Betänk bara en sådan sak som att en av teaterhistoriens kvinnliga drömroller är Shakespeares Ofelia – intressant förvisso, men också ett ganska enkelspårigt offer, och framför allt: en pytteliten roll.

Men det är väl bara så? Männen har haft makten och varit normen. Inte så mycket att göra åt och inte så konstigt att det inte finns fler intressanta scenhjältinnor? Fel. De finns.

Under andra hälften av 00-talet uppmärksammades kvinnliga dramatiker i flera olika projekt, bland annat Modärna kvinnor på Stockholms statsteater och Spetsprojektet på Riksteatern, Östgötateatern och Länsteatern i Örebro. I samband med uppsättningarna gav Rosenlarv förlag också ut spelade pjäser av Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff, Alfhild Agrell och Stina Aronson. Spets och Modärna kvinnor inbegrep för övrigt också utställningar och föreläsningar av forskare som Karin Johannisson, Yvonne Svanström, Ebba Witt-Brattström och Margareta Wirmark.

I vår kommer boken om projekten: vad som hände, varför det hände – och hur ska det gå sen? Hur uppstår en litterär kanon, varför har där varit så lite kvinnor och kan man förändra vilka författare som anses värda att uppmärksamma? Hur?

I antologin Är de här för att stanna nu? får vi möta initiativtagare, projektledare, regissörer, skådespelare och forskare inblandade i projekten. Många inslag är korta, bara snuddar vid något – Karin Johannisson bidrar till exempel med fyra och en halv rad – men själva viljan att låta många komma till tals är så fin. Här finns rundabordssamtal och föreställningsbilder och en mängd frågor som skickats ut till olika intressanta personer. Det är som en sympatisk ton, en öppenhet över hela boken. Dessutom en anda av folkbildning, med trevliga, lättillgängliga texter och litteraturlistor för vidare läsning.

Förutom de ovan nämnda författarna har Victoria Benedictsson och Ulla Isaksson ingått i projekten och till alla dessa dramatiker bjuds små nycklar som ger mersmak. Flera av dem spelades i betydligt större utsträckning än de manliga författare vi ofta förknippar med perioden. Publiktillströmning är nu inte allt, men visst är det märkligt hur den helt har kommit bort (till förmån för enskilda – manliga – kritikers preferenser)? Gunnar Hansson har skrivit bra om detta tidigare i Den möjliga litteraturhistorien; Anna Williams gör det lika bra, och naturligtvis mer uppdaterat, här.

Regissören Jenny Andreasson berättar om när hon gick på Dramatiska Institutets regilinje i slutet av 1990-talet och på Teaterhögskolan mötte starkt motstånd när hon och hennes kursare kritiserade teaterns mansdominans. Det är ju så ”en gång för alla att de bästa regissörerna är män” deklarerade rektorn i sitt jultal. Några veckor senare blev Andreasson och de andra ombedda att avsluta kursen i förtid.

Men teaterhögskolorna är också exempel på hur man har arbetat med att förändra sin bild av litteraturhistorien. Avsnittet om det moderna genombrottet heter inte längre Strindbergs-blocket. Kvinnliga dramatiker har plockats in i antagningsproven och gestaltandet av kön har problematiserats. Med fler bra texter av kvinnor blir det också fler bra roller för kvinnor. Fler bra gestaltningar av människor.

Så jo, nog går det att förändra. Långsamt. Jämfört med för tio, tjugo, femtio år sedan har litteraturhistorien kompletterats betydligt. Just nu är fler kvinnliga dramatiker aktuella på scenen såväl som i bokform. Många av de äldre pjäserna finns dessutom tillgängliga på nätet, som på Nationella dramaturgiatets Dramawebben. Mycket återstår, inte minst genomslaget i konservativa kurser i litteraturvetenskap och i skolans läroböcker. Är de här för att stanna nu? är i alla fall ett lustfyllt steg på vägen.

Similar Posts:

• Och kvinnorna?
• Skriv nåt bättre själv!
• Klämtslag och melodier
• Börjar vi lyssna nu?
• Dramat om framtidskvinnan från 1879

Du vet väl att han runkade i ett akvarium för att han ville hitta ett sätt att reproducera sig utan inblandning av de vedervärdiga kvinnorna?

Nu tror jag säkert att Strindbergs relation till kvinnor var komplex och att den kanske inte är helt avgörande för hans litteraturhistoriska betydelse. Tänk så mycket kultur man skulle gå miste om ifall kravet på kulturutövarna var att de förde ett oklanderligt privatliv. Du ska nog inte ens läsa den här texten om dina förväntningar på skribenter inbegriper att de i alla lägen uppför sig hyggligt mot sina kärlekar.

Men jag uppskattar verkligen kompromisslösheten. Samma lekfulla ifrågasättande finns i Rosenlarv förlags utgåva av Strindbergs Giftas II – i feministisk bearbetning. Nu brukar vi ju inte recensera anteckningsböcker på dagensbok.com, men Giftas II tycker jag förtjänar ett undantag.

Anteckningsbok, ja. Det är precis vad det är. Tomma sidor att fylla med något bättre själv.

”Det är inte ett försök att censurera verket”, kan man läsa på förlagets hemsida, utan att ifrågasätta den enorma plats Strindberg och andra förhållandevis smala, manliga författare fått i vår litteraturhistoria. Vad som också funnits eller borde finnas där, men inte getts samma självklara utrymme.

Litteraturhistorien är inte självklar, inte skriven en gång för alla. Läs till exempel Gunnar Hanssons Den möjliga litteraturhistorien, med exemplet Emilie Flygare-Carlén, eller Kerstin Engmans Moa Martinson-biografi Ordet och kärleken, Cristine Sarrimos bok om 1970-talets kvinnliga ”bekännelselitteratur”, eller till och med Vivi Edströms Selma Lagerlöf – stora kvinnliga författare som bland många, många andra förringats av historieskrivningen men sedermera fått en viss upprättelse. Och kön är förstås inte den enda variabeln i den där processen.

Två pressröster har också getts plats på förlagets sida om anteckningsboken: en hyllning från Nittonde stolen och så Sydsvenskan som tycker alltsammans är ”Tramsigt och dumt”. Så är det säkert, antingen eller. Antingen tycker man att Giftas II – i feministisk bearbetning är trams. Eller också tycker man att det är ett hysteriskt roligt litteraturpolitiskt statement.

Och jag hör ju definitivt till den senare gruppen. Fram för mer kompromisslöshet och ifrågasättande i litteraturdebatten. Och mer humor! Skriv nåt bättre själv! Möjligheterna är faktiskt oändliga.

Similar Posts:

• Feministisk Strindberg?
• Och kvinnorna?
• Fram för läsarnas litteraturhistoria!
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200

Någonstans ganska snart kommer emellertid litteraturprofessor Gunnar Hansson ut på andra sidan, med insikten att när nu ämnet förnyas och prioriteringar måste göras, är tillfället så gott som något att göra upp med den fördomsfulla skåpmat litteraturämnet är fullt av.

Lite överdriver jag. Gunnar Hansson hör sedan långt innan min livstid – faktiskt – till litteraturämnets pionjärer. Hans tes, att litteraturhistorien borde göra plats också för de vanliga läsarnas uppfattningar, låter förhoppningsvis inte alltför kontroversiell. Men slå upp nästan vilken handbok eller lärobok som helst och fundera på hur mycket som egentligen hänt de senaste kanske hundra åren. I realiteten.

Med tydliga, konkreta exempel visar Hansson på hur en handfull litteraturhistoriker valt ut vilka författare från exempelvis förra sekelskiftet som skulle räknas som viktiga. Många, många fler som ofta också lästes av betydligt fler, sorterades ut, företrädesvis bland de författare och läsare som inte var fina nog. Kvinnor och arbetare göre sig i allmänhet icke besvär.

Nå, men måste det inte vara så, då? En litteraturhistoria kan väl aldrig innehålla allt? Nej, men den kan sannerligen plocka in lite olika perspektiv och kritiskt tänkande. För är det ont om plats, ja, då föreslår Hansson helt enkelt att vi ska plocka bort de odrägliga litteraturhistorikernas personliga åsikter som lömskt framställts som objektiva sanningar och fortplantat sig genom åren.

Sitt mest ingående, pedagogiska och ganska vedervärdiga exempel hämtar han i framställningen av Emilie Flygare-Carlén genom litteraturhistorien. Flygare-Carlén var ofantligt framgångsrik under hela 1800-talet. Hennes verk kom ständigt i nya upplagor, både i Sverige och utomlands, hennes romaner publicerades som följetonger och drog in rekordarvoden och 1862 tilldelades hon Svenska akademiens stora guldmedalj.

1930 skrev emellertid litteraturhistorikern Henrik Schück ned henne nästan totalt, både litterärt och ”själsligt”. Han beskriver henne nämligen som ”andligen småväxt” och utan kunskaper, ”själsadel”, ”utan någon egentlig bildning och utan egna idéer” och dessutom ”grammatikaliskt mycket klen” – det vill säga innan hon ska ha rättats av sin man, för hennes få företräden kopplar Schück uteslutande till männen i hennes liv. (Inte helt olikt det förfarande Kerstin Engman visat på vad gäller Moa och Harry Martinson.) I slutet av 1800-talet var hon redan bortglömd, påstår han, inget av hennes verk hade ”levat över den första publikframgången”.

Dessa i många fall rena lögner och i varje fall knappast objektiva litteraturhistoriska sanningar spårar Hansson med lätthet vidare in i nutid. Litteraturhistorien är uppenbarligen en konservativ, inbördes beroende och okritisk historia. Man kan bara hoppas att Schück vrider sig i sin grav inför Flygare-Carléns renässans under de allra senaste åren.

Dessa läsarnas och kritikernas konjunkturer menar Hansson borde tas med i beräkningen. Och nej, han påstår inte alls att upplagesiffror skulle vara det enda kriteriet på god litteratur. Bara att vi missat något väsentligt när vi skrivit litteraturens historia utan att göra plats för dess läsare (annat än enstaka dryga historiker, då).

Det här är inte på något sätt svårbegripligt. Hansson ger en enkel och kort översikt över litteraturteorierna på områden genom tiderna, och framför allt konkreta exempel på problemet. Men visst är det akademiskt när han mycket torrt och försiktigt – jag väljer att tolka det som djupt humoristiskt – till exempel konstaterar:

I förlängningen av dessa synpunkter skulle rätten till den gemensamma litteraturen också kunna betraktas och diskuteras som en klassfråga. I den rätten ingår också kravet från de många läsarna utanför den innersta kretsen att bli sedda och hörda såsom delaktiga i skapandet av den gemensamma litteraturens historia. En sådan diskussion skulle kunna leda långt, och den hör kanske bättre hemma i ett annat sammanhang. Avslutningsvis vill jag dock notera, att det sätt på vilket litteraturhistorien hittills har skrivits ger anledning till åtskilliga tankar i den riktningen.

Han är också charmerande torr när han försöker piffa upp framställningen med illustrationer, företrädesvis korniga svart-vita fotografier av gravallvarliga gamla litteraturteoretiker.

Det här är med andra ord en lite nördig framställning, och jag är nördigt intresserad av sådant här. När Hansson radar upp möjliga forskningsområden att gå vidare på slår mitt hjärta snabbare och kinderna hettar som inför trivsamma skamliga förslag. Jag är medveten om att de som känner så förmodligen är en ganska begränsad grupp. Inte desto mindre är detta stora, viktiga frågor. Varför skulle makten över litteraturen ligga bara i de små eliternas händer?

Nu har den här boken tio, nej, kära nån, femton år på nacken, men upproret är tyvärr lika välbehövligt fortfarande. Nog finns det en massa kloka forskare och andra med nya och öppnare perspektiv, både på litteraturvetenskapen och skolsvenskan. Problemet är att de får eller tar sig så försvinnande liten plats i den allmänna debatten om ordningsbetyg och regeringsbestämd litteraturkanon och fan och hans moster. Därför kvarstå också frågan – för vad i helskotta ska vi med litteratur till om vi inte har plats för läsarna?

Similar Posts:

• Skriv nåt bättre själv!
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• Och kvinnorna?
• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Det alldeles speciella tillfället