Boken är en mycket kul läsning om en tid då det bildades band till höger och vänster och varenda skola med aktning hade minst fem olika band som repade i diverse uppehållsrum eller på fritidsgården. Vem Bryr Sig? skriver låtar om vanlig tonårsångest och rädslan inför vuxenlivet. Flertalet av texterna finns även med i boken, vilket ger ytterligare en dimension till läsningen och känslan för den tid då punken var på topp.

Weston, som var sångare i bandet, springer i huvudstadens skivhandlar och inhandlar singlar med Ebba Grön och Radio Birdman. Bara det att australiensarna i Radio Birdman nämns, är tillräckligt för att fånga mitt intresse.

En liten fråga som dock ganska omgående kommer upp är vad boken egentligen bygger på? Är det dagboksanteckningar, minnesbilder eller delvis påhittat i efterhand? Ingen förklaring ges och med tanke på hur detaljerat samtalen mellan huvudpersonerna återges, undrar man ju faktiskt lite över hur mycket som är sant och hur mycket som är nostalgiska efterhandskonstruktioner. Förutom detta frågetecken är det ett fantastiskt personligt och givande tidsdokument om punkscenen, men även om Stockholm och Lidingö, där huvudpersonerna växer upp. Det är Pripps Export, Atomkraft? Nej tack!, blandband, rundpingis och skinnjackor.

Genom hela boken kan man verkligen känna den där obeskrivliga glädjen när bandet spelar live för första gången eller lyckan över att skriva ihop en text som det sedan sätts musik till. Allt med tanke på att bli störst i världen, eller i varje fall Lidingö.

I boken finns det även mängder med bilder på inte bara Vem Bryr Sig?, utan också Ebba Grön, Dag Vag och Tant Strul, band som kom lite längre, om vi säger så. Dessutom förtäljs det om en hel del konserter som besöks, som exempelvis The Clash på Eriksdalshallen eller Bob Marley på Gröna Lund. Klassiska spelningar som många skulle ha gett sin högra hand för att ha fått uppleva.

Jag skrattar lite högt på flera ställen i boken. Inte för att jag också spelade i punkband, men för att man känner igen sig i så mycket annat. Dessutom är jag extremt avundsjuk på alla som fick uppleva den här tiden i Stockholm. Den känns så ofantligt mycket mer levande än vad som utspelar sig idag, då alla kids laddar ner från nätet och den riktiga punken lyser med sin frånvaro. Må så vara att Lidingö inte är den första plats jag förknippar med punk, men en kul läsning är det dock ändå.

Similar Posts:

• Punkjävlar snackar punk
• Musikvecka: Fullt ös medvetslös
• När punken kom till Stockholm
• Rock and roll från down under
• Döv leopard