Nu ska jag inte placera mig själv på någon piedestal, men just sådana här människor, d.v.s. mina kursare, även s.k. kvasi-intellektuella studenter, skulle då och då behöva släppa taget om den mest ingrodda kurslitteraturen och läsa igenom något mer begripligt, böcker där författaren haft självdistans till sitt yrke och verk. Ord på glid är en sådan här bok. Den lär knappast betraktas som ett akademiskt kanonverk, men den har sina oförträffliga poänger.

Till exempel tar författaren Viveka Adelswärd upp historiska fakta om en del ord – hur och när och var de uppkom. Ribban på seriöshetsgraden lägger hon i nivå med kåseri. Man småfnittrar lite när man läser de olika kapitlen. Det är samtidigt roande som lärorikt.

Alla vet vi vad en ”björnkram” är, men själv hade jag visst inte riktigt koll på vad uttrycket ”björntjänst” egentligen betyder. Jag som alltid trott att en björntjänst var en jättebussig tjänst. Men icke. En björntjänst är en otjänst. Lyckligtvis har jag inte (hoppas jag!) använt mig av uttrycket i fel sammanhang och begått en malapropism (brukat ord/utryck felaktigt). Och lyckligtvis är jag inte heller ensam om det här. Många begår liknande misstag. Dagligen. Det är mänskligt. Ord och uttryck flyter fritt likt ett lands valuta under en pågående devalvering. Det är inte alltid lätt att hålla rätt kurs. Detta understryker Adelswärd. Som besserwisser bör man kanske hädanefter hålla käften emellanåt.

En del av innehållet i boken är i och för sig lågbudget alster, såsom de ständigt återkommande förklaringarna om varifrån orden pizza, kebab och hamburgare härstammar ifrån. Gäsp. Inte igen, tänkte jag och skummade igenom stycket illa kvickt. Enough is enough. Ingemar Unge tjatade redan om det här i sin bok Att trilla av pinn. Trodde den sista potatisen om pizzan var satt i och med det. Men icke.

Till största del är dock Ord på glid en bra bok. Sedan är den förstås, som jag redan nämnt, rolig samtidigt som den är lärorik. Den är full av vettiga iakttagelser som är hämtade ur dagens språkbruk – det är en bok för både gammal som ung. Och inte minst: en bok för insnöade akademiker som hellre glänser med ord och kunskap än att verkligen gå till botten med saken.

Till mina f.d. kursare vill jag avslutningsvis bara tala om att ordet ”tjej” från början betydde gatflicka/prostituerad. Vad det har för betydelse för ordet ”bitch” och dess framtida anseende hos gemene man vete fan, men man kan inte tiga ihjäl orättvisor eller censurera verkligheten. Nej, man måste göra slag i saken, utnyttja språket och vända smädelsen åter mot förövaren. Bättre medicin finns inte. Eller menar ni att närmare en halv miljon bögar i Sverige har fel?

Similar Posts:

• Tanken är god men resultatet obra
• Mest som en present
• Handbok för handfallna skribenter
• ”!/(?/)[grr...]´s?!;,:!!!
• I Sverige talar vi svenska … eller hur var det?

Språkfunderingar är också nåt tacksamt att skriva om. De är nästan alltid aktuella, ibland även provokativa. Och de lämpar sig väldans bra att ta upp i små spalter i allehanda tidningar – vilket alltså Ingemar Unge gjort i Tidningen Vi, som han skriver för.

Ingemar Unges har helt rätt inställning. Han vill att man ska glädjas tillsammans med språket. I förordet nämner han för övrigt språkvetaren och komikern, Fredrik Lindström. Densamme släppte ju som bekant i höstas boken Världens dåligaste språk – en frisinnad liten lunta som lyfter fram språkets mer sköna och lättsamma sidor. Trevligt, tänkte jag, här skulle jag alltså få mig både ett skratt och en och en annan lärdom. Nja … riktigt så uppfriskande blev det dock inte. Långtifrån.

Det största problemet med Unges bok är att språkfunderingarna inte är ämnade för bokform utan snarare för just små spalter i veckotidningar. Man orkar ta till sig dessa lustiga historier om språket om de delas ut i lagom portioner, sisådär två till tre gånger i månaden. Men gärna inte mer än så, tack. Att göra sig lustig på bekostnad av språket alltför mycket/ofta kan få motsatt effekt: språkfunderingarna blir bara dåliga skämt som ingen ens drar notis om. Än mindre funderar över.

Givetvis tar Unge upp en hel del tänkvärda saker, såsom all huvudbry som uppstår för till exempel invandrare som ska lära sig svenskans alla undantagsregler. Det är ingen lätt match, det ska gudarna veta! Att Unge sedan hakar upp sig på en massa trams, såsom varifrån orden kebab och pizza härstammar, det är nåt jag kan lära mig när jag läser baksidan av mjölkpaketet.

Tanken är god men resultatet obra. Förstår inte riktigt vem som ska läsa det här. Vem det är avsett för. Vill jag ha reda på ett ords ursprung slår jag nog hellre upp det i ett etymologiskt lexikon. Då slipper jag i alla fall Unges jobbiga och platta krönikör-knorrar som han envisas med att få med i var och vartannat stycke. Och icke att förglömma: etymologiska lexikon är befriade från illustrationer som gör sig bäst i 70-talets ack så pedagogiska läroböcker.

Lösryckt ur sammanhanget brukar man säga. Passar ypperligt in här. Det finns inget sammanhang i den här boken. Inte mer än språket – ett "syndrom" som är på tok för "vitt" för det här formatet. Resultatet blir snarare "keff" än "sparkar stjärt".

Tackar dock för tipset på det popslanglexikon (av P Å Eneroth) som snart kommer ut. Det ska jag hålla utkik efter. Att Wilmer X kommer bidra med ett nytt ord till svenskan är fantastiskt. Verbet är "vilma" och betyder följande:

Att vilma betyder att man tar med sig allt löst från logen, de sista jordnötterna och halvfulla Ramlösaflaskor, allt.

Språk är rock ‘n’ roll – ständigt i uppror och rörelse.

Similar Posts:

• Parental Advisory Explicit Content
• I Sverige talar vi svenska … eller hur var det?
• Mest som en present
• ”- Å ja ba, vicken bra bok liksom!”
• 100 nyanser av svenska