Personligen tillhör jag nog en annan generation, eller bara en annan smak, för jag föredrar en bra historia och ett bra språk framför att något är sant. Jag blev aldrig upprörd över att James Frey hade ljugit ihop Tusen små bitar. Visst är det lite löjligt att påstå att något är en sann historia när det inte är det, men jag läser ju mycket hellre den påhittade och intressanta historien än den tråkigare verkligheten. Och det tror jag gäller för de flesta andra också, bara det att många förmodligen vill leva kvar i villfarelsen att vad de läser är Hundra Procent Sant.

Så med den bakgrunden är det inte så konstigt att jag stönar högt när jag läser på baksidan till Jag finns att det är en roman med självbiografiska inslag. Jag BRYR mig inte, och jag vill inte ens veta att det är sant. Jag vill faktiskt hellre läsa en helt uppdiktad roman, eller åtminstone bara inte veta vad författaren har för egna upplevelser. Men jag ser varenda dag bevis på att många tänker precis tvärtom, och jag förstår mycket väl att förlagen hänger på och skriver ”självbiografiskt” på allt de kan. Jag kan bara beklaga det. (För mer läsning i ämnet: läs Ellas recension av en avhandling om gymnasieelever och ”sanna historier”.)

Jag finns handlar om Johanna som blir svårt mobbad och misshandlad av några killar i skolan, och sen kommer hem till en psykiskt instabil mamma som fortsätter misshandeln både psykiskt och fysiskt.

Maja-Maria Henriksson skriver målande och gripande. Under största delen av boken är det dock så svart att jag letar efter minsta lilla ljusglimt. Det finns inte något i Johannas liv som går att hålla fast vid, som ger en liten liten ljusglimt. Det är så att jag nästan hoppas att hon ska försöka ta livet av sig bara för att ta sig därifrån, för så där går det inte att leva.

Och nej, det gör det ju inte. Och den där ljusglimten kommer ändå, sent omsider, och då är det på ett bra sätt. Det finns andra ungdomsböcker i den här misärgenren där jag verkligen inte gillat upplösningen och hur allt görs bättre (till exempel Åsa Anderberg Strollos Bryta om) men här fungerar det. Här blir det trovärdigt för mig. Det är inte tillrättalagt, det blir inte plötsligt lätt, det kommer inte ett gudomligt ingripande och ändrar allting, utan det är ungefär som i verkligheten: ett helvete, men kanske går det att ta sig upp ur helvetet.

Similar Posts:

• Höstlovsvecka är ungdomsboksvecka
• En litterär käftsmäll
• Misär, misär, misär
• Mörker och hopp
• Augustprisnomineringar 2010

Det vet väl de flesta vid det här laget. Tusen små bitar presenteras som en självbiografi, men som nyligen ”avslöjades” är ett par delar rejält överdrivna eller ändrade. Inte längre från sanningen än något du hittar i en kvällstidning, men ändå – praktskandal. Läsare stämmer honom för att han slösat bort deras tid eftersom de valt att läsa hans bok, Hollywood får kalla fötter, förlag plockar bort hans blurbar från böcker han rekommenderat… Inte minst har han gjort något man absolut inte får göra i USA: han har lurat Oprah. USAs mest älskade talkshowvärd hade varit en av Freys största supporters, men när det här avslöjades tog hon under spektakulära former handen ifrån honom. Leta upp programmet från den 26/1 om ni kan, det är stor underhållning. Oprah darrar bokstavligen av ilska medan hon ryter åt Frey att ”du lurade MIG! Hur KUNDE du?!” och Frey blygt försöker framhålla ”eh… jag skrev en bok?” Allt medan inkallade experter höjer Oprah till skyarna och bannar den f d knarkaren Frey som en olydig femåring.

Om man störs av lögnanklagelserna är mitt råd:
1. Ta en penna.
2. Ta ditt ex av boken.
3. Skriv ”Roman” under titeln.

För 100% sann eller ej är den jävligt stark läsning, även om den ibland känns lite väl mycket syndommigporr. Berättelsen om James (eller om det nu ska skrivas ”James”) vistelse på ett behandlingshem när han tar en sista chans att komma ifrån ett livslångt beroende av alkohol, kokain och crack är levande, så fysisk att den nästan stinker svett, spyor och panik. Allt i första person utan egentliga kapitelindelningar, utan anföringstecken, tankar och repliker flyter ihop, tvångstankar hamras in… läsaren släpps inte för en sekund ut ur det helvete berättaren går igenom.

Det är ett lysande sjok prosa, och jag trillar dit vare sig jag vill eller ej, trots att den av och till känns smått konstruerad och hans raljerande om SANNINGEN klingar minst sagt falskt i efterhand (passusen där han skäller ut Steven Tyler för att denne ljuger om sitt missbruk är stor ofrivillig humor). Frey glorifierar inte sitt eget missbruk, men han romantiserar det definitivt, och man kan även fundera på om han gör mer skada än nytta med sitt totala förkastande av AA och alla andra beprövade tekniker för att komma ifrån beroende; strikta eller ej så har de bevisligen hjälpt folk. Just där kanske romanformen fungerar bättre än självbiografin; det här är inte en objektiv sanning, det är en sanning för EN person.

Så Tusen små bitar är definitivt spekulativ, och både Frey och hans förlag får i viss mån stå sitt kast när de envist marknadsfört den som EN SANN HISTORIA. Fast samtidigt – det är ju det läsarna vill ha. Sanningen är det som betyder något, det som skiljer ännu en refusering från en multimiljonsäljare. Det påhittade är aldrig lika mycket värt, och ändrar man minsta detalj är man bara en lögnare. Vi vill ha detaljer, vi vill ha det snaskiga, och vi vill veta att någon faktiskt verkligen gått igenom det här. Men det lustiga är ju att Tusen små bitar lika gärna kan utgöra ett perfekt motbevis mot det där; innan det avslöjades att vissa delar är påbättrade berörde boken bevisligen tusentals människor mycket starkt. Det är exakt samma text, inte ett kommatecken har ändrats. Det är förståeligt, om än kanske lite naivt, att känna sig lurad (en memoar som inte är 100% sanningsenlig? Det kan väl aaaaaaaldrig ha hänt förut?), men samtidigt: knarkare och alkoholister finns det miljoner av. Säkert har många av dem gått igenom ännu värre saker än vare sig James Frey eller ”James Frey” – men det var han som skrev en riktigt bra bok om det.

Kanske den här debatten ger ett välbehövligt perspektiv på den här hysterin om sanna historier. Alternativt korsfäster vi Frey som en bluffmakare och inget annat, och kan liksom Oprah klappa oss på ryggen åt att ha bevarat sanningen och fortsätta glo nästa gång Tom Cruise är där för att berätta om hur väldigt heterosexuell han är. Men inget av det ändrar att Tusen små bitar är en bok som gör så ont att det fortfarande svider långt efter att man lagt den ifrån sig – om än med lite besk bismak.

Similar Posts:

• Misär med ljusglimt
• Ett land att leva av
• Från mörker till ljus
• Att vara eller inte vara (alkoholist)
• Att skriva genom smärta