Vi är vana vid att Gerry Johansson är en vänligt satirisk samtidsskildrare. Han är en mästare på att finna de där små skevheterna i det urbana och rurala kulturlandskapet. Men han kan också vara en riktig romantiker. Jag blir alldeles rörd när jag ser hans skildring av den lilla byn med dess uråldriga fägator. Och dessa backar där en arkeologisk blick genast kan upptäcka ett antal fornlämningar (vi övriga ser ingenting annat än en vacker kulle). Det här är den ursprungliga landsbygd som så många av oss härstammar ifrån om vi börjar skrapa lite på släkttavlan. Men det Johanssonska romantiska skimret känns inte tillgjort eller banalt. Just så här vackert kan det vara på landet. De enda levande varelser man ser är korna och några får som vilar sig i skuggan.

Boken (och bilderna) är en aning större än Johanssons tidigare böcker som ofta haft ett standardiserat format. Men trots det, eller kanske tack vare det, så får man noggrant avsöka varje bild för att finna de där vardagsdetaljerna. För allt finns där, för den som vill se. Det där omkullvälta badkaret i kohagen (man vill ju inte att vattnet i karet skall stå och bli dåligt). Och den där seden att även de mer avlägsna gräsytorna runt huset skall klippas. Men släpkärran, traktorskopan och hästtransporten orkar man inte flytta. Runt dem får gräset växa fritt. (Någon måtta får det ju vara.)

Det svartvita trycket är utmärkt. Någon kanske skulle invända att natur skall återges i färg, men jag tycker att frånvaron av färg förhöjer upplevelsen. Nu får jag själv plocka fram färgerna ut min egen minnesbank och kan göra bilderna lite till mina egna.

Johansson har följt Öglundas förvandling från skiraste vår till mörka november. Jag tror att jag kommer att plocka fram den här boken när isen lägger sig och minnas hur vackert Sverige är tiden innan korna och fåren leds in i stallet för vintern.

Similar Posts:

• Människospår i storslagna landskap
• Längs gator och vägar i Ulan Bator
• Gåtfullt om Pontiac
• Nomineringarna klara till Svenska Fotobokspriset
• Sverige – en grå novemberdag?

Eller varför tar dom inte ner juldekorationerna på den där villan på East Colgate Avenue? Det är ju ändå vår och träden börjar få musöron.

Kyrkorna är många. På Walnut Street förkunnar Johnsson Memorial Church att Our greatest freedom is freedom from sin. Det får en att fundera. Bokens omslag visar en bakgård där någon har pimpat sin Ford Mercury Monarch med kromade DIP-fälgar. Någonstans på Green Street i Pontiac. Hur känns det att köra runt med en Ford i Pontiac?

Förresten, varför en fotobok om Pontiac, Michigan? Ryktet säger att Gerry Johanson hörde ett program på radio om den lilla staden strax utanför Detroit. Att han bestämde sig för att åka dit för att göra ännu en bok i samma omisskännliga Gerry Johansson-stil. Det vill säga beige linneband i format 17,5 x 24,5 cm. Rektangulära svartvita bilder. Och det där lågmält humoristiska anslaget. Man känner en medkänsla med de nyss levererade träden som står på kö i sina tygförpackningar utanför studentcentret på Circle Drive.

Om vi bara tar oss lite tid så blir vi helt involverade i den lilla stadens något luggslitna atmosfär. Någon borde verkligen röja upp lite på Opdyke Road!

Stadens invånare, däremot, spelar en undanskymd roll. De förekommer som statister i stadsbilden. Man känner mer för det plastinpackade huset på Florence Street än för några människor.

I en inledande text, hämtad från någon kommunal informationssida, får vi dock lite fakta om staden. Av de 63,977 invånarna är 95 indianer eller härstammande från Alaska. Det finns 4715 lediga lägenheter och arbetslösheten låg 2010 på 31%.

Jag känner mig på något sätt hemmastadd på den där lilla plätten på den nordamerikanska kontinenten. Eller på de ställen Johansson tidigare skildrat, Ulan Bator, Tibet eller Kvidinge i Skåne.

Det kanske är den här typen av små begränsade, berättelser vi behöver i dagens världsomspännande informationsbrus?

Det måste också sägas att varje bild är ett litet under av minutiös komposition. Varje del av fotografierna är en fröjd för älskaren av kompositionslära. Men frågan som intresserar mig mer är: varför åkte Gerry Johansson egentligen till Pontiac? Och varför ser granen på Executive Hills Road så ledsen ut?

Similar Posts:

• Längs gator och vägar i Ulan Bator
• Människospår i storslagna landskap
• Sverige är vackert!
• Nomineringarna klara till Svenska Fotobokspriset
• Amerikansk vardag lite vid sidan om

Dalen är en berättelse om ett år i en del av den halländska landsbygden. Vid en slarvig genombläddring så är bilderna lite tråkiga, tömda på liv. Men titta lite närmare! Där finns en Twin Peaks-stämning i vissa bilder och en touch av Kerstin Frykstrands naturlyriska månadsbilder i andra. (Ni 40-talister minns Frykstrand från småskolan.)

Johansson gör bilder med en självklar exakthet och en graciös lätthet. Något som ytterligare understrykes av av det fantastiska trycket.

Det är som om landskapet står där och bara väntar på att han skall komma med sin slitna Rolleiflex och magasinera allt in i evigheten. Den enda levande varelse som syns är en häst iförd flughuva. Annars bara människospår, ett halvt nerrasat fotbollsmål, dyngspridare, och så de storslagna åkerlandskapen.

Johansson är en passionerad bilförare. Det finns något av det i hans bilder; bromsa före, och så full gas ut ur kurvan. Och där sitter bilden!

Similar Posts:

• Sverige är vackert!
• Längs gator och vägar i Ulan Bator
• Gåtfullt om Pontiac
• Nomineringarna klara till Svenska Fotobokspriset
• Med blick för det vardagliga

Ulan Bator ligger väldigt långt borta. Oroligt frågar man sig, kommer den inbitne Sverigeskildraren att känna sig bortkommen, hänfalla åt exotism. Men avståndet har inte tagit bort det skojfriska och egensinniga hos Johansson. Här skapar han ett grodansikte av ett dike och två halvt nedgrävda bildäck. Han söker upp lekplatserna mellan husen med sina underliga plåt- och cementdjur. Utanför ett äldre hus står en flock stolar med kjol och ser ut som om dom högljutt skvallrar om något.

Han ger sig upp på höjderna utanför staden och hittar där detaljer; ett staket och där utanför en sten som skyddas av ett halv nergrävt bildäck. Bildäcken återkommer i bild efter bild. Antingen är det så att Ulan Bator är en avstjälpningsplats för gamla däck eller också är det så att fotografen och bilentusiasten Johansson har kombinerat sina intressen.

Det finns en genuin fotograferingsglädje i dessa bilder. En önskan att genom form och tanke upphöja det mest oansenliga föremål eller landskap till något som vi måste förhålla oss till, skratta åt eller förvånas inför. I just denna bok överraskar Johansson genom att ha ett porträtt i helfigur på en människa. I alla sina andra böcker visar han blott upp människans spår. Jag misstänker att personen på bilden bara finns med som en storleksmarkör.

Man måste bara glädja sig åt att vi i Sverige har en sådan enveten, idogt arbetande landskapsfotograf i världsklass. Jag tycker personligen att hans bilder är både roligare och mer intressanta än förra årets Hasselbladpristagare Robert Adams.

Similar Posts:

• Gåtfullt om Pontiac
• Människospår i storslagna landskap
• Nomineringarna klara till Svenska Fotobokspriset
• Sverige är vackert!
• Med minnet som lins

Årets jury har bestått av:
Inta Ruka, dokumentärfotograf, Riga
Julia Peirone, fotograf/konstnär, Stockholm
Johan Melbi, bokformgivare, Stockholm
Ola Carlson, art director Filter, Göteborg

De nominerade är:
Pure Architecture av Åke E:son Lindman ( recenserad 2010-07-13)
Fläckar, ord; Sprickor och andra sprickor av Karl-Johan Stigmark.
Gaza Photo Album av Kent Klich (recencerad 2010-06-07)
Hillbilly Heroin, Honey av Hannah Modigh (recenserad 2010-08-20)
Ulan Bator av Gerry Johansson.

Juryn valde också att dela ut särskilda hedersomnämnanden. Det första går till Lars Engström för fotoboken Karlbergsvägen med motiveringen: ”Fotografen tar oss i handen och leder oss på en 14 år lång promenad. I de till synes anspråkslösa bilderna skildrar han det som vi andra går förbi.” Det andra hedersomnämnandet går till Simon Berg för fotoboken Apan är rädd. Juryn motiverar sitt val: ”Fotografen är inte rädd för vare sig blixten, närheten eller diskhon och vi kan inte sluta titta.”

Vem vinnaren är får man veta på Litteraturscenen på Bok & Biblioteksmässan den 23.9 kl 17.00.

Similar Posts:

• Arkitektur för kaffebordet.
• Amerikansk vardag lite vid sidan om
• Längs gator och vägar i Ulan Bator
• Fotografisk familjekrönika
• Lågmält om krigets vansinne