Görel Kristina Näslund är legitimerad psykolog, liksom Martin Grann som har skrivit det lovordande förordet. Jag är inte psykolog och läser den som lekman i ämnet, vilket är fullt möjligt.

För att lära känna en psykopat får vi träffa tre personer i korta intervjuer. Bland annat Daniel Oderth Demuynck, mer känd som Clark Olofsson. Ytterligare två intervjuas om sina erfarenheter av att ha levt ihop med psykopater.

Näslund ger en bra bakgrund till begreppen psykopat och psykopati. Inom psykiatrin har de varit och är fortfarande kontroversiella, menar hon. I vardagsspråket är ju psykopat i det närmaste ett skällsord, som idiot eller dåre ungefär. Kanske därför som många inte vill tala om det som en vetenskap. Hittills är det främst i USA som forskning bedrivits. Med den här boken vill Näslund ändra på den saken och förankra liknande studier till svenska förhållanden.

Hon gör det genom att dra paralleller mellan den allt mer ökande kriminaliteten i samhället och den bristande vården för potentiella psykopater. Det går nämligen att upptäcka tidigt, enligt Näslund. Men förståelsen för dessa personer är minimal idag och resurserna mikroskopiska. Fokus ligger till störts delen på de unga och den preventiva vården, och jobbar du dagligen med människor som socionom eller liknande kommer du känna igen mycket av det som Näslund skriver.

I sina slutsatser är hon säker på sin sak. Så pass säker att hennes trovärdighet många gånger vacklar i mina ögon. Ingående beskriver hon med medicinska termer vilka genetiska och biologiska förutsättningar som krävs för att en individ ska utveckla psykopati, samtidigt som uppväxtmiljö och uppfostran har stor inverkan. Det köper jag. Men att tvärsäkert vräka ur sig att människan inte har ett fritt val och att vi inte kan påverka hur vi vill vara och bli, är för mig att sätta ett flertusenårigt filosofiskt och humanistiskt tänkande i skamvrån. Näslund menar att den fria viljan är en chimär och att vi styrs av vår biologiska utveckling.

Lika säker är hon på att misshandlade pojkar misshandlar i sin tur. Och du har nog redan listat ut det, psykopater är män och offren kvinnor, när Näslund ger exempel. Kanske är det så, men att gång på gång ta upp sol-och-våraren som psykopat blir till slut bara komiskt.

Bokens titel till trots får jag inte riktigt lära känna någon psykopat. Porträtten som finns med är allt för ytliga och onyanserade. Syftet med dem försvinner. Jag hade hellre sett en fördjupning och problematisering av psykopatbegreppet på dessa personer än det smått spretiga upplägg som boken nu har. Då tror jag att Näslund hade givit en intressantare bild av hur diagnosen psykopati ställs och hur komplext det måste vara.

Stilen är populärvetenskaplig i sin ton och riktar sig mot allmänheten, med tyvärr ger den som sagt ett osammanhängande intryck. Bitvis liknar det ett läromedel, bitvis rena instruktionerna om vad man ska göra när man upptäcker i psykopat i sin närhet. Detta blandat med vetenskapliga forskningsresultat, svenska lagar om ungdomsvård och egna spekulationer kring tidningsrubriker, populärkultur och att kärnfamiljen är en norm som samhället bör eftersträva.

Vill du lära känna en psykopat i all sin komplexitet ska du nog hellre ägna dig åt skönlitteraturen. Näslund ger själv några lästips; bland annat John le Carrés En perfekt spion (som delvis lär vara självbiografisk). Dock kan nog den här boken platsa i kurslitteraturen för socionomer, psykologer och kanske litteraturvetare, som diskussionsunderlag. Även den svenska deckarförfattarskolan kan använda den som inspiration när nästa brottsling ska ta form.

Similar Posts:

• En frisk, skön galenskap
• På första parkett
• Placera skulden där den hör hemma!
• När reptilhjärnan har ordet
• Läs Bloom och spring till ett antikvariat