Jag har tidigare läst Agnes Lidbecks romaner Finna sig, Förlåten och Gå förlorad. Det totala antalet sidor för alla tre böckerna är färre än tegelstenen Nikes bok på 744 sidor. Och jag har hört klagomål på att den är för lång. De som har klagat kanske hellre hade velat ha den uppdelad på tre romaner? Tja, […][...]

En skrämmande dag förra året öppnade jag datorn för att upptäcka att musplattan hade slutat fungera. Det fanns ingen extern mus att tillgå så det krävdes en utflykt och ett inköp – som tur var så var det just bara musfunktionen som hade pajat – så var ordningen återställd. Jag återfick kontrollen över min dator, […][...]

Det är något gripande med så kallade cold cases, eller kalla fall som vi säger här i Sverige. Det handlar om olösta mord och dråp. De är icke uppklarade på grund av att polisen inte kunnat komma vidare i utredningen. Det gör ont att tänka på att det finns familjer och vänner som lever i […][...]

Den sista gåvan, av årets Nobelpristagare Abdulrazak Gurnah, börjar med att en man rasar ihop innanför ytterdörren, precis hemkommen från jobbet. Mannen heter Abbas, och fast han fått sin första stroke en kall februaridag i den brittiska stad där han levt en stor del av sitt liv och där han uppfostrat sina vuxna barn, så […][...]

I Ljudet av fötter. Första Monikabok fick vi lära känna Monika, hennes alltmer förtvivlade kamp för att få barn och hennes första trevande försök som släktforskare. Om hon nu fick ett barn, vem skulle det egentligen brås på? I Andra Monikabok, Bära och brista, har Monika fått ett smärre nervöst sammanbrott på jobbet på universitetet. […][...]

I Det är någonting som drar i mig är huvudpersonen Andréa lika uppkäftig som sökande efter tillhörighet. Eftersom hon befinner sig i gränslandet mellan barn och ungdom är inget ställe riktigt självklart för henne längre. Å ena sidan har hon tröttnat på att sova över hos bästisen Anja och kolla på Pocahontas, men å andra […][...]

Yan Lianke är en av Kinas mest framstående författare, känd för att skriva böcker med en satirisk och samhällskritisk ton – något som gjort många av hans verk förbjudna i Kina. I Tre bröder riktar Lianke istället uppmärksamheten mot sin familj och sina rötter på den kinesiska landsbygden. Resultatet är ett nära och ömsint skildrat […][...]

Det här är egentligen den tredje och avslutande delen i serien om Miira i en av Göteborgs förorter, men jag som inte läst de första två tyckte att den fungerade bra som fristående roman. Miira kommer från ett arbetarhem och jag anar en ganska stökig bakgrund. Idag är hon 33 år, lärarastudent och mamma till […][...]

Det finns en dedikation i Annelie Drewsens roman Prinsen av Porte de la Chapelle. ”Till dig som inte fick stanna i Sverige” lyder den. Det går att uttyda på flera sätt. Det kan finnas en, särskild person som inte fick stanna i Sverige efter det som kommit att kallas ”migrantvågen” eller ”massinvandringen” 2015. Det finns […][...]

Det dröjer ett tag innan titelns son gör entré i En sons historia, som för att understryka att berättelsen om en persons härkomst och liv av nödvändighet handlar om andra. För även om det är Andrés, sonens, historia är det i hög grad också hans mors och hans mosters, en kort tid hans fars och […][...]