Ju mer de anstränger sig för att ta reda på vem som är vem, desto krångligare blir det. Och problemet tar dem på en resa genom skogen, hem till doktorn och sen tillbaka igen.

Johan Gardfors debut som barnboksförfattare görs med en poetisk och filosofisk historia illustrerad av Clara Dackenberg. Det är en bok som vandrar rakt in i mitt hjärta.

Ibland när man är kär, och duet och jaget blir ett vi, är det inte lätt att veta vem som är vem, kanske råkar man blanda ihop sig själv med den andra, och kanske gör det inte så mycket. Senare i förhållandet är det kanske viljorna som blandas samman – gör jag det här för att jag vill det, för att du vill det, eller för att jag tror att du vill det? Det är några frågor som jag börjar fundera över efter att ha läst boken. För ett barn som inte är så bevandrad i kärleksmysterier är det kanske svårt att relatera till det, men samma sorts hopblandning av viljor och identiteter finns i alla förhållanden, till föräldrar, syskon och vänner.

Ju mer jag tänker på berättelsen, desto mer hittar jag i den. På ytan finns en mysig, men ibland läskig berättelse om de små filurerna och deras trassel med vem som är var som är när som är hur. Men här finns också en berättelse om identitet, kärlek, och sökandet efter dessa fenomen.

En liten metahistoria antyds i början och slutet (och när berättaren säger att man kan höra Nu och Mu pussas om man lägger örat mot boken, då vill jag faktiskt göra det!) Väldigt fint.

Illustrationerna växlar mellan att vara bleka och lite mer mustiga, oftast i en ganska dov färgskala. Här blandas akvarell, kollage och teckning till underbara, välgjorda bilder som ger boken en melankolisk och eftertänksam stämning.

En vacker, vemodig och hoppfull bok som ibland för tankarna åt Mumin-hållet. Jag blir smått lycklig av att läsa.

Similar Posts:

• Att ha och inte ha
• Om att komma bort – i världen under vattnet
• Ur en annan vinkel
• Om man är liten och rädd
• Livslistor som styr

När snigel stannar upp och ser sig omkring, kan det bli såhär:

Höger: horisont.
Vänster: horisont.
Kul.

Det känns allt för oroväckande att snigeln ska bli trampad på, slutligen bli bara smet.
Romanen, som boken nu kallas, har problem. Ett maffigt underliggande idéplan försöker tränga sig upp någonstans ur romanens botten, men lyckas aldrig, mer än glimtvis skvalpa i ytskiktet. På samma sätt kvävs karaktärerna i boken av att de tycks vilja symbolisera stora idéer. De flesta av dem blir sällan riktigt levande och isoleras också från varandra. De lever på olika platser, en fyrvaktare på en ö, två sopgubbar inne i staden, och så är det en dam som heter Marianne och en viss Fredrik Marklund som skriver torr dagboksjournal och är svår att begripa sig på. Vem är det?
Sedan finns det även ett jag som tar till orda titt som tätt, lätt att förväxla med författarjaget själv. Kanske är tanken med romanen att beskriva bruset, att allting pågår samtidigt, att ett jag inte kan vara något annat än många jag. Kampen mellan natur och stad som pågår ständigt och kampen mellan olika röster är något som boken tycks vilja problematisera.

Gardors är också förtjust i blad. Det finns många träd i boken. På baksidan av boken står det även att romanen är ett rotsystem som förgrenar sig genom litteraturhistorien. Det är alltså tänkt att man ska traska omkring i en bokskog och fundera mellan kopplingen natur/idé, och den ständiga mindre gråa tröstlösa vardagskampen som går runt runt; börjar om där den slutar och börjar om igen. Var litteraturhistorien kommer in är svårt att säga, och det efter fyra terminers universitetsstudier i litteraturvetenskap. Att boken är tät, vilket baksidesreklamen, för jag kallar den reklam vill hävda– är lögn. Den här boken är inte tät, den är inte ens svårgenomtränglig. Den är så pass gles så man lugnt hinner gäspa mellan åtskilliga bokblad. Tuggmotståndet hos en snigel är inte så mycket att åma sig över.

Tappra försök görs för att sy ihop romanen. Fyrväktarens halsduk som han stickar på rymmer sin väg och slingrar sig fram genom boken. En önskan skulle varit att Gardfors istället nystat upp romanens garn så läsaren haft en tråd att följa. Om inte det; istället virat halsduken runt alltihop och hängt upp romanen, gjort den ohängd. För det är just vad den är. Eller så skulle han skrivit flera böcker istället för en innehållande alla genrer.

Tanken med att skriva en ohängd roman som vill beskriva ett stort idékomplex känns motsägelsefull.
Det finns fina historier i "En ohängd historia", riktigt fina – särskilt om fyrväktaren och hans ö, som för tankarna till Muminpappan och till lakoniska, men ändå humoristiska historieberättare som Willy Kyrklund.

Similar Posts:

• Att blanda bort identiteten
• Amerikansk?
• Vindlande berättelse om identitet
• Kvinnan och hunden
• Om upprepning och evig oro