Om detta – alltså om slumstäder, skyddsrum, ockuperade områden, flyktingläger, straffkolonier, atombyar, tunnelsystem i Vietnam, rymdbaser, Eldorado, fiktiva utopier och dystopier, grottstaden Vardzia i Georgien, den underjordiska staden Derinkuyu i Turkiet, boenden i New Yorks tunnelbanesystem, forskningsstationer, favelor, utanförskapsområden, arkipelager, boenden på begravningsplatser och soptippar, miljonprogrammen, gruvstaden Prirechnyy i Murmansk, Shangri-la – skriver Göran Dahlberg i Hemliga städer: Rädslans urbana former.

Metoden är att breda ut en lång följd av koncentrerade stycken, vissa som faktarutor, vissa essäistiska, politiska, statistiska, självbiografiska, filosofiska eller citerande. ”Stad” och ”hemlig” används elastiskt: olika ”städer”, alltså samhällsbildningar, mer eller mindre isolerade boendegrupper eller överhuvudtaget samlingar av människor som lever på en viss plats inom, i anslutning till eller utanför städer, kan bedömas utifrån graden av fördoldhet. Som utomstående beger man sig bara till en gated community om man har en inbjudan, till kåkstaden bara om man har ett ärende.

I sin bredd blir Hemliga städer… något svårsammanfattad, men ett av Dahlbergs avslutande stycken kan väljas som betecknande. Det är framför allt genom draget att undersöka hemlighållandet ur maktperspektiv som boken gör sig viktig:

Ingen vill vara hemlig på riktigt. De självpåtaget hemliga städerna vill egentligen inte vara hemliga, bara tillräckligt för att hålla objudna gäster och skatter på avstånd. Ingen vill egentligen att de hemlighållna städerna ska vara helt och hållet hemliga, bara tillräckligt för att det ekonomiska och politiska systemets rådande principer för resursfördelning inte på allvar ska ifrågasättas.

Hur mycket material som måste ha plöjts för att vaska fram innehållet vågas det inte gissas på. Från varje dokumentär, FN-rapport och bok inom endera ämnet han påträffat verkar Dahlberg ha vägt varje fragment på atomvåg innan han pusslat in det bland övriga lika understrykningsvärda bitar. Poängrikedomen blir så hög att man bläddrar tillbaka för att repetera det man nyss läste.

Dessutom finns förstås en tacksam attraktionskraft inneboende i hela hemlighetsbegreppet. Sällan är den dragningen egentligen klädsam, vare sig för den exotismlystne turisten i favelan eller för den som ivrar över att sitta och odla paranoian bakom stängslen i en gated community. Som Dahlberg har förstått har staden mycket, kanske mer än vad vi vill, att berätta om den som bor i den.

Similar Posts:

• Språkets ofrånkomliga rasslande
• Om att skriva och om att leva
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen
• Kroppen och sexualiteten
• Stundtals uppriktig, men total härdsmälta

Men vad är egentligen ett spöke? Många tänker nog på rasslande kedjor, ektoplasma och dallrande kristallkronor när de hör ordet men låt oss göra en mera generell definition. Den kan lyda ungefär så här: ett spöke är en varelse som fastnat mellan de levandes och de dödas värld p.g.a. att den vill de levande något men saknar möjlighet att meddela sig direkt. Den äger ingen kropp men kan ändå påverka materien genom att exempelvis välta stolar eller slå upp fönster med hjälp av vinden. Detta blir därför dess sätt att tala: genom att hemsöka istället för att tala rakt ut. Den låter oss tolka sina gester, avläsa sina fysiska och konkreta tecken till ett språk och på så sätt få oss att begripa den djupare innebörden av sitt meddelande.

Låt mig nu ställa ännu en fråga: är inte metaforen i sig ganska spöklik? Är inte dess sätt att meddela sig indirekt med konkreta bilder (gester) snarare än abstrakta ord en form av ”hemsökelse”? Jo, tycks Dahlberg mena, för spöklikheten är inte något unikt för spöket. Spöklikheten är nämligen den struktur som präglar hela vårt språk och vårt sätt att uttrycka oss. Den är, för att tala postmodernska, de diskurser som hemsöker det dagliga talet och får innebörderna att förskjutas. Den gör att ”oskyldiga” ord aldrig fungerar som de ska utan ständigt får politiska implikationer och laddas med inte så oskyldiga betydelser. På så sätt är språket aldrig ”under kontroll”; det kan aldrig ”talas entydigt” och inte heller vara neutralt – eller ”berättande”, som vissa manifestförfattare tycks tro. För språkets spöklikhet är lika omöjlig att undvika som det är omöjligt att hålla fast en vålnad. Man får helt enkelt inget grepp om det.

Klassisk postmodernism således? Jodå, Dahlberg kan både sin Derrida och sin Butler. Men att reducera Att umgås med spöken till en uppvisning i svår filosofi vore orättvist. Dahlbergs texter är nämligen intressanta på flera sätt, inte minst stilistiskt. I korta, lyriska texter, ofta placerade mitt på sidan skapar Dahlberg en gränszon mellan essän och skönlitteraturen, lyriken och facktexten. I ena stunden läser man på ett sätt, i nästa på ett annat. Det är en balansgång som påminner lite om den man gör när man läser Horace Engdahls hårt kondenserade Meteoriter – en utmärkt bok att fortsätta med för övrigt. Liksom där är språket och aderssen flertydiga på ett sätt som skapar en inre såväl som yttre dynamik i texten. Dahlberg är dock inte lika anspråksfull som Engdahl. För medan den sistnämndes texter präglas av en fullkomlig koncentration pendlar Dahlbergs mellan fokus och förströddhet. Mellan allvar och humor. Så här kan han skriva till exempel:

Bilmänniskan tar risker som ingen annan, kör om i kurvor, i backkrön, i kilometerlånga köer. Bara för att kunna vara på den andra sidan i några sekunder, med det föregivna motivet att vinna tid

Visst, det är fånigt och egentligen är det väl inte särskilt roligt. Men i en krävande text som denna kan jag inte låta bli att charmas av detta harmlösa spöke och dess lite tafatta rasslande med bokstäverna.

Similar Posts:

• På kartans vita fläckar
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Engdahl lyfter på masken
• ”I år ska jag bli en bättre person!”
• Horace på bästa humör