Det är lustigt hur man gärna jämför saker från samma geografiska område så länge ytan är lik, oavsett hur olika de är på insidan. Jag har inte läst Adigas Bookerprisvinnare Den vita tigern (än). Ganska nyligen har jag dock läst två andra romaner – Farahad Zamas Mr Alis äktenskapsbyrå och Vikas Swarups Slumdog Millionaire – […][...]

Ganges stränder täcks av en mörkt slemmig gyttja. Det är en blandning av uppsvällda likdelar, förkolnade människoben, halvt uppbrända sidentyg, blomgirlanger och andra rester från olika begravningar. Enligt bokens huvudperson Balram är Indien uppdelat i Mörkret och Ljuset. De platser i Indien som nås av havet kallas Ljuset, medan alla platser i Indien nära floden […][...]

När jag recenserade Su Tongs Binu och den stora muren för några veckor sen frågade jag varför man egentligen ska bry sig om att berätta historier – och kanske underförstått, varför man ska bry sig om att läsa historier om livsöden som väl egentligen inte är något man riskerar att hamna i personligen. Och Mahasweta […][...]

Ofta när Indien ska skildras, i synnerlighet i populärkulturen, målas antingen schablonbild A (hektiskt storstad, överfylld med intryck, gammalt och nytt, folk som leder kossor på samma gator där nybyggda högteknologiska institut tornar upp sig, smältdegel etc) eller schablonbild B (tillvaron på landet, de starka familjebanden och de excentriska personer som delar dem, de gamla […][...]

Sai har aldrig haft någon familj som älskat henne. Hennes farfar, den gamle domaren, har aldrig velat vara som sina indiska landsmän. Kocken har alltid levt för sin son. Hans son, Biju, har lyckats komma till USA men inte hittat hem. Gyan saknar ett hemland. Kiran Desais roman The inheritance of loss handlar mycket om […][...]

Jenny Diski menade i sin tågreseskildring från 2005 Främling på tåg att resa är att snabbspola sitt liv, vara bortkopplad från sin omgivning, kort sagt en fristad. Kanske är det därför som det ofta är lättare att berätta sina innersta tankar för främlingar? Man riskerar inte att få dem tillbaka. Den indiska författaren Anita Nair […][...]

Naranappa är död, och ska nu begravas. Men vem ska få uppdraget att begrava honom? Som brahmin (prästerskapet, den högsta av de fyra ursprungliga kasterna) ska han egentligen begravas i enlighet med den heliga ritualen samskara. Men nu är Naranappa inte vilken brahmin som helst. Under sin livstid verkar han ha levt ett ganska ovanligt […][...]

Världen blir varmare. Under 1990-talet förekom det globalt sett varmaste året sedan världens metereologer började göra mätningar. Och rekordet slogs igen. Och igen. Att det är vi människor som är en del av förklaringen till temperaturförändringarna är det i dagens läge få som tvivlar på; en tämligen enig forskarkår, med FN:s klimatpanel i spetsen, har […][...]