För det är väl ändå teveserien Grantchester som satt den stilige och grubblande unge amatördetektiven och kyrkoherden Sidney Chambers på de flestas karta? Tillsammans med vännen, polisinspektör Geordie Keating, löser han brott med ena handen, medan han med den andra tar hand om sina kyrkliga plikter, sin olyckliga förälskelse och sitt jazz- och whiskyintresse.

Har man tröttnat på seriemördaräckel och närgångna obduktionsdetaljer kan den lantliga lilla 50-talsbyn Grantchester vara fin som omväxling. Dödens skugga har en hel del av klassisk engelsk mysdeckare över sig, även om fallen knappast når upp till klurig Agatha Christie-klass. James Runcies tillgångar är istället det tidstypiska och idylliska med sina underliggande mörka stråk av sociala konventioner och desperation.

Så här långt – detta är naturligtvis bara första delen i en serie om ”Morden i Grantchester” – ligger romanen möjligen något efter teveserien i svärta, även om fallen delvis är desamma. I novelliknande kapitel tar sig Sidney an såväl misstänkta mord som en förfalskad tavla och en stulen förlovningsring. Mest spektakulärt är nog det mord som inträffar under själva mordscenen i en lokal uppsättning av Shakespeares Julius Caesar. Även om jag hade kunnat svära på att jag sett något mycket liknande i Morden i Midsomer är det samtidigt ett fint exempel på hur Runcie ständigt väver in sin huvudpersons klassiska bildning i sina berättelser.

Finns det en vinst med Grantchester i bokformat så är det just denna inblick i den unge kyrkoherdens tankeliv – inte minst i hans religiösa funderingar och tvivel. Sidney har för sin tid liberala åsikter, bland annat när det gäller homosexualitet, och hans sympatiska, religiösa tvivel känns faktiskt lite som en frisk fläkt i ett medieklimat där religion främst förknippas med idiotkonservativa, fanatiker och extremister.

Vad jag däremot kan sakna är lite större känslomässigt djup. All denna närhet till ond bråd död och mänsklighetens mörka sidor tycker jag borde vara svår att skaka av sig – inte minst för en generation med andra världskrigets fasor i färskt minne – men ibland verkar livet gå vidare i Grantchester nästan lika sorglöst som i Caroline Grahams parodiska Midsomer.

Sidney vill jag gärna tänka mig som en karaktär med större tyngd (och visst, vi kan nog till stor del skylla James Norton för det). Inte minst när hans brottsbekämpning utsätter hans älskade Amanda för akut fara.

Similar Posts:

• Mordisk testund i Midsomer
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• Människor kring ett mord
• ”ondskan finns överallt under solen”
• På andra sidan välfärdssamhället