mot denna. Att skriva är således att axla en traditions tyngd, förklarar han och pekar samtidigt på hur ett slags ”fadersuppror” är en del av utvecklingen.

Visst låter det suggestivt? Bloom har alltid haft en förkärlek till storslagna formuleringar och i hans allra bästa texter framstår litteraturen som en närmast krigisk handling. Att han dessutom lånar många begrepp från Freud – undergångsmystikern nummer ett – gör det knappast sämre. Dock har han fått utstå mycket kritik. Bland annat har man kritiserat hans övermått av fäder och brist på mödrar. Att de flesta dessutom kommit från väst – och allra helst från England eller USA – har knappast gjort det bättre. Bloom har då försvarat sig med näbbar och klor. ”Jag upplever mig alltmer ensam som försvarare av den goda smaken” skriver han i Den västerländska kanon och skildrar hur universitetet invaderats av ”professorer i hip-hop” och ”robotar byggda av gallisk-germansk teori” medan det estetiska omdömet blivit alltmer undanskuffat.

Bloom var dock knappast så ensam som han trodde om sin kulturkonservatism. Ju äldre jag blev och ju mer jag följde kulturdebatten, ju fler liksinnade hittade jag, även här i Sverige. Svante Nordin, Johan Lundberg och Johan Hakelius för att nämna några. Människor som jag upptäckte att jag nästan aldrig sympatiserade med. Ofta uppfattade jag dem som gnälliga: allt var antingen feminismens eller postkolonialismens fel och när intressanta debatter uppstod blundade de ofta för klassaspekter. Jag blev så trött på dessa trångsynta, självgoda ”esteter” med sin odemokratiska syn på konsten att jag under en lång tid inte kunde ta i en Bloom-bok ens med tång.

Idag har jag dock försonats med Bloom. Visserligen är han en konservativ gubbe med en elitistisk litteratursyn men han är också en brinnande entusiast och introduktör till många svåra författarskap. Idag kan jag därför ta hans formuleringar om att Shakespeare ”uppfann” människan och att Dantes epos ”föregår” alla berättelser med en nypa salt. Samtidigt ser jag vilken glöd som ligger och pyr inuti dem. För mig är därför Bloom numera en samtalspartner och inspirationskälla snarare än den husgud han en gång var. Han är en ilsken röst som verkar uppfriskande då man börjar tvivla på konsten. Att han dessutom har en sådan slagfärdighet i sina formuleringar gör honom närmast älskvärd. Som när han i ett utbrott mot dagens historielöshet slänger ur sig att Sokrates var den första modernisten eller rubriksätter en recension av första Harry Potter-boken med ”Can 35 Million Readers Be Wrong? Yes.”

Similar Posts:

• En svensk Harold Bloom
• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• Ut med litteraturhistorien?
• Världens bästa roman
• Motto för läsande