Men jag säger nej. Först säger jag nej till den helt otroligt korkade titeln på boken. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på att originaltiteln nästan är ännu mer korkad än kärlek@första.träffen. Men det krystade försöket att göra titeln som en e-postadress som inte ens är formaterad som en e-postadress vinner faktiskt över originaltiteln dot.homme.

Sedan säger jag nej till den komplett fördomsfulla, inte särskilt realistiska och verkligen inte insatta beskrivningen av nätdejting som metod för att hitta den rätte. Det är klart att det är tacksamt att göra sig lustig över ett antal blinddejter men jag kan faktiskt av egen erfarenhet gå i god för att det inte bara är idioter, sexmissbrukare, psykfall, snåljåpar och gubbsjuka miljonärer som nätdejtar. Faktum är att jag inte stötte på en enda sådan när jag nätdejtade utan ett gäng helt vanliga killar och en ovanligt härlig (som jag gifte mig med). Men åter till ämnet.

Jag säger kategoriskt nej till omslaget. En bild med suddfilter på en kvinna som kysser en dator kan inte godkännas. En läsare ställde en relevant fråga förra gången jag recenserade Jane Moore, nämligen om jag skulle ha bedömt boken annorlunda om den hade haft ett seriöst, mörkt omslag och varit skriven av en man. Det säger jag också nej till. Det är med böcker precis som med nätdejting, en annorlunda yta sätter bara förväntningarna på en annan nivå men det är ändå insidan som räknas.

Som förmildrande omständigheter kan nämnas ett antal rappa replikväxlingar, några fyndiga formuleringar, en faktiskt ganska allvarlig bihandling och en huvudperson som man i bästa fall kan identifiera sig lite med.

Det räcker tyvärr inte. Det kan tyckas att jag har sagt väldigt mycket nej i den här recensionen. Men det hjälps inte. Jag säger det igen. Nej, nej och åter nej.

Similar Posts:

• När förutsägbarhet blir en konstart
• I Bridget Jones fotspår
• Minst sagt lättsmält
• A Girl’s Guide To Modern European Philosophy
• “Är det normalt att vara för fåfäng för att ta på läsglasögonen när man kollar om ens toyboy har huvudlöss?”

De lyckliga tu är Fay och Mark. Mark är trevlig och snygg och kanske inte alltför spännande. Fay är en bortskämd fotomodell med relationsfobi som förstås ändå är rätt smart när allt kommer omkring. Hon föraktar självhjälpsböcker, faller alltid för fel män men börjar när allt kommer omkring tro på kärleken när hon träffar Mark. Mark å sin sida har haft några relationer men klantat sig lite på vägen och mäts av sina föräldrar ständigt mot sin lyckade bror. Ett par inte helt utan bagage med andra ord.

Ett annat litet, litet aber är att Fay råkar släpa med en annan man hem från krogen en vecka innan hon ska gifta sig med Mark. Och när bröllopet stundar visar det sig att det inte bara är exen som spökar – panikligget visar sig vara inte helt okänd för omgivningen och så är cirkusen igång.

Bröllopet förlagt till ett slott i Frankrike och med ett antal gamla ex och en infekterad mammarelation så finns alla förutsättningar för förvecklingar. Som extra krydda i anrättningen en homosexuell bästa vän och en blåst blondin och voila – en bouillabaisse framstår i jämförelse som direkt okomplicerad.

Om man ska börja i den positiva änden så skriver Jane Moore underhållande. Det kronologiska upplägget är rätt trevligt och blandar nutid med tillbakablickar. Personporträtten är kanske lite stereotypa men huvudpersonen Fay kan man uppbåda vissa känslor inför. Även om det kanske inte direkt är kärnfysik att förstå att en fotomodell med taskigt självförtroende och dåliga relationer till män förstås har en frånvarande pappa och en viss grad av ätstörningar.

Men det hjälper inte riktigt. Ex på bröllop är inte trovärdigt. Karaktärerna är inte genomgående särskilt trovärdiga heller. På sidan tio förstår man vilka som hör ihop och vilka som inte gör det (ett hett tips; om de bråkar mycket och egentligen inte kommer överens överhuvudtaget är oddsen rätt stora att de ska falla i varandras armar på sidan 254). Och det är inte bara relationerna mellan män och kvinnor som man förstår vad som bliva skall av. Förutsägbarheten i den här boken är snudd på en konstart. Och då hjälper det inte att det är hyggligt flyt i språket och en del roliga passager.

Om man läser ut den här boken så sträckläser man den på några timmar och kommer inte ihåg så mycket därefter. Som underhållning betraktat kan det möjligtvis fungera. Som litterär upplevelse betraktat – tack, men nej tack. Det enda jag tar med mig är att det inte är en särskilt begåvad idé att bjuda sina ex på sitt bröllop. Och det visste jag faktiskt redan.

Similar Posts:

• Nej, nej och åter nej
• I Bridget Jones fotspår
• Något att läsa om man väntar på någon på en flygplats
• Olika som systrar?
• “Är det normalt att vara för fåfäng för att ta på läsglasögonen när man kollar om ens toyboy har huvudlöss?”

Denna bok är inte annorlunda. Mamman med två barn, 32 år gammal, lämnas av maken för en yngre förmåga med toppiga bröst och schyssta lår.

Panik. Ångest. Katastrof. Världen rasar. Vad gör man? Ensamstående. Livet är slut. Kan man klara sig själv? Singel, är det en synonym till misslyckade? Gammal och grå och inget mer att ge, nästan lika bra att lägga sig ner och dö. För ensam går det aldrig.

Självklart reser sig även denna skadeskjutna kvinna och uppvaktas av den skojiga charmören (som visar sig vara gift efter ett år…), den trygga rika mannen med obegränsade tillgångar, av broderns barndomsvän (som alltid varit kär i henne) och av exmaken.

Vad gör hon då? Jo, hon funderar och tänker och testar lite hit och dit, vad är bra och vad är bäst? För det är väl så man väljer sin livskamrat. Som att studera grönsaker i disken på Konsum. Man vänder och vrider och tar den minst kantstötta tomaten, betalar och går glatt hem med påsen dinglande i handen.

Jag blir trött. Så väldigt trött.

Är det så här det ska vara? Är detta verkligen böckerna som vi vill läsa? Om det varit en Harlequin-roman hade jag inte varit förvånad när kvinnan väljer den gamla barndomsvännen. Men nu är det ju inte en billig kioskpocket utan en vanlig inbunden roman med hårda pärmar. Det som tidigare varit ett mått på att det är någorlunda kvalité är inte längre det.

Fast det kanske är jag som har fel. Kanske är det detta som är den nya litteraturen. Det man vill läsa. Det som säljer. Bridget Jones säljer, så även Marian Keyes och nu har vi Jane Moore.

Jag tycker inte att det är bra, på sin höjd är det underhållande. Visst drog jag på mungiporna då och då, men det kan man göra när man tittar på Baywatch också, det betyder inte att det är bra för det.

Dock måste jag få säja att det är trist att litteratur som är riktad till kvinnor är så intelligensbefriad. Betyder det att alla tror och tycker att vi är det. Att vi inte klarar oss utan en karl, att det enda vi vill är att bli åtrådda och att vårt intellekt begränsar oss till billig kiosklitteratur. Nä.

Jag blir så trött.

Läs något annat!!!

Similar Posts:

• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia
• Tolv år med Bridget Jones
• Lite väl fantasifullt
• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade
• “Är det normalt att vara för fåfäng för att ta på läsglasögonen när man kollar om ens toyboy har huvudlöss?”