Förklaringen är inte svårare att hitta än kolofonen (ni vet, bunten faktauppgifter som brukar finnas längst ner på en av de allra första, blanka sidorna i en bok): i original heter denna memoardel Shadows of the Workhouse.”Fattighusets skuggor”, alltså. Det stämmer mycket bättre med innehållet.

Karaktärerna känns igen från teveserien, även om själva barnmorskorna inte alls är rakt igenom synliga som där. Man känner klart igen dem (vilket gör att jag av misstag råkar spoila min mamma, som följer serien men inte läst böckerna, för att jag inte kan hålla isär vad jag vet varifrån – förlåt, mamma!) och i den här delen fokuseras alltså en handfull av dem som inte har så mycket med själva bebisarna att göra.

Kanske har jag anpassat förväntningarna bättre efter att ha läst första delen, men jag uppfattar den här som något bättre sammanhållen. Här får vi i tur och ordning följa ett antal livsöden som Worth genom sitt yrke som barnmorska vid klostret Nonnatus House i efterkrigstidens London stött på. Det handlar om den förskrämda assistenten Jane, om Peggy, som städar på klostret, och hennes bror Frank, om Joseph Collett, en gammal soldat vars bensår Jenny sköter om, och om rättegången mot syster Monica Joan, den märkligt selektivt dementa gamla nunna som ständigt tycks sprida problem och svårtydbar vishet omkring sig.

Det är kanske mer en serie berättelser än en enda sammanhållen, men den vaga röda tråden utgörs ändå av fattighuset – eller hotet om fattighuset. Jane, Peggy och Frank har växt upp där, Joseph Collett tog värvning för att hindra sin mor och sina syskon att hamna där – och, som genom ett bistert öde, hamnar han själv till slut på det deprimerande ålderdomshem som inrättats i samma lokaler sedan fattighusen officiellt lagts ner.

Rent källkritiskt skulle man kunna invända att det är märkligt hur Jennifer Worth kan ha så detaljerade kunskaper om vad som skett andra människor genom livet – hon agerar mer allvetande berättare än egentlig deltagare i många kapitel. Bäst fungerar det i delarna om den gamle soldaten, där deras möten får utgöra ramen för vad han faktiskt berättar om sitt liv. Men det ligger kanske också något i att vårdpersonal under den här tiden inte alltid hade så stora praktiska resurser, men de hade sitt engagemang och de hade tid att sitta ner och faktiskt lyssna på sina patienter.

Det är väl där Worths berättelser ändå vinner över mig som läsare. Drar in mig i sitt och systrarnas stora hjärta, låter mig slå mig ner bredvid människor som inte blivit särskilt mycket lyssnade på i sina dar och bara ta mig tid att göra just det. Lyssna.

Similar Posts:

• På andra sidan välfärdssamhället
• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter
• Ganz unten, old boy
• Reportage från klassamhällets avgrund
• Hur känner du igen dig i tiden som går?

Denna vecka började med Ellas recension igår av Jennifer Worths Barnmorskan i East End. För alla er som såg BBCs filmatisering i höstas är detta boken den bygger på.

Idag blir det en brutal sågning av Jan-Erik Ullströms thriller Med slutna ögon, som jag gav upp halvvägs och inte har så mycket positivt alls att säga om.

Och imorgon blir det en fransk debut som recenseras. Oscar skriver om Hélène Grémillons Den förtrogne. En historia om olycklig kärlek, svek och död under den nazistiska ockupationen av Frankrike.

På söndag avslutar Anna C veckan med att skriva om Enstörig av den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui. En vindlande, intensiv roman där vi får följa med in i tonårsflickans Alyas filosofiska universum.

Detta och mycket, mycket mer förstås!

Similar Posts:

• Vecka 3 på dagensbok.com
• Spännande brevläsning i en dåtida nutid
• Verklighetsflykten som aldrig når målet
• Varför?
• I skuggan av fattighuset

För nyutexaminerade barnmorskan Jenny Lee blir mötet med slummen till stor del en chock, men hon lär sig också snart att uppskatta de vänliga och frispråkiga fattiga i området och de minst lika vänliga och frispråkiga nunnorna som driver barnmorskeverksamheten från Nonnatus House, klostret mitt i Londons sjabbiga hamnområde Docklands.

Om du har sett BBC:s tevefilmatisering som visades av SVT i somras minns du säkert de vackra unga barnmorskorna i sina snygga, strama 50-talsuniformer, cyklande omkring i de brittiska arbetarkvarteren. Och jo, det är svårt att låta bli att raljera en smula över den lite äppelkindade och förnumstiga beskrivningen av det hederliga, arbetande folket ur en städad ung medelklasskvinnas perspektiv – nyanserat förstås av den åldrade författaren. För det är ju just det med självbiografier. Det ligger ett helt liv av erfarenheter mellan den som skriver och det som beskrivs.

Ändå tror jag inte att bokomslagets stolta leenden (naturligtvis är bilden från teveserien) ska tolkas enbart som en romantisering. Där finns en yrkesstolthet, tror jag, en visshet om att göra något meningsfullt och spännande, något som förbättrar och till och med räddar människors liv.

Det är en ytterst befogad stolthet, och tillsammans med Åsa Mobergs Florence Nightingale-biografi borde den här boken läsas på alla vårdutbildningar. (Det vore också en fördel att vara just en smula medicinsk kunnig, för här och var får jag erkänna att jag inte i detalj fattar vad som händer, trots ordlistan i slutet.) Och varför inte av alla politiker som svänger sig med luddiga välfärdsbegrepp – det här är välfärdssamhällets första stapplande steg, och ännu mer själva anledningarna till att det byggdes.

För mitt i det äppelkindade, bland nunnor med prutthumor och ungdomliga upptåg, finns en ytterst brutal vardag. En värld av misshandel, missbruk, prostitution och oändlig utsatthet, av blod och var och stinkande syfilisbölder. Det är så långt ifrån romantiskt skimmer man kan komma, det är vad människor slagits och fortfarande slåss för att komma ifrån.

Jennifer Worths memoarer, där Barnmorskan i East End är den första i en trilogi, är kanske inte stor litteratur. Språket imponerar inte väldeliga och jämfört med teveserien är framför allt kronologin lite vag. (Åtminstone i denna första volym lyser också de egna kärlekshistorierna med sin frånvaro, men det är väl en så klassisk skillnad mellan bok och filmatisering att den knappt behöver nämnas?) Det är däremot minnen från en generation på väg ur tiden, och från en del av samhället som lämnat ganska måttligt med skriftliga spår efter sig. Som sådan är den klart läsvärd.

Similar Posts:

• I skuggan av fattighuset
• ”The lady’s NOT for turning”
• Den ultimata Suede-texten
• Det motsägelsefulla livet
• Mysmord i 50-talsförsamling