Jag trivs med den här lite absurda kortprosan. Jag undrar bara smått hur de små vardagliga berättelserna hör ihop, för de är numrerade i kapitel som om de bildade en helhet, hur de gör det förstår jag inte. Men det är väl oviktigt egentligen. De står för sig själv varje gång en ägnat nån minut […][...]