Birger Furugård anses vara en av Sveriges genom tiderna mest kända nazister. Trots detta sagda kändisskap är den värmländske führern en ganska bortglömd figur vars eftermäle ofta kläs i ett löjets skimmer. Redan samtida karikatyrtecknare var tidiga med att måla fram en bild av Sveriges egna “Deje-Hitler” som en spritglad “kodoktor” vars moraliska tillkortakommanden var minst lika stora som hans privatekonomiska. Den breda västvärmländska dialekten, som för vissa var ytterst svår att förstå, gjorde förstås inte saken bättre.

Oaktat Furugårds alla brister kom han att spela en central roll i den svenska naziströrelsen i flera decennier. Tillsammans med bland andra bröderna Sigurd och Gunnar bildade han det första svenska nazistpartiet redan år 1924 och stod i tidig kontakt med det som senare skulle bli viktiga personer i det tyska ledarskiktet. Birgers snara närmanden till den tyska rörelsen skulle ge honom betydande fördelar under hela hans politiska karriär. Till skillnad från andra svenska nazister med maktambitioner hade han både Heinrich Himmlers, och i viss mån även Hermann Görings, öra.

Birger Furugård var tyskarnas man i Sverige och det var på honom de lagt sitt spel.

Anna-Lena Lodenius biografi En värmländsk Hitler belyser på ett bra sätt den trägna men splittrade svenska naziströrelsen under åren 1924 till 1945. I hennes bok får vi följa hur Furugård reser land och rike runt för att sprida sitt något oklara evangelium; inte sällan på bekostnad av sitt egentliga förvärvsarbete som distriktsveterinär. Tusentals, ibland tiotusentals, nyfikna åhörare möter honom på torg och i samlingslokaler runt om i landet. Bara en bråkdel av besökarna får antas ha haft några egentliga sympatier med Furugård och hans parti, men han var en omvittnat underhållande talare och för många var det ett spektakel så gott som något annat.

Tal efter tal avverkas i en fascinerande hög takt och debatter arrangeras, eller uppstår spontant, med kommunister, socialdemokrater och andra meningsmotståndare. Till skillnad från i Tyskland uppstår sällan några egentliga våldsamheter de olika grupperingarna emellan, något som åtminstone jag fann något anmärkningsvärt. Våldsideologier har ju som bekant en tendens att leda till, ja, våld.

För Furugård och hans parti var det dock kanske inte alltid den yttre fienden som var den mest svårbemästrade, utan den inre.

Det är nämligen ingen enkel sak att hålla reda på alla de partier, rörelser och föreningar som bildas, ombildas, slås samman, avvecklas eller tyst bara försvinner ut i intet under den oroliga period som kännetecknar 30- och 40-talet. Den spretiga svenska naziströrelsen lyckas aldrig ena de olika fraktionerna under gemensam flagg varför de vänsterorienterade och de högerorienterade grupperna gång efter annan går i klinch med varandra utan att egentligen uppnå något annat än en ökad splittring. NSAP, NSFP, SNBA, SNSP, SNF och SNS är bara en handfull exempel på några av de organisationer som fanns och bildades under denna tid och det är inte alltid helt enkelt att som läsare hänga med i vändningarna. Förutseende nog har Lodenius dock välsignat oss med ett organisationsregister i slutet av boken.

Även ett personregister hittar man i bokens avslutande del, för i denna biografi förekommer – utöver Birger Furugård själv – flera namnkunniga svenska nazister och fascister såsom Per Engdahl, Nils Flyg, Sven Olov Lindholm och Eric von Rosen. Samtliga dessa ljusskygga herrar är i olika grad relevanta i berättelsen om, och porträttet av, den värmländske agitatorn.

Anna-Lena Lodenius biografi över Birger Furugård är en viktig pusselbit i kartläggningen av den svenska naziströrelsen både före och under det andra världskriget. Det arbete som måste ligga bakom denna bok är imponerande. Särskilt mot bakgrund av att Furugård, till skillnad från till exempel trätobrodern Sven Olov Lindholm, inte tycks ha varit mycket av en det skrivna ordets man. Utöver brevväxlingar och en något tveksam samtida ”biografi” finns det inte mycket nedtecknat som ger oss en egentlig bild av vem personen Birger Furugård var och vad som drev honom. Att antisemitismen var utbredd vid denna tid är inte en tillräckligt god förklaringsmodell till varför Furugård så outtröttligt kom att viga hela sitt vuxna liv till ett
patologiskt hat.

Oavsett vad det var för inre övertygelser som fick honom att bli Sveriges egen ”gäckführer” kom han att stå fast vid sina övertygelser ända fram till sin död 1961. Till skillnad från många andra svenska nazister efter kriget ändrade Furugård aldrig sin politiska uppfattning. För denna trofasthet har han upphöjts i ett sorts martyrskap i delar av den nutida svenska
nynaziströrelsen. Det sistnämnda är viktigt, eftersom det är omöjligt att förstå dagens våldsideologier om man först inte gett sig i kast med att försöka förstå gårdagens.

Birger Furugård må ha varit en person som blev föremål för åtlöje under hela sitt offentliga liv, inte minst i svensk media. Samtidigt kan man inte att bortse från att det finns något skrämmande modernt med sättet på vilket han approcherade den politiska scenen. Hans tveksamma leverne, oborstade och rättframma sätt samt hans närmast populistiska tendenser att skickligt anpassa diskurs efter målgrupp påminner på många sätt om vissa politiska ledare som bredbent står vid pulpeter runt om i världen även i vår tid.

Det kan därför vara sunt att påminna sig om att det inte ens har gått hundra år sedan Sverige fick sitt första nazistparti och att Lodenius biografi över Birger Furugård på många sätt inte är en historisk biografi utan en samtidshistorisk.

Låt oss aldrig glömma det.

Similar Posts:

• Större insikter av att läsa Bamse
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Kamphundarna som blev underdogs

Även om regimen önskade se de tyska kvinnorna “kedjade” vid spisen, gjorde kriget det nödvändigt att också den kvinnliga arbetskraften nyttjades inom jordbruket, på fabriker och kontor, i koncentrationslägren etcetera. I synnerhet när krigslyckan så småningom vände.

I ämnet på svenska kan den som vill ta del av Wendy Lowers bok Hitlers furier: tyska kvinnor i förintelsens tjänst (2014) samt Anna Maria Sigmunds trilogi Nazisternas kvinnor (2001-2004). Enskilda kvinnor har också porträtterats i Carin Göring skriver hem (1990) av Björn Fontander, Eva Braun: kvinnan som älskade Hitler av Heike B Görtemaker (2012) samt Magda Goebbels: en biografi (2013) av Maria Wölner-Hanssen.

Ser man till den totala bokutgivningen om andra världskriget är utgivningen naturligtvis försumbar, vilket den brittiske författaren James Wyllie tagit fasta på. Han finns tidigare representerad på svenska med en intressant bok om de väsensskilda bröderna Göring. Denna gång synar han nazistpamparnas hustrur i sömmarna. I Nazisternas fruar: Tredje rikets mäktigaste kvinnor är det främst Gerda Borman, Magda Goebbels, Carin och Emmy Göring, Ilse Hess, Lina Heydrich samt Margarete Himmler som figurerar, men även många andra kvinnor med nazistsympatier passerar revy. Hitlers flickvän Eva Braun finns förstås med på ett hörn, men hennes profil ser lite annorlunda ut än nazisttopparnas fruar.

Det är lätt att få för sig att SS-männens fruar kände samma fascination inför sina män som kvinnor vilka förälskar sig i mördare och andra förbrytare i våra fängelser. James Wyllie tar mig emellertid snabbt ur den villfarelsen, då han påpekar att flera av kvinnorna till och med var mer fanatiska och antisemitiska än sina män. Inte någon av dem framställs som ett blåögt offer.

Gemensam nämnare var deras totala hängivenhet för Führern. De fick inte officiellt delta i politiken, utan deras inflytande var av informellt slag. De flesta kom från välbärgade familjer och drogs tidigt till Hitlers läror och karisma. Så träffade till exempel den adliga Gerda Buch (senare Borman) “farbror Adolf” redan i de tidiga tonåren. Eftersom hennes far var yrkesmilitär kom hon att träffa Hitler ofta. Gerda blev om möjligt mer fanatisk än fadern.

Ett annat exempel är svenskan Carin Fock, gift von Kantzow, som avgudade Hitler och var övertygad antisemit redan innan hon träffade Göring. Jag tänker att hon växte upp i en miljö där det föll sig mer eller mindre naturligt att ansluta sig till det nazistiska tankesättet. Det sägs att det var Carin som fick Hermann att gå med i rörelsen.

Ilse Hess var med och redigerade det första utkastet av Mein Kampf, som Hitler författade i fängelset efter den så kallade ölkällarkuppen 1923, då nazisterna misslyckades med att ta makten.

Lina von Osten förälskade sig i Reinhard Heydrich, som till skillnad från de övriga nazitopparna motsvarade den ariska idealbilden, då han var blond och atletiskt byggd. Även Lina hävdade att det var hon som omvände sin man till att bli nazist.

Det var viktigt för führern att han åtminstone såg ut att leva ensam, endast hängiven sitt folk. I själva verket hade han sin hemliga älskarinna Eva Braun. Hon var ung, blond och atletisk, men rökte, sminkade sig och följde modet. Hennes intresse för politik var lika med noll och hennes tillvaro strängt reglerad av Hitler.

Führern var också mycket förtjust i Goebbels fru Magda. Det var hon som fick rollen av rikets första dam under hans tolv år vid makten, med viss konkurrens från Emmy Göring. Magda var sjubarnsmor och mycket stilig. Hon och barnen syntes ständigt i tidskrifter som exempel på den perfekta nazistfamiljen. Samtidigt som man gjorde allt för att få de tyska kvinnorna att bli hemmafruar, föda många barn till Hitler (den som fick åtta dekorerades exempelvis med en guldmedalj) och klä sig traditionellt använde gräddans fruar gärna lyxvaror och smink.

Vid krigsslutet var det många som begick självmord. Kvinnor i Berlin bar med sig cyanidkapslar eller rakblad i handväskan. Magda Goebbels och Eva Braun (34 år gammal) valde döden tillsammans med Hitler.

De övriga nazistfruarna kom lätt undan. De ursäktade sig med att de inte förstod sig på politik. Emmy Göring fick ett kortare fängelsestraff. Vissa kom att förbli hängivna nazister hela livet, liksom deras barn. Lina Heydrich gav aldrig upp sin övertygelse och skrev en bok om sin make. Ilse Hess kämpade för att få sin man frigiven från Spandau.

Emmy Göring och hennes dotter Edda kände sig förbittrade över att Görings konstsamling beslagtagits. Både hon och dottern ansåg att Göring var oskyldig och att hans brott endast bestod i att han varit lojal mot Hitler. Edda levde livet ut i en nynazistisk miljö.

Jag tänker att det går att dra paralleller till IS-kvinnorna idag. De tilläts heller inte spela någon framträdande politisk roll offentligt. Deras uppgift var att föda barn, som skulle indoktrineras. De hävdar nu att de ingenting visste, liksom de kvinnliga nazisterna efter andra världskriget, och riskerar att slippa undan lika lättvindigt.

Boken är upplagd så att författaren går igenom de stora händelserna i kronologisk ordning. Alltifrån nazisternas väg till makten till det bittra slutet och efterspelet med Nürnbergrättegångarna. Inga egentliga förkunskaper behövs. Bokens svaga punkt är att vi därmed får följa kvinnorna parallellt, vilket tenderar att bli rörigt och gör att jag många gånger har svårt att hålla isär dem. Faktum är också att boken i själva verket handlar nästan lika mycket om de äkta männen(!). Författaren har antagligen känt sig tvungen att beskriva sammanhangen, men det känns likväl frustrerande för läsaren.

Inte desto mindre ger Wyllie en livfull skildring av livet bakom kulisserna. Porträtten av kvinnorna ger viktiga inblickar i nazismens tankevärld. För att återknyta till den något provocerande rubriken vill jag därför hävda att det kan finnas fog för en bok som denna.

Similar Posts:

• Worst boyfriend ever
• A dictator in love
• Hitlers folkstat
• Att krypa under huden på Goebbels
• Dagarna före nazismens maktövertagande

Det finns dock ingen anledning att oroa sig för att något av dessas verk skulle landa i svensk översättning i din lokala bokhandels skyltfönster: de är alla påhittade. Den klurige Bolaño har, lite som Jorge Luis Borges, arbetat med ett knippe fiktiva minibiografier. Och precis som hos Borges lever dessa inte isolerat, utan läsaren märker efter ett tag att de refererar till varandra på olika sätt och slår små broar varandra emellan.

De allra flesta författarna sägs ha levat under 1900-talet, med undantag för några stycken som levat in på 2030-talet, vilket i sin tur gör att det fiktiva och fantastiska draget hos boken blir än tydligare. Det (fiktiva) publiceringsdatumet måste vara någon gång runt 2030. Förutom att Bolaño presenterar deras levnadsöden ägnas stora delar av boken åt referat av deras litterära verk. En författare vars böcker jag blir sugen på att läsa är Zach Sodenstern, science fiction-författare och upphovsman till Gunther O´Connells saga. Bland mycket kan nämnas Gunther O´Connels hund; ”en mutant vagabonderande schäfer med telepatisk förmåga och nazistiska tendenser”. En annan är Pedro González Carrera, poet, vars andra publicerade dikt ”består av trettio skarpa och rena rader och är en återupprättelse av Il Duces nedsvärtade arméer och de förhånade italienarna”. Eller varför inte Franz Zwickau som skrivit dikten Dialog med Hermann Göring i Inferno;

där poeten på den svarta motorcykel han skrivit om i sonetterna kommer till ett övergivet flygfält på Venezuelas kust, en plats nära Maracaibo vid namn Inferno, där han möter riksmarskalken och samtalar med denne om olika ämnen: flygning, svindel, öde, obebodda hus, mod, rättvisa, död.

Och så vidare. Och precis som all god sydamerikansk litteratur (tänk Juan Manuel de Pradas ”novellsamling” Fittor eller varför inte många av Bolaños egna dikter i samlingsvolymen Det okända universitetet) innehåller denna bok sin beskärda del av snusk. När författaren Rory Long porträtteras referereas en av hans dikter där Leni Riefenstahl och Ernst Jünger ligger med varandra: ”En hundraårig man med en nittioårig kvinna. Gamla benknotor och döda vävnader.” Ernst och Leni ”knullade och knullade, utan att kunna ta sig loss från varandra, som två brinnande hundar i en dal bland får.” Det litet förutsägbara här är ju dock att Jünger, som så ofta, skrivs in i en nazistisk idétradition – vilket inte riktigt stämmer. På samma sätt passerar Nietzsche revy på flera ställen i boken.

I den sista biografin, en av de längsta i boken, dyker plötsligt författaren Roberto Bolaño upp i texten (en härlig meta-egotripp) i sökandet efter den mystiske författaren vars biografi vi just läser. Genom att koppla sig själv till en av dessa fiktiva biografier oskadliggör Bolaño den kritik som annars kunde riktats mot honom: ”Roberto, är du inte lite väl fascinerad av nazismen?” Genom sitt grepp skapar han den nödvändiga distansen till sitt eget verk.

Det här är en otroligt festlig bok. Ett problem jag dock kan uppleva är att alla författarna framställs som mer eller mindre fullständigt knäppa. Nog måste det funnits i övrigt normala och intelligenta författare som ställde sig själva och sitt konstnärskap i nazismens tjänst? Vi har flera exempel från de flesta europeiska länderna under 1930- och 40-talet. Författare som sedan gjorde avbön och som väl på det stora hela måste betraktas som normala och friska. Varför finns det inga sådana i Nazistlitteratur i Amerika? Se där en känslig fråga som Roberto Bolaño knappast gör något åt för att besvara eller nyansera. Snarare späder han på okunskap genom en ganska endimensionell analys.

Detta är dock en invändning i förbifarten. Okunskap eller inte: detta är en rolig bok att läsa. Den pedagogiska frågan inställer sig efter läsandet av en bok: Har vi lärt oss något nytt? Nej, egentligen inte. Man kan inte säga att det litterära greppet är särskilt nyskapande, snarare vilar det som sagt i hög grad på Borges (dock utan att förfalla till pastisch). Men en läsfest är det, och som sådan rekommenderar jag den varmt!

Similar Posts:

• Ett glänsande smycke
• Den ofullkomlige riksledaren
• Vecka 41 på dagensbok.com
• Att tänka på en björn…
• Mörker och tomhet

Om Adolf Hitler har det ju skrivits många hyllmeter och samlingen adderas kontinuerligt. Det samma gäller för andra ledande personer i hans omgivning, men även om Eva Braun givetvis har sin roll där samt att hennes påverkan över Hitler varit en pågående diskussion ända sedan krigsslutet så är detta den första vetenskapliga studien över hennes liv och förhållande till Hitler. Görtemaker har, som det står på baksidan, bedrivit ett ordentligt detektivarbete för att få ett resultat baserat på befintliga fakta och inte på spekulationer. Någon absolut sanning är det förstås inte, för förutom att paret Eva och Adolf själva ansträngde sig för att förstöra det mesta källmaterial som fanns mellan dem så är de intervjuade personerna hon relaterar till alla kopplade till det fallna naziriket. Efter dess fall har de olika egenintressen att ta vara på när de berättar eller blir förhörda om tiden de levde i Hitlers närhet, oavsett om de var politiska höjdare, enkla sekreterare eller släktingar. Görtmaker är givetvis medveten om detta och framlägger teorier för vilka syften som kan ligga bakom de ibland helt motsägelsefulla uttalandena.

Boken är kronologiskt uppbyggd och för att tillgodogöra sig den till fullo bör man väl ha en viss grundläggande kunskap om nazisttiden, även om man absolut inte behöver vara någon slukare av Hitlerbiografier. Fokus på boken ligger kring den vänskapskrets som verkade kring Hitler, hans hov, vilken inte är helt densamma som toppskiktet i nazistyret. Till exempel räknas inte Herman Göring till kretsen, trots att han utses till efterträdaren. Det är en samling människor som inte är helt konstant utan ibland byts ut som tillbringar högtidsdagar och semestrar, men allra mest långa dagar på Hitlers kombinerade sommarstuga och regeringshögkvarter Berghof tillsammans. Alla i kretsen, inklusive Eva, står i tydlig beroendeställning och uppriktig beundran inför Hitler, och mellan dem pågår en hel del rivalitet.

Eva Braun kommer till kretsen tidigt, innan Hitler tar makten och tillbringar således hela sitt vuxna liv i hans skugga (hon är född 1912). Det är oklart när hon blir hans älskarinna i sexuell mening, men att hon har rollen som hans älskarinna och inte som likvärdig partner är tydlig. Skälen verkar inte heller bara vara politiska, eller ja imagemässiga om man så vill (han vill stå över behoven hos den vanliga människan, ville agera som att han var gift med Tyskland/sin uppgift och trodde dessutom att han skulle tappa i popularitet bland de tyska kvinnorna om han inte var singel), utan att ha en älskarinna passade även utmärkt för den bohemiska livsstil han trots allt förde. Eva får gott finna sig i att nazirikets first lady är Magda Goebbles med sina sex barn och sitt hyllande av naziidealen, vilka för henne som kvinna innebär att vara just en barnfödande moder och fru. Braun själv blir aldrig känd utanför den egna snäva kretsen. Eller ja, även i ett nazistrike med statligt kontrollerad press och koncentrationsläger går det ju inte helt att stoppa skvaller så helt okänd var hon kanske inte, men hon var aldrig en offentlig person. Att hon uppriktigt älskade Hitler verkar dock vara styrkt, vid två tillfällen försöker hon desperat ta sitt liv för att få uppmärksamhet från den ständigt upptagne Hitler och i mars 1945 åker hon från den relativa tryggheten i München till den garanterade döden i Berlin för att få vara vid sin älskades sida in till slutet.

Som biografi har Eva Braun – Kvinnan som älskade Hitler som främsta styrka att man får en personligare bild av Hitlers närmaste krets och hur de informella hierarkierna existerade parallellt med de officiella. Man får också en intressant inblick i vardagslivet för delar av den regim som kombinerade eftermiddagarna med att dricka te, äta kex och diskutera hunddressyr med att planera anfallskrig och utrotning av befolkningsgrupper. Vad man däremot inte får är en djupgående inblick i Eva Brauns personlighet. Så blir det kanske om man förhåller sig till de vetenskapliga reglerna och det ska man nog som läsare ändå vara tacksam för. Istället får man ett välskrivet och väl underbyggt arbete som samtidigt punkterar myter om Hitler som i total avsaknad av vanliga känslor eller den om att kvinnorna i nazitoppen var helt utanför allt politisk inflytande. Som i så mycket annat verkar sanningen nämligen vara i någon gråskala, även om den i Hitlers fall trots allt är väldigt, väldigt mörkgrå.

Similar Posts:

• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Relativt trovärdigt
• Hitler ur ett nytt perspektiv
• Om kulmen på dårskapen
• A dictator in love