Inför sin förra bok, den omskakande Deras ryggar luktade så gott från 2014, skapade Åsa Grennvall huvudpersonen Jenny. Berättelsen byggde på Grennvalls egna upplevelser men genom karaktären Jenny fick hon någon annan att dela sina erfarenheter med, som författaren förklarade i en intervju med ETC. Det gjorde berättandet lättare. I nya Jag håller tiden, den andra […][...]

En far skriver texter till sin ofödda dotter. Dottern ligger fortfarande där inne, i det skyddande svarta höljet och har ännu inte mött något i yttervärlden. Fadern berättar för henne: om äpplen, getingar, huggormar, toalettstolar och ambulanser. Och om en hel massa andra ting, människor, djur och fenomen. Jag vill visa dig världen, som den […][...]

Köpmannen i Venedig hör till de Shakespeare-pjäser med karaktärer större än pjäsen i sig. Då tänker jag förstås framför allt på Shylock, den judiske långivaren med sitt skålpund säkerhet i gäldenärens kött. Den stereotypt gnidige och hämndlystne juden, vars utsatthet och smärta samtidigt är styckets själva blödande hjärta. Varför då inte lyfta ut Shylock ur […][...]

Rent filosofiskt skulle säkert de allra flesta människor utan problem skriva under på att även kriminella kan älska sina barn. Eller på att barn inte är skyldiga till vad föräldrarna har för sig. Hur vi agerar i verkligheten verkar inte ligga helt i linje med den filosofin. I reportageboken Pappa & kriminell finns till exempel […][...]

Jag trodde jag hade läst en biografi, men efter att ha läst de sista tio sidorna i boken förstår jag att jag läst en anti-biografi. Jag har bara läst om det som gjorde att biografin inte blev någon biografi. Jag tror det är så man måste förstå En storm kom från Paradiset, boken Johannes Anyuru […][...]

Läste du Mannen som älskade Yngve? Minns du i så fall Anette Hansen? Inte? Det är kanske i så fall inte så konstigt – Jarle minns henne ju knappt själv, och nu är det sju år sedan. Eller sju år och nio månader, för att vara exakt. Jarle Klepp har hunnit bli 25 år, en […][...]

Det händer att jag tänker att 30 är det nya 15, eller något i den stilen. Att man plötsligt sitter här, bombarderad av Facebook-bilder på lyckliga brudpar, bedårande spädbarn, spännande resor och nyrenoverade hus, och tänker att alla verkar fatta utom jag. Mats Jonssons självbiografiska serieromaner är som en vän att hålla i handen de […][...]

”Sanna berättelser” har aldrig riktigt varit min kopp te. Visst finns det något särskilt i den enskilda, egna erfarenheten, om den så är typisk eller tvärtemot exceptionell, något som inte all överblick och analys i världen kan tävla med, utan bara komplettera. Men när dessa egna erfarenheter ges ut i bokform är det ofta det […][...]

Å ena sidan har Strindberg en klar och tidstypisk bild av vad en man är: fysiskt och psykiskt stark, rationell, naturligt överlägsen. Allt annat än den veka, irrationella kvinnan. Å andra sidan skriver han mycket sällan män – eller kvinnor – som egentligen kan leva upp (eller ned) till de bilderna. I inledningen av Fadren […][...]

För ett tag sedan läste jag en roman i brevform. Ett enda långt brev som försökte förklara allt, fånga hela livet i ord och bre ut sig om alla brevskrivarens tankar och filosofier i ett enda långt svep. Den var smått lysande. Det var Clarice Lispectors Levande vatten. Sen läste jag en roman i brevform. […][...]