Nu färdas Otōsan genom rymden mot Vial och ombord finns syskonen Gladys och Keaton. Bara de två. Hur kunde det bli så?

Det är en saga och det är poesi. Och en skildring av något väldigt, väldigt obehagligt. Något som är och har varit verklighet för många på jorden. En flykt till en annan planet är inte så olik en flykt till ett annat land, eller en annan världsdel. Människor man älskar kan bli väldigt annorlunda av stressen och pressen umbäranden, kris och krig för med sig.

Tioåringen bläddrar lite men konstaterar att det nog är för sorgligt. Han har rätt – det är sorgligt – men också fel för vad är ”för” sorgligt? Kanske är det hopplösheten, ensamheten, känslan av att det här är något som inte går att ordna, inte kan ställas tillrätta. De oändliga korridorerna, avstånden ombord – och avstånden i rymden. Oändligheten som speglas i det oändliga.

Kapitlen som utspelar sig ombord på Otōsan är tysta och dämpade, de tjocka heltäckningsmattorna tar åt sig ljuden, det man bara kan föreställa sig är poetiskt laddat, men också fyllt av smygande fara och obehag. Att något är fel står klart från början men att det är så väldigt, väldigt fel.

Kapitlen som berättar om tiden före är hårdare, vassare i tonen. Uppbrottsstämningen, kaoset, kriget. Lätt inlindat, ja, det är en bok för barn, men också inte. Skotten in i folkmassan, blodet. Det behöver inte upprepas, zoomas in, visas ur olika vinklar, det är illa nog.

Jag tänker på Aniara och Wall-E. På finlandsfärjor och små gummibåtar. På taggtrådsstängsel med beväpnade vakter. På att försöka göra rätt men ändå göra fel.

Är det detta vi vill göra med vår jord? Är det detta vi gör med vår jord, vi vuxna, vi som har makten, eller borde ha makten att göra något bättre.

Similar Posts:

• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Storslaget rymdepos söker hängiven läsekrets
• En tudelad dystopi
• En annan värld, så nära
• På rätt väg