Handlingen är ett pojkbokshopkok med legosoldater, lönnmördare och uppfinnare, en hemlig ö med tillhörande hemliga sammanslutningar med mystiska målsättningar. Det är en medryckande handling kryddat med ett lite tokroligt sinne för humor, som när två av huvudpersonerna är ute på en båt i flera dagar och har glömt att ta med sig spegel och därför inte kan raka sig. Den ena förslår då:

att eftersom de var ungefär lika lång och så ungefär likadana ut, så kunde de hädanefter raka sig mittemot varandra med noggrannt symmetriska rörelser, så att de blev varandras spegel. Vi försöker, sade Arbogast. De prövade och skar sig fruktansvärt.

Den här sortens humor, tillsammans med alla olika konspirationer och hemliga sällskap, gör Nollmeridianen till en ganska grabbig roman. Det gör inte så mycket, den är underhållande och rolig. Vad Echenoz 1979 saknade i tematisk mognad tar han igen i sitt raka och enkla språk, parat med en självsäkerhet i tonfallet som är ovanlig för en debuterande författare.

Similar Posts:

• Ett år på flera veckor
• Full fart genom bilden
• Rendez-vous på biblioteket
• Spännande brevläsning i en dåtida nutid
• Livspussel, psykvård och politik i spännande debut

En åldersgrej, säger följaktligen ens vänner och ler inkännande när jag beklagar mig inför detta faktum; att livet mer och mer börjar likna en exponentiell kurva (och inte alls enligt skolfysikens räta linje), som stiger upp eller faller ned, beroende på hur man ser det.

Kanske har det att göra med vad man upplever som livets i allt högre grad likformiga geometri, vilket i och för sig innebär en paradox; ju (lång)tråkigare man har under själva skeendet, desto snabbare verkar tiden ha förflutit i efterhand.

Ungefär så upplever jag läsningen av Ett år. Rätt tråkig, det tar mig faktiskt flera veckor att sega mig genom historien (trots att den bara är på drygt 100 sidor) beroende på att jag hela tiden tappar fokus, lägger från mig boken, tar upp den igen och så vidare. Men i backspegeln är fältet smalt och intrycket lämnar inget bestående efter sig.

Liksom i den goncuortprisvinnande romanen Jag går, tecknar Echenoz här ett distanserat porträtt av huvudpersonen. I Ett år heter hon Victorie och finner en morgon sin pojkvän död bredvid sig i sängen. Osäker på sin egen delaktighet packar hon en väska, tar ut sina besparingar och lämnar Paris för södra Frankrike. Under en tid lever hon i hyrlägenhet och på diverse hotell, men när pengarna sinar bär det snabbt utför tills hon finner sig levande på samhällets skuggsida.

Efter att ha läst Jag går och Ett år verkar Echenoz inte vara Echenoz utan en postmodern metalitterär-smartness-knorr på slutet. I Jag går fann jag denna litet väl förutsägbar, här kommer skruven mer överrumplande vilket i och för sig ställer hela berättelsen på ända.

Men ändå, jag hade som sagt inte speciellt roligt. Som tur är består denna utgåva av två berättelser. Formatet i Fasadmålningen, på blott en handfull uppslag, passar Echenoz snabba och direkta stil bättre. Den är ett koncentrat av de absurda livsbetraktelser som är utmärkande för den här typen av berättarstil.

Similar Posts:

• Full fart genom bilden
• En medryckande debut
• att omskapa bilden av sig själv
• Mig lurar ingen!
• Hur fri får man vara?

Ni vet hur det kan vara: man ställer upp med Eiffeltornet i fonden och ber en tysk turist knäppa en bild, han frågar på knagglig engelska var avtryckaren sitter och för kameran till ögat, väntar något och tar sedan kortet och först några veckor senare när man hämtar ut rullen upptäcks det att en förbipasserande parisare fastnat på bilden framför både dig och tornet. En främling i total ovetskap om vad han passerat genom.

Jag går handlar om konsthandlaren Félix Ferrer som lämnar frun och sitt gamla liv bakom sig. Affärerna har gått knaggligt och efter ett tips beger han sig norrut till polarområdena utanför nordligaste Kanada. Målet för expeditionen är en havererad båt, packad med exklusiv inuitisk konst. Samtidigt förbereder en viss Baumgartner Ferrers återkomst till Paris. Det verkar som han känner till Ferrers djärva plan.

Så rullas intrigen upp. I rasande takt. Bamumgarten åker runt och förbereder Ferrers ankomst. Ferrer själv går genom tillvaron som ofrivillig statist på någons semesterkort. Han har sina hälsoproblem, kvinnoaffärer och turer runt konsten.

Läsaren får egentligen aldrig chans att lära känna honom, därvidlag har Echenoz järnkoll och för sin berättelse framåt utan att ge plats till eftertanke, ofta påtagligt närvarande, nästan påträngande.

I inledningen till ett kapitel adresseras läsaren enligt följande: "Låt oss byta horisont ett tag, om ni inte har något emot det". Tempus skiftar, tidsperspektiven varvar varandra, karaktärer kommer och går utan uppenbara orsakssammanhang.

Metoden är effektiv och rent filmisk. En uppsjö av detaljer och miljöer ägnas sida upp och sida ner. Berättelsen gör små avstickare som verkar leda in i återvändsgränder.

Det påminner om pusselfilmer som De misstänkta eller nu sist Memento. Historier så uppenbart tillkrånglade att slutet måste överträffa alla förväntningar. Vad betydde den där lappen? Varför hyrde han lägenheten? Hur ska det gå ihop?

Problemet eller förtjänsten, beror på hur man ser det, med den här boken är att något sådant slut inte ges. Vändingen är inte speciellt överraskande.

Kvar finns då berättelsen som i långa stycken skildrar en ensam människas oförklarliga liv. På det planet må Jag går fungera, kanske till och med vara gripande.

Similar Posts:

• Ett år på flera veckor
• En medryckande debut
• En natt, många drömmar
• Silkesfjärilar, blommor och död
• Mord genom tolkning – vem dödade doktor Sheppard?