Men så hör de av sig från Ryska teatern. De behöver en Nattens drottning till sin produktion av Trollflöjten och Margareta får rollen – och Viktor får också vara med på ett hörn. Dessutom blir han vän med scenmästarens dotter. Allt borde vara bra men varför händer det så konstiga och farliga saker på teatern, särskilt kring Nattens drottning? Och vad är det egentligen för märkliga väsen som rör sig i korridorerna och gömmer sig i källarvåningarna?

Trots familjens kyla har Viktor en egen inre trygghet och kan föra väldigt mogna resonemang kring sig själv och sina nära och varför de beter sig som de gör; bitterheten är långt borta men nog undrar han hur det skulle kännas om allt var annorlunda, om någon annan än hembiträdet Helmi visade honom någon som helst ömhet och omsorg… Den inre styrkan och den empatiska förmågan är det som leder honom framåt också i det som sker på teatern men tiden är knapp och vinterstormarna ondskefulla.

Det är främst en spökhistoria och stundtals en riktigt otäck sådan men också en obehagligt realistisk skildring av såväl skolmiljö som dysfunktionellt familjeliv. Det är spännande och man vill hela tiden läsa vidare och få veta hur det ska gå och hur saker och ting hänger samman. Personteckningen är mestadels ganska grund och det är svårt att riktigt få grepp om några andra än Viktor, vilket nog är en konsekvens av att det är mycket som ska in på relativt få sidor.

Någon som däremot tecknas väl och i detalj är teatern, från vind till källare, med korridorer och loger. Den är en veritabel drömmiljö på många sätt men också mardrömslik när den blir mer som ett väsen än enbart en byggnad.

Flera gånger medan jag läser tänker jag på Maria Gripe, särskilt på Agnes Cecilia – en sällsam historia där musiken och baletten ligger nära operan i den här skildringen. Gemensamma nämnare är spökerierna, mysteriet och sökandet efter ledtrådar i den närmaste familjen, liksom känslan av att vara en främling bland dem som borde stå en närmast. Den största skillnaden är dock de många elementen av ondska och hämnd i Nattens drottning.

Det ondskefulla och olycksbådande leder snarare tankarna till Gaston Leroux Fantomen på operan, som är mest känd i musikalversionen av Andrew Lloyd Webber; där är det också det som gömmer sig i operans nedersta regioner som är mest skrämmande.

Similar Posts:

• Vintermysterium i 24 kapitel
• Älskade melodram
• Bör man Bechdel-testa mellanstadietjejer?
• Ett sommarmysterium
• Tretton år och evigt balansgående

Att Paris arbetarbefolkning mitt under preussisk belägring utropade en självständig kommun, tog över fabriker, kyrkotillgångar, militär, byggde egna demokratiska institutioner och sociala skyddsnät, är förstås fascinerande i sig. Mitt intresse var från början mer trivialt och slumpmässigt.

I mina tidiga tonårs favoritroman, Gaston Lerouxs närmast skräckromantiska Fantomen på operan, nämns bara i förbifarten att den enorma parisiska operakällaren någonstans rymmer skelett från kommunens dagar. Jag undrade helt enkelt vad det var och blev snart fängslad av hur fullständigt olika kommunen beskrevs av olika författare. Historia i skolan är ju sällan på det sättet. I läroböcker och i klassrum talar historien med en enda röst. Det här var något helt annat, en levande kamp om vad historien innebar.

Jag minns tyvärr inte alls vad jag egentligen läste då. Har svårt att föreställa mig att Marx hör till det jag lyckades ta mig igenom, men vem vet. Man kan rätt mycket innan någon talar om för en att det är för svårt.

15-20 år senare får jag i alla fall kämpa ganska duktigt med Pariskommunen. Visst är den på många sätt konkret, en Marx i kött och blod, men den är också skriven så oerhört nära kommunen i tiden. De sista kommunkämparna hade fallit bara ett par dagar innan Marx lade fram sin text för Internationalens styrelse. Det ger visserligen en känsla av samtidighet, men gör det samtidigt ganska svårt att överblicka händelseförloppet, inte minst för att Marx så detaljerat går i klinch med president Adolphe Thiers och hans regering, som valde att attackera sin egen befolkning och huvudstad för att slå ner kommunen.

Den borgerliga staten och dess institutioner tjänar inte folkets intressen och kan heller inte göra det, menar Marx. Det är vad Pariskommunen handlar om för honom. Folket måste skapa nya, egna institutioner. På den nivån är hans analys och resonemang absolut värda att diskutera. Men även om Marx för all del har tyngd nog enbart i kraft av att vara Marx, så hade texten tjänat på att ibland faktiskt tona ner det konkreta, till exempel personangreppen. Hur relevant är det till exempel, allra minst 140 år senare, huruvida Thiers (”denna missväxta dvärg”) var kort eller inte?

Jag håller definitivt med förlaget om att det här är en relevant text. Frågorna den ställer om demokrati och representation, om makthavare och folk, om vems intressen ett krig förs i, är lika brännande nu som då. Herregud, tänk på den till synes hopplösa konflikten i Israel och Palestina, till exempel, på Libyen eller Egypten eller USA:s otaliga invasioner, på nästan vilka aktuella konflikter som helst. Däremot har jag invändningar mot hur man väljer att tillgängliggöra texten.

Till att börja med skrev Marx originalet på engelska, men översättningen är gjord via Engels översättning till tyska. Varför det? Hade inte en nyöversättning direkt från Marx varit intressantare? Och mer korrekt – på flera ställen konstateras i fotnoter att lite obekväma uttryck (”de höga bonapartistiska och kapitalistiska zigenarbandens utvandring”, det kapitalistiska Paris ”litterära tattarfölje”) stammar från Engels snarare än Marx.

Lika graverande är att den översättning man valt att ge ut är omkring hundra år gammal (från 1921, skriver förlaget; 1912 enligt biblioteksdatabasen Libris). Detta, enligt förlagets förord, på grund av den ”absurda upphovsrättslagen, alltså att författaren och/eller översättaren måste ha varit död i minst 70 år” – det vill säga om man inte kan tänka sig att betala för en nyöversättning. Vilket inte minst med tanke på att själva huvudtexten ligger på omkring 50 sidor – under 100 inklusive förord och tilläggstexter (samt Johan Noras illustrationer efter samtida nyhetsfotografier) – inte hade varit en oöverkomlig investering?

Man hade också kunnat tänka sig någon form av nyläsningar av Pariskommunen. Anders Roths paralleller (i förlagets förord) till de senaste årens utveckling i ett antal sydamerikanska länder ger en antydan om att det hade kunnat bli verkligt intressant.

Som det är förstår jag faktiskt inte varför man brytt sig om att trycka en nyutgåva över huvud taget. Det lär inte vara några problem att få tag på den här texten vare sig på bibliotek eller på nätet, så varför ge ut den alls om man inte har för avsikt att tillföra något? Varför inte istället försöka göra den så lättillgänglig som möjligt med en fräsch och korrekt översättning? Om man nu verkligen tycker att det är en text som förtjänar att läsas.

Similar Posts:

• Då blir kommun arg
• Marx för 2000-talet
• ”Sedan splittras bilden.”
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx och friheten

Och samtidigt undrar jag hur många människor som känner att de helt och fullt kan stå för sina fiktioner, för sin smak?

Alla har vi våra ömma punkter, punkter som vi minst av allt skulle vilja eller kunna skiljas ifrån. För mig är den där punkten otvivelaktigt musikaler (och ibland skrämmande minutiöst lästa romaner som musikaler nästan alltid bygger på). Ni vet, onaturlig och pompös musikdramatik som får de flesta pretentiösa musikmänniskor jag någonsin stött på att nervöst flacka med blicken av ren kommersiell och sentimental pinsamhet.

Jag vet inte om jag skulle vara en bättre eller sämre människa utan dem. Kanske skulle jag ha mer realistiska förväntningar, jag vet inte. Men poängen är att det inte funkar så. Man kan inte plocka bort en bit. Precis som jag inte skulle vara den jag är utan den och den händelsen eller den och den personen skulle jag inte vara densamma utan den och den melodin.

Jag skulle inte vara jag om jag inte fick kära ner mig – och upp mig igen – till ”Can’t help lovin’ dat man”. Utan alla kaxiga brudar, alla fantastiska gränsvarelser. Om jag inte grät så jag fick svårt att sjunga med när Kristina från Duvemåla stämmer upp i sitt ”Hemma, var ligger det nånstans”, eller inte hade dessa ständiga livskriser till Jonathan Larsons självbiografiska trettioårskrismusikal, eller för den delen Joss Whedons soundtrack till ”Once more, with feeling”. Om jag inte kunde oroväckande många libretton utantill men däremot inte kan komma ihåg ett enda jävla bokföringskonto.

Och så sitter jag där igen – frenetiskt tuggande popcorn (minnesanteckning: ha mindre urringat på bio) för att låta bli att sjunga med och göra bort mig – och hoppas på den ultimata filmatiseringen. Och Rent har potential. Larson blandar Webber-falangens känslomässighet med mentorn Sondheims fantastiska intertextuella humor och språkliga klurighet. Ensemblen är för en gång skull nästan identisk med Broadway-originalets och det faktum att Larson själv, som frisk 35-åring, klappade ihop och dog dagarna innan premiären ger onekligen en viss tyngd åt budskapet ”No day but today”.

För något år sen gjorde vi en Fantomen på operan-special med andledning av den filmen. Kanske inte den fördelning av uppmärksamhet jag är mest stolt över, den var onekligen ett nedköp. Lloyd Webbers musikalversion av Gaston Lerouxs roman har visserligen sina berättartekniska svagheter, men det är ju ingen anledning att göra filmen ännu mer sinnessvag med exempelvis omotiverade fäktscener. Men framför allt: jämför Lerouxs beskrivning av operaspöket med filmens latin lover-karaktär. Hu. Hon ska väl dras till hans oerhörda smärta, ensamhet och musikaliska geni, inte till hans magmuskler. Liksom.

Vad jag inte begriper är 1) varför man envisas med att texta musikalfilmer så bedrövligt illa när det finns, relativt sett, skapliga svenska översättningar som används på scen; och 2) varför man alls bryr sig om att göra en musikalfilm om man inte litar på musiken som bärande element. Om man nu tycker att det är obekvämt med människor som brister ut i sång stup i kvarten – själv tror jag på någon sorts känslomässig realism – inte blir det mer naturligt av att man låter dem säga delar av det som är skrivet för att sjungas?

I Rent gör denna underliga feghet, eller vad det nu är, att en stor del av humorn går förlorad, inte minst i de underbart knasiga telefonsvararmeddelandena. I Fantomen på operan gör det Lloyd Webbers kärleksfulla drift med operavärlden – även om det tog mig femton år att inse att karln faktiskt har en viss musikalisk humor – till vulgär parodi.

Och samtidigt älskar jag intertextualiteten. Att ingenting är slutgiltigt, det kommer alltid att komma fler versioner, fler tolkningar. Jag älskar make-over-effekten, hur Murgers krassa bohemer blir Puccinis sentimentala kärlekshistoria, blir Larsons streetsmarta New York med aids och performance. Besattheten av en historia.

För egentligen är det väl det vi är ständigt upptagna med. Att återberätta, göra om. Att alltid försöka hitta den perfekta vinkeln, den mest fulländade känslan. Helt enkelt den ultimata historien.

Similar Posts:

• Glassig besvikelse
• Det var en gång Â…
• Souvenirprogram de luxe
• Självförbrännande tonårsuppror
• Glitter, glamour och Schrödingers katt

”Spöket” lever i sin makabra boning under operan och terroriserar människorna ovanför med sina krav. Han förälskar sig i den sköna Christine, den svenska sångerskan, och lockar henne till sig med ljuv musik. Hon älskar emellertid den unge vicomte Raoul de Chagny, en ädel yngling som förtvivlat försöker slita henne ur monstrets käftar.

Att romanen skulle ge upphov till både en stumfilm och en musikal är lätt att förstå, det här är en berättelse för de stora gesterna och smäktande partituren. Att däremot tänka sig att verkliga människor skulle irra runt och häva ur sig dessa melodramatiska repliker är på gränsen till skrattretande, men kräver man realism och sansning har man helt enkelt missuppfattat konceptet. Det här är dramatik, skräckromantik, melodram och spänning.

Och det är mycket skickligt konstruerad spänning. Det har påståtts att Leroux var den första att skriva ”faction”, denna blandning av fakta, eller påstådda fakta, och fiktion. Den distanserade och allvetande berättaren påstår sig ha verkliga bevis för att Operaspöket faktiskt existerade, och återger olika former av vittnesmål om dess framfart. Därmed inte sagt att historien är berättad rakt upp och ner. Istället rör den sig i sicksack eller spiralform eller något liknande. Med jämna mellanrum tas ett steg tillbaka för att förklara något underligt beteende, hela tiden antyds kommande katastrofer.

Operan utgör en utsökt miljö, både arkitektoniskt – det var det parisiska operahuset med sin underjordiska sjö under femte källaren och sin dödliga olycka med kristallkronan som från början inspirerade Leroux – och tematisk. Operamediet innehåller samma starka känslor, stora gester och intriger som ofta slutar i ond bråd död. Operan utgör också intressanta intertexter till berättelsen. När Christine triumferar på scenen är det som Margareta i Faust, den oskuldsfulla, rena och djupt religiösa flicka som förbränns av en diabolisk mans begär.

Kontrasten mellan det unga överspända kärleksparet, berättarens kontroll och de cyniska direktörerna som med sin skepsis retar upp spöket desto mer och vars försök att överlista honom bidrar med komisk relief, ger romanen den balans som är nödvändig för att ro hem en berättelse som denna.

Leroux kombinerar i Fantomen på operan sin journalistiska begåvning med sekelskiftets nygamla vurm för skräckromantik i en historia som aldrig blir tråkig. Han utlovar i inledningen ”ren kärlek och våldsam skräck” och som varje god författare av populärlitteratur vet han att lämna sin publik tillfredställd.

Similar Posts:

• Porträtt av monstret som valp
• Souvenirprogram de luxe
• Mitt hemliga (men glamourösa) liv
• Operaspöken
• Socialism i en stad

Stor och blank som en påkostad souvenirbroschyr är boken, och full av stora, tjusiga bilder. De från musikalen är ungefär de samma som i de flesta souvenirprogram, något utökat med studiobilder och bakom kulisserna-bilder, men det finns också en mängd fantastiskt roliga bilder från olika filmversioner. Till de absoluta höjdpunkterna hör kostymskisser, scenografimodeller och ett litet fotoreportage om den berömda fantomsminkningen. Här får vi se hur den förste huvudrollsinnehavaren, Michael Crawford, genomgår hela den sminkprocess som inför varje föreställning tar mellan två och tre timmar.

En lång och klumpigt skriven sammanfattning av Lerouxs roman, som utgör grunden för musikalen, hör däremot till kapitlen jag verkligen kunnat undvara. Intressant är istället kapitlet om Gaston Leroux själv och om de olika filmatiseringar romanen gett upphov till. Detsamma gäller kapitlet om Parisoperan, denna fullkomligt bisarra men verkliga byggnad, med sin dramatiska historia, sina skrymslen och vrår, många källare och underjordiska sjö, som inspirerade hela spökhistorien från första början.

I övrigt innehåller boken kapitel om musikalens triumfer och den obligatoriska geniförklaringen av Lloyd Webber. Visst finns här intressanta anekdoter – jag visste till exempel inte att den kvinnliga huvudrollen Christine skrevs direkt för Sarah Brightman, som dessutom var gift med kompositören (hade kunnat levat utan kunskapen också). Till de mer spektakulära hör otvivelaktigt hur musikalen från början – innan Lloyd Webber läst Lerouxs roman – var tänkt att bli en pastischartad historia i samma anda som Rocky Horror Picture Show. Jag har absolut ingenting emot Rocky Horror men en Rocky Phantom? Blotta tanken ger mig plötsligt en ny förståelse för de som rasar mot hädiskhet inom konsten …

Boken slutar med musikalens hela libretto. Att fristående läsa ett musikallibretto är inget jag skulle rekommendera, men eftersom Lloyd Webber och hans librettister är så allmänt snåla med att publicera sina texter, kan det absolut fylla en funktion som något klumpigt texthäfte till en eller annan musikinspelning.

Vad som gör mig en smula fundersam är vilka som egentligen står bakom boken. Förlagets namn är inte på långa vägar lika framträdande som The Really Useful Group, Lloyd Webbers produktionsbolag, och bitvis är det mycket svårt att avgöra om detta är en bok eller en ovanligt tjock reklambroschyr. Med det sagt hade jag mycket trevligt när jag läste den, även om den visst hade kunnat innehålla lite mer substans, gått lite mer på djupet. Komplett skulle jag kanske inte kalla den. Men ganska underhållande.

Similar Posts:

• Massiv musikalkunskap
• Glassig besvikelse
• Mitt hemliga (men glamourösa) liv
• Porträtt av monstret som valp
• Det var en gång Â…

1911 fick vi för första gången möta den vanställde Erik, mannen som under operahusets källare dragit sig undan en mänsklighet för vilken han sällan blir mer än ett fruktat monster. Hans tragiska existens, terror mot operan och hans olyckliga kärlek till den sköna sångerskan Christine, blev sedermera också musikal.

Kay har förälskat sig i Gaston Lerouxs roman och Andrew Lloyd Webbers musikal om fantomen på operan och vill ta reda på mer om karaktärerna. Hennes berättelse stämmer inte in i detalj med Lerouxs, men den gör det i känsla. Nyanserna anpassas smidigt – kvinnorna är till exempel inte lika mycket offer hos Kay, ett ”lyckligt slut” aldrig oproblematiskt eller slutgiltigt – men utan att Leroux-kännaren upplever det som ett svek mot originalberättelsen.

Har man inte läst eller bryr sig om Leroux-romanen missar man inget väsentligt – Kays roman är absolut kapabel att stå på egna ben – men har man det kommer man att uppleva ett antal små intressanta intertextuella vinkar som är mycket underhållande.

Liksom Lerouxs berättas Kays historia ur olika karaktärers synvinkel, av människor som möter Erik, från den skrämda och skuldtyngda modern till den älskade unga operasångerskan Christine och hennes trolovade unge adelsman, men också av honom själv. Däremot finns ingen synlig berättare som agerar mellanhand, filtrerar och ordnar materialet, som den undersökande Leroux gjorde. Det innebär att vi som läsare, på gott och ont, kommer karaktärerna närmare.

Dessutom behandlar Kays roman en betydligt större tidsperiod. Hon frågar sig hur någon kunde utvecklas till det geniala men halvgalna operaspöke vi möter hos Leroux, och tar oss ett halvt århundrade tillbaka i tiden, faktiskt till själva födelseögonblicket. Även monster har mammor, barndomar och förhoppningar. Den tragiske Erik, vars historia bara antyds hos Leroux, ges här en bakgrund, med alla de erfarenheter som formar en människa.

Denna större historia tar oss med till en europeisk cirkus- och marknadsvärld, där den missbildade pojken förevisas i bur som ”det levande liket”, till det grymma och intrigerande persiska hovet och bygget av Parisoperan i en huvudstad som skakas av tysk ockupation, revolutioner och inbördeskrig.

Det här är fortfarande till stor del melodram, men med ett mer modernt psykologiskt djup. Där Leroux är älskvärt spektakel med möjlighet till psykologi stiger Kay in med både historisk kunskap och nutida människosyn och bidrar till berättelsens praktiska och psykologiska trovärdighet.

Mannen bakom masken har en klassisk underhållningsromans alla stora känslor och exotiska miljöer. Tematiskt är den inte olik Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia, om än mindre hattig och med intressantare missfoster. Den är en pampig berättelse om kärlek och begär, skönhet och fulhet, men framför allt om utanförskap. Om världen aldrig gett oss något, kan vi då vara skyldiga den något i gengäld?

Similar Posts:

• Älskade melodram
• Souvenirprogram de luxe
• Mitt hemliga (men glamourösa) liv
• Fantastiskt fantasifull skröna
• Baklängesbekännelser