När Joanna Rubin Dranger börjar arbetet med boken Ihågkom oss till liv vet hon inte om att det i hennes släkt har funnits en liten pojke som hette Faivel Szpindler. Han föddes 1936, son till Sonia och Max Szpindler. Faivel är kusin till författarens mamma, som föddes åtta år efter pojken. Mamman och pojken tillhör […][...]

Sagor i nytappning är kanske inte precis något nytt koncept. Det har gjorts på många olika sätt, och inte minst för att vrida och vända på de ofta passiva prinsesstyperna eller de obligatoriska lyckliga sluten. Det gör till exempel Stephen Sondheims fantastiska musikal Into the Woods, tv-serien Once Upon a Time och Joanna Rubin Drangers […][...]

När Joanna Rubin Dranger skriver om sin karaktär Fröken, i böckerna Fröken Livrädd och Kärleken och Fröken Märkvärdig och Karriären, brukar det bli riktigt, riktigt bra. Se bara vad våra egna recensenter tycker! Så när Fröken kommer tillbaka i Drangers senaste bok Alltid redo att dö för mitt barn är det ett kärt och efterlängtat […][...]

Att beskriva lycka på ett intressant sätt är omvittnat svårt. Att vara glad bottnar till skillnad från att vara ledsen eller arg sällan i en konflikt, och man föreställer sig lätt att glädjen är en relativt okomplicerad känsla. Men så behöver det ju inte alls vara. Vad man är glad för avgör glädjens art, och […][...]

Hållplats Livet består i själva verket av sju olika hållplatser där två skribenter och en illustratör har fått stanna upp och fundera över ett givet tema som exempelvis Att duga eller Oro för morgondagen. Att boken är tänkt att kunna fungera som diskussionsunderlag i studiecirklar förvånar inte. Här finns gott om trådar att ta tag […][...]

Lena Sjöbergs bok innehåller vad den lovar – två serier. Närmare bestämt två serienoveller. Stilistiskt lika varandra i Sjöbergs speciella och lättigenkänneliga stil, berättartekniskt lika varandra – men väldigt olika varandra när det kommer till handlingen. Och det är just handlingen som i det här fallet blir avgörande för hur bra respektive novell är. Den […][...]

Den fina fröken Livrädd känner sig liten, ensam och värdelös. Ibland känner hon sig alldeles tokigt lycklig men tycker att det är jätteläskigt att älska. Och när stora, svarta trassel breder ut sig i hörnen så blir hon jätterädd. Hon blir lurad ibland och hon blir glad ibland och hela tiden så finns kärleken där […][...]

Man kan skaka på huvudet inför verk med tydligt samhällspolitiska ärenden. Ofta när upplevelsen trängs åt sidan av ett desperat propagerande: pekpinneviftandet, det endimensionella gott kontra ont, det tradiga manifestet utan nyanser. När det är okomplicerat på ett sätt som inte alls är befriande i sin enkelhet, utan bara platt och simpelt. Däremot: Joanna Rubin […][...]

Jag undrar varför Joanna Rubin Dranger valt att skriva/rita en bok som skulle kunna handla om mig. Eller har hon valt att skriva om hur det är att vara tjej? Stämmer verkligen allt detta ångestladdade in på alla tjejer? Hoppas inte. Känner igen mig i fröken Märkvärdig. Jag vill och kan själv. Ensam är stark. […][...]