Betänk bara en sådan sak som att en av teaterhistoriens kvinnliga drömroller är Shakespeares Ofelia – intressant förvisso, men också ett ganska enkelspårigt offer, och framför allt: en pytteliten roll.

Men det är väl bara så? Männen har haft makten och varit normen. Inte så mycket att göra åt och inte så konstigt att det inte finns fler intressanta scenhjältinnor? Fel. De finns.

Under andra hälften av 00-talet uppmärksammades kvinnliga dramatiker i flera olika projekt, bland annat Modärna kvinnor på Stockholms statsteater och Spetsprojektet på Riksteatern, Östgötateatern och Länsteatern i Örebro. I samband med uppsättningarna gav Rosenlarv förlag också ut spelade pjäser av Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff, Alfhild Agrell och Stina Aronson. Spets och Modärna kvinnor inbegrep för övrigt också utställningar och föreläsningar av forskare som Karin Johannisson, Yvonne Svanström, Ebba Witt-Brattström och Margareta Wirmark.

I vår kommer boken om projekten: vad som hände, varför det hände – och hur ska det gå sen? Hur uppstår en litterär kanon, varför har där varit så lite kvinnor och kan man förändra vilka författare som anses värda att uppmärksamma? Hur?

I antologin Är de här för att stanna nu? får vi möta initiativtagare, projektledare, regissörer, skådespelare och forskare inblandade i projekten. Många inslag är korta, bara snuddar vid något – Karin Johannisson bidrar till exempel med fyra och en halv rad – men själva viljan att låta många komma till tals är så fin. Här finns rundabordssamtal och föreställningsbilder och en mängd frågor som skickats ut till olika intressanta personer. Det är som en sympatisk ton, en öppenhet över hela boken. Dessutom en anda av folkbildning, med trevliga, lättillgängliga texter och litteraturlistor för vidare läsning.

Förutom de ovan nämnda författarna har Victoria Benedictsson och Ulla Isaksson ingått i projekten och till alla dessa dramatiker bjuds små nycklar som ger mersmak. Flera av dem spelades i betydligt större utsträckning än de manliga författare vi ofta förknippar med perioden. Publiktillströmning är nu inte allt, men visst är det märkligt hur den helt har kommit bort (till förmån för enskilda – manliga – kritikers preferenser)? Gunnar Hansson har skrivit bra om detta tidigare i Den möjliga litteraturhistorien; Anna Williams gör det lika bra, och naturligtvis mer uppdaterat, här.

Regissören Jenny Andreasson berättar om när hon gick på Dramatiska Institutets regilinje i slutet av 1990-talet och på Teaterhögskolan mötte starkt motstånd när hon och hennes kursare kritiserade teaterns mansdominans. Det är ju så ”en gång för alla att de bästa regissörerna är män” deklarerade rektorn i sitt jultal. Några veckor senare blev Andreasson och de andra ombedda att avsluta kursen i förtid.

Men teaterhögskolorna är också exempel på hur man har arbetat med att förändra sin bild av litteraturhistorien. Avsnittet om det moderna genombrottet heter inte längre Strindbergs-blocket. Kvinnliga dramatiker har plockats in i antagningsproven och gestaltandet av kön har problematiserats. Med fler bra texter av kvinnor blir det också fler bra roller för kvinnor. Fler bra gestaltningar av människor.

Så jo, nog går det att förändra. Långsamt. Jämfört med för tio, tjugo, femtio år sedan har litteraturhistorien kompletterats betydligt. Just nu är fler kvinnliga dramatiker aktuella på scenen såväl som i bokform. Många av de äldre pjäserna finns dessutom tillgängliga på nätet, som på Nationella dramaturgiatets Dramawebben. Mycket återstår, inte minst genomslaget i konservativa kurser i litteraturvetenskap och i skolans läroböcker. Är de här för att stanna nu? är i alla fall ett lustfyllt steg på vägen.

Similar Posts:

• Och kvinnorna?
• Skriv nåt bättre själv!
• Klämtslag och melodier
• Börjar vi lyssna nu?
• Dramat om framtidskvinnan från 1879

Nu är han i alla fall död och Aina och maken Henry ärver en förmögenhet. Hon som syster och närmast anhörig, han som hennes make och förmyndare. Ändå finns det en arvtagare som Aina ser som mer rättmätig: en trettonårig oäkta son som brodern tagit till sig och som skulle erkänts i ett plötsligt försvunnet testamente.

Henry för sin del tycker att hon är ”fnåskig”. Det där med arvsrätt är inget naiva kvinnor begriper sig på. Att låta illegitima barn ärva sin far hävdar han skulle medföra ”äktenskapets, hemmets, samhällets undergång”.

- Arvslagarna är överenskommelser människor emellan. Utöver dem finns ingen rätt eller rättvisa att åberopa.
- Jo, det finns något bortom och över lagarna. Annars hade de aldrig funnits till. – Med mig går det inte att advocera bort samvetets övertygelse.
- Samvete – samvete – - Tycker du inte att man och hustru borde ha ett gemensamt samvete? Så bleve det inga tvister om rätt och orätt, som är synnerligen malplacerat i ett lyckligt äktenskap.
- Och det sker så, att hustrun utplånar sitt när mannen inte vill ta hennes?

Men Aina tar strid, för första gången. Både för den ”illegitime” lille Sven och för en ändring i arvsrätten. Fast hon själv saknar rösträtt engagerar hon sig politisk. Hon agiterar offentligt för det hon tror på och blir vad den vuxne sonen kallar ”ett krångligt fruntimmer”. En borglig hustru som tar sig ton i offentlighet – skandal!

Det leder till att både sonen och maken tar avstånd ifrån henne. Hon har i hela sitt äktenskapliga liv varit bara kärlek och anpassning, och när hon nu för första gången sätter sig på tvären får hon uppleva hur ytterst villkorad deras kärlek var. Liksom Nora i Ibsens Ett dockhem måste hon fråga sig vem hon egentligen är gift med och hur hon ska kunna leva vidare.

Frida Stéenhoff skrev förutom dramatik och romaner föredrag och debatterande texter med titlar som Feminismens moral, Humanitet och barnalstring, Könsslaveri, Teatern och livet och Äktenskap och demokrati. Precis som sin hjältinna Aina Rosdal stack Stéenhoff ut hakan och agiterade offentligt, bland annat för kvinnlig rösträtt och för utomäktenskapligt födda barns rättigheter. Hon var för övrigt den första att introducera begreppet feminism i Sverige.

Att Stéenhoffs författarskap har en tydlig politisk agenda gör det knappast mindre intressant. I Den smala vägen är det hela tiden karaktärerna som berör – och genom dem de politiska frågorna. Och även om just arvslagstiftningen som mycket annat blivit mer humant sedan förra sekelskiftet finns här gott om frågor kring lag och moral, kärlek och anpassning, som fortfarande känns högst – kanske till och med evigt – intressanta och aktuella.

Den smala vägen gavs ut första gången 1910, men hade världspremiär på Stockholms stadsteater först 2008. Den här nyutgåvan kom i samma veva, och innehåller efterord och litteraturlistor till god hjälp i återupptäckten av ett författarskap som mycket väl förtjänar att återupptäckas.

Similar Posts:

• Den äktenskapliga rävsaxen
• Mördarens monolog
• En könsideologisk semesterflirt
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena
• Patriarkens fall