De är hertiginnor, tevekockar, författare, spådamer och älskarinnor. Kvinnorna i Johan Hakelius Ladies. Så olika varandra man bara kan vara. Men en sak har de gemensamt, de är alla brittiska. Och på något vis gör det att de binds samman med en röd tråd, att man ser ett mönster: det engelska. Jag älskar historien om […][...]

Jag sitter på pendeltåget och läser kapitlet om Jeffrey Bernard och får en oemotståndlig lust att skriva satiriska, klagofyllda krönikor och klanka ned på mitt eget liv och alla i min omgivning. Problemet är att det enda jag kan klaga på är tappade vantar och missade bussar, jag har inget spelmissbruk, inget häftigt humör, ingen […][...]

När jag var sjutton hittade jag en bok i pappas bokhylla som hette Den västerländska kanon och var skriven av en amerikansk litteraturprofessor som hette Harold Bloom. Boken hade en gubbe i peruk på omslaget, djupt nedsjunken i en söndertummad bok. Hans blick var sådär koncentrerad som bara någon som är riktigt fångad kan vara […][...]