dikter ska inte vara vuxna
dikterna ska vara kortväxta

som växter eller som barn
oansvariga spontana väsen

ska dikterna vara, de ska prata
strunt, skrika och bära sig åt eller

mumla uttrycksfullt för sig själva
men aldrig vara vuxna

Geir Gulliksens diktbok Vuxna dikter är indelad i de tre delarna ”första”, ”andra” och ”tredje”. Den första delen börjar med dikten ovan – som en lek både med orden och med perspektivet. Hela boken är en slags uppväxtskildring med fokus på relationer, där även diktandet i sig är en av huvudgestalterna.

Lekfullheten med de många omtagen för tanken till UKONs poesi, som exempelvis här, i slutet av den första delen av Gulliksens bok:

vara där, vara du,
vara vuxen, vara man,
vara en mörk och tunn kostym
på en grusväg klockan 04.00 på morgonen
på hemväg under sömniga trädkronor
vara svarta skor, vara tung andhämtning

Det är en lekfullhet med orden och språket som leder till en lekfullhet i perspektiv och synen på tillvaron. En lekfullhet som vill vrida och vända och ställa saker på ända, och som därmed för in ett allvar.

Den här lekfullheten finns kvar genom hela boken, den lockar och drar in, men plötsligt befinner sig dikten i allt annat än lek och skoj. För dikterna vägrar såklart att låta bli att bli vuxna, vuxenblivandet drabbar både människorna (både de levande och de döda) och själva dikten; ingen undkommer. Men skönt då att lekfullheten får finnas där och bära alltihop.

För redan i bokens första del kommer de mörkare stämningarna fram, som sedan konkretiseras i del två med en partner som tar livet av sig i unga år. I dikterna träder ett jag och ett du fram, liksom ett barn, jaget som barn. Men konturerna mellan de olika karaktärerna är inte helt klara, och perspektivet glider fram och tillbaka, precis som det kan vara i nära relationer.

Gulliksens bok gavs ut första gången 1999 och två år senare i svensk översättning av Stewe Claesson. Ellerströms nyutgåva inleds med ett förord av litteraturvetaren Alexandra Borg, som sätter boken i ett sammanhang av Gulliksens författarskap såhär 20 år och en dryg handfull böcker efter bokens originalutgåva.

Similar Posts:

• Omtag om det komplexa och svåra
• En sjöstjärna som drar i olika riktningar
• Febriga drömmar om död
• Vems är då felet?
• Diktens universum

Boken består av tre delar. Förbittringen, Ömheten och Den jag skulle bli. Det är de första sidorna som får mig att sucka högt. Inledningsmeningen är ”Kroppen var ensam” och sen rasar det på hur mycket huvudkaraktären längtar efter att få ligga. Och då var ändå min ingång att ta mig an en bok av Geir Gulliksen just för att jag hört att han på något sätt blivit en röst för de frånskilda männen och verkligen plockar upp deras syn på saken, på ett uppfriskande och nytt sätt, och kanske kan lära mig bittra man i 50-årsåldern något nytt.

Men nej i början får jag verkligen avsmak. Nej, så där knullsugen har jag aldrig varit! Men sen tjugo, trettio sidor in i boken kommer ömsintheten, den varma humorn, igenkännandets glädje nästan.

Som den ensamma frånskilda man huvudpersonen Henning är, har han både bytt frisör och klädstil för att få något slags riktning på sitt liv. Efter denna yttre makeover är det först när han kommer in på reklambyrån där han arbetar, han inser hur fel han känner sig i de kortbyxor som blottar stora delar av hans ben. Varken hans chef Klara eller sedan hans dotter Synne, tycker hans nya stil klär honom.

Geir Gulliksen beskriver överhuvudtaget väldigt väl hur en lite vilsen man, kan känna sig i sällskap av kvinnor som åtminstone på ytan har mer klart för sig vad de vill. Men han gör det också med en extra twist.

Huvudkaraktären Hennings chef Klara bor numera ihop med en annan kvinna. Hon har levt i många heterosexuella förhållanden, och kommit fram till att män kan vara bra att ha i vissa sammanhang, men inte som livskamrater. Det där inspirerar Henning så pass att det kommer få oväntade konsekvenser.

Klaras reklambyrå har fått uppdraget att jobba med en grön kampanj för en stor dagligvarukedja. Henning assisterar Klara under detta kundmöte. Från matvarukedjans sida på andra sidan bordet, är det lite samma rollfördelning. En kvinnlig chef med höga klackar och, måste man väl säga, en lite undergiven manlig assistent.

Klaras reklambyrå har i stort sett rott hela kampanjen i hamn – den kommer bli deras – när det är dags att ta i hand, och Henning av någon outgrundlig anledning får för sig att smeka sin manliga assistentkollega på kinden, istället för att ta honom i näven.

Det hela är så varmt, kärleksfullt och nästan lite humoristiskt skildrat, att man verkligen känner för Henning, men följden blir dessvärre att reklambyrån tappar affären, eftersom assistenten kände sig trakasserad, och Henning förlorar därpå sitt jobb på reklambyrån.

Jag gillar verkligen Geir Gulliksens sätt att skildra sina figurer, hans säkra sätt att framföra en berättelse på, och sin verkligen ömsinta syn på män i min ålder och därvid i viss mån mig.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”
• Överskattad undergång
• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• Kön, makt – och kärlek?