Ändå är det inte det som berör mig mest med den. Det gör istället det övergrepp som beskrivs i efterordet. När Kohout mot alla odds hade överlevt lägren och kom tillbaka till hemstaden Wien visste alla varför han suttit fängslad och många tog avstånd. Hans pappa hade tagit livet av sig på grund av det. Och medan män som arbetat som SS-vakter i lägren kunde tillgodoräkna sig det och få pension var Kohout inte berättigad till någon ersättning alls. Homosexualitet var fortfarande ett brott i Österrike, och var så fram till 1971. Först 2005 tilläts homosexuella ansöka om skadestånd för sin tid i koncentrationsläger. Då fanns förstås ingen kvar i livet som kunde söka.

Det övergreppet är så mycket mer drabbande därför att det är oändligt bekvämt att tänka sig nazitiden som en ond parantes i Europas historia. Ett undantag. Josef Kohouts berättelse säger oss att det inte var det. Snarare ett större sammanhang drivet till sin spets.

Sammanhanget fanns som bekant också i Sverige. Jonas Gardell har skrivit om förslagen att internera aids-sjuka homosexuella i 1980-talets Sverige. Eva F Dahlgren återvänder till Rasbiologiska institutet i sin senaste bok, Fallna kvinnor.

Hon hittar dem i de ökända fotoalbumen, de ”undermåliga” kropparna noggrant dokumenterade nakna i halvbild, helbild, bakifrån, framifrån, i profil. Kvinnor dömda enligt lösdriverilagen, det vill säga nästan alltid prostituerade, och internerade på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Det är en ond cirkel. De fängslas om de inte har ett hederligt arbete. De kan knappast få arbete eftersom de varit fängslade, och de flesta återvänder till anstalten gång på gång.

De klassificeras, enligt vetenskap som för en nutida läsare verkar fullkomligt godtycklig. Debatten vetter mot steriliseringsivern. Fast många av kvinnorna har ju redan barn. ”Oäkta” barn. Är oäkta själva, förresten. Också prostitution anses ärftligt. Sociala faktorer? Äsch. De anses ärftliga de också. Ändå skuldbelägger man. Varför skärper de sig inte bara?

Allt det här borde kännas länge sedan. Det gör det långt ifrån alltid.

Similar Posts:

• Vem är egentligen pervers?
• Vecka 39: Dan före dan före dan före dan…
• Makt, motstånd och samhällets bottensats
• Ett försök till att få omvärlden att förstå
• Till minne av de som försvann

Eva F Dahlgrens fascination – eller besatthet, beroende, närhet – började med Rasbiologiska institutets arkivs tunga fotoalbum. Under arbetet med en annan bok, den som hette Min farfar var rasbiolog och som handlade om hennes farfar, han som var rasbiolog, och om försöket att förstå, om det motsägelsefulla, om skammen. Albumet var en porträttsamling. Bilder föreställande nakna kvinnor på tvångsarbetsanstalten i Landskrona. Dahlgren kunde inte släppa bilderna. Inte heller kvinnorna.

I Fallna kvinnor får läsaren följa Dahlgrens research, historien om hennes grävande blandas med resultatet av det – eller, genom blandningen blir det tydligt att det inte finns något resultat, inget mål som kan avgränsas från vägen. Det är ett sökande genom historien, efter historien, som varvas med fiktionaliserade bitar ur de fotograferade kvinnornas liv, samt arkivmaterial – vilket är rikt (och det känns som något av en paradox att den historia som redan då den var ett nu gömdes undan ändå dokumenterats så väl, med foton, personaldagböcker, sparade konfiskerade brev och långa listor). Det är en personlig berättelse. På flera plan. Ett, Dahlgrens personliga. Två, de fotade kvinnornas – de som blir något mer än en naken, mätt, klassificerad kropp. Tre, min – det personliga på det plan där det berör, ger en sorts insikt.

Vad som berättas är historien om makten. Makten att dölja, visa, bestämma vem som är vad och vad som är vem. Det är lagens makt, men också en annan. Vanans eller diskrimineringens eller könsmaktsordningens och den patriarkala, vita, nordiska, medelklassens. Makt, maktmissbruk, övergrepp. Och motstånd.

Jag tänker under läsningen att Dahlgrens bok är som ett exemplariskt exempel på begreppet intersektionalitet. Om hur olika maktordningar påverkar varandra. Vid ett tillfälle beskrivs ett samtal mellan Dahlgren och idé- och medicinhistorikern Karin Johannisson där de kommer fram till att grunddiagnosen ställd på de psykiskt abnorma antagligen är: kvinna. ”En ändlös rädsla för den kvinna som inte låter sig inordnas i den patriarkala struktur som uppfattas som samhällets ryggrad.” Det är också en tydlig fråga om klass. Om hur industrialiseringens skapande av olika klasser skapar nya, snävare normer för hur kvinnor, till exempel kvinnors sexualitet, får vara – och samtidigt skapar en grupp som får representera det orespektabla, oacceptabla andra, det dåliga exemplet. Det handlar om den så kallade rasen – om hur rädslan för rasblandning och degenerering av den nordiska rasen, om att välja att fota de dömda kvinnor som inte ser ”nordiska” ut, för att skapa en urtyp för den kvinnliga brottslingen. Det handlar om att skapa psykiska typer, att kategorisera människor som psykiskt abnorma, att döma ut deras kroppars och tankars funktion, det som är farligt, så att det med all säkerhet inte räknas.

Det handlar om hur klassamhället skapar strukturer som gör det omöjligt att göra en Rätt och Riktig kvinna. Det handlar om hur de psykiskt abnorma är kvinnor. Som att säga att den lesbiska kvinnan är en vampyr (en utsugande, blodsugande, maskulin typ, en manlig hotbild, som suger och spyr, som vägrar vara så som hon tvingas vara). Eller om att hävda att prostitution är ärftligt. Om att välja en vinkel och osynliggöra allt som inte ryms inom den. Syns inte finns inte. Det som göms bakom tvångsarbetsanstaltens murar sker inte.

Jag tänker att jag blir arg, att jag hatar, att jag gråter av ilska och sorg över historien. Och ja, jag gör det.

Och jag darrar av ilska och uppgivenhet och rädslan för uppgivenheten när jag tänker att det är fortfarande likadant (här tänker jag först lägga in en parentes för att liksom mildra det, som säger att: jag vet, inte allt, allt är inte likadant – men sen tänker jag att bara den där tanken att en måste säga det, som att en accepterar ordningen, bara det bevisar att det har inte hänt, inte någonting). När det skrivs listor på flashback över Sveriges farligaste kvinnor, där argumenten för farlighet handlar om att vara efterbliven (det vill säga till exempel feminist, kanske queerfeminist, eller liknande), när feminism beskrivs som en psykisk abnormitet, när vägran att låta sig tryckas in i patriarkala, rasistiska strukturers ramar är efterblivna, när unga kvinnor med självskadebeteende tvångsvårdas på fängelser. När samma förtryck fortfarande finns, samma strukturer. Ibland mer sofistikerat. Ibland inte.

Men samtidigt känner jag mig också, trots det, peppad, inspirerad liksom. Av brottet, vägran, kampen. Av ilskan. (När jag läser att jag skriver det tänker jag att det låter sjukt, kanske psykiskt abnormt, att tänka på det sättet, men det får vara så.)

Jag känner att jag tvingas förhålla mig till det. Till historien, till nuet. Att ställa sig frågan: Kunde det ha varit jag? Att tänka att:

Vi är demimonder, gatflickor, ligistflickor, berglärkor, soutenörsflickor, bettlerskor, bordellflickor. Vi är vampyrer. Vi är psykiskt undermåliga. Psykiskt abnorma. Vi är samhällets bottensats. Men ibland måste vi göra det. Mot det där samhället. Som ett hat tillbaka. Som för att aldrig glömma att det (samhället) är det som är det psykiskt abnorma, undermåliga. Som ett hat tillbaka.

Similar Posts:

• Farfar var genetiker?
• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Efterkrigstidens RUT
• Dramatisk dagbok från 1600-talet

Felicia är 43 år och ensamstående mamma till 15-årige Johannes, hon arbetar som frilansjournalist och skriver mycket om just hälsa och utbrändhet. Hon är högpresterande och arbetar hårt för att försörja sig och sin son. Att hon själv skulle drabbas av utmattningsdepression var för henne helt otänkbart och i början förstår hon inte vad som har hänt med henne. Hon märker att något är fel eftersom hon glömmer saker, vet inte hur hon ska utföra de enklaste sysslor, hon blir trött och orkar inte företa sig någonting.

Det här är ingen självhjälpsbok på något sätt, utan en roman om en kvinna som försöker leva ett bra liv med sin son, men som drabbas av en av vår tids moderna sjukdomar. Men är denna sjukdom egentligen ett modernt påfund? Under sin sjukdomsperiod läser Felicia mycket om Strindberg och förstår att även han drabbades av denna sjukdom, men på Strindbergs tid hette den något annat. Hon känner att hon är i gott sällskap. Inför omvärlden skäms hon över att vara sjuk, det syns ju inte direkt på henne att hon är sjuk och hon talar inte om för sin mamma och för sina vänner att hon är det. Samtidigt håller hennes son Johannes på med ett specialarbete i skolan i ämnet "Livskunskap" och han ska skriva om utmattningsdepression. Att bli intervjuad om sin sjukdom samtidigt som man är sjuk är svårt, ännu svårare är det när den sjuka själv nästan förnekar sin sjukdom – både för sig själv och för omvärlden.

Utmattningsdepression är ett allvarligt ämne att ta upp i en bok, men denna bok är trots allt skriven i en positiv anda och mellan allt allvar finns det inslag av humor. Risken med att ha en humoristisk ton kan vara att man gör sig rolig på andras bekostnad, men det tycker jag inte att författaren gör i denna bok. Hon ger en trovärdig bild av hur det är att vara sjuk, anser jag. Fast kanske är jag inte rätt person att bedöma det, jag har själv inte varit drabbad av utmattningsdepression och jag har ingen i den närmare bekantskapskretsen som har varit det. Ändå kan jag känna att så här skulle det kunna vara. Jag tror att författarens intention har varit att få omvärlden att förstå hur ens liv kan förändras så radikalt genom en sjukdom, från att ha varit en högpresterande kvinna alltid i farten med ständiga deadlines att hålla till att bli en kvinna man inte känner igen sig själv i, en kvinna som inte vet hur man gör när man ska handla mat och som inte förstår hur man ska brygga kaffe.

Om intentionen med boken är att få omvärlden att förstå så har den lyckats med mig. Jag kommer hädanefter att se med andra ögon på den person som säger sig ha drabbats av utbrändhet. Med tanke på bokens omfång så förstår jag att den är anpassad även till den kategori människor som är drabbade av utbrändhet. Boken är tunn, 183 sidor, och kapitlen är mycket korta, något som gör boken lättläst. Jag känner spontant när jag läst ut boken att det här är en bok som är viktig och den behövs.

Similar Posts:

• Makt, motstånd och samhällets bottensats
• De utsorterade
• Farfar var genetiker?
• Angeläget om bipolär sjukdom
• Ett nytt fall med Irene Huss

Farfar var rasbiolog och hette K V Ossian Dahlgren. Han var i grund och botten botaniker men med ett brinnande intresse för rasbiologi och verksam vid institutet för rasbiologi i Uppsala. Ossian Dahlgren var inte ensam om sitt intresse utan detta delades av en stor sfär forskare runt om i Västvärlden. Steriliseringarna av icke önskvärda föräldrar är ett exempel på hur rasbiologin var integrerad och praktiserades i det svenska folkhemmet. Ossian Dahlgren var alltså en i mängden av en legitimerad skara forskare.

Porträttet av farfar Dahlgren skisseras fram främst genom brev, mellan honom och hustrun Greta fram till några år efter det andra världskriget, men också genom författarinnans egna minnen. Det är en bestämd och dominant familjeledare som träder fram. Kontrollen över familjen verkar ha varit total. Ofta befann han sig på resande fot. Vetenskapliga konferenser och föreläsningsturnéer var frekvent inbokade. Ossian Dahlgrens paradox var emellertid att han inte själv levde upp till de ideal han förespråkade. Hans fru saknade de rätta förutsättningarna för att avla barn men det verkar ha kvittat. Han fortsatte att propagera för sina teser trots faktumet att hans egna barn inte motsvarade förväntningarna. Detta verkar emellertid ha påverkat barnen vilket inte alls är konstigt.

I Ossian Dahlgrens selektiva utopi skulle bara dugliga och rasrena människor finnas. Alla andra skulle försvinna på vägen om man bara följde vad vetenskapen sa. Det låter skrämmande och avlägset men tankarna är närmare än man anar. I boken sista delar låter Eva Dahlgren tiden smälta samman. Det gamla rasbiologiska institutet är idag centrum för medicinsk genetik. Här bedrivs forskning om människans minsta enheter och hur vi kan påverka och förändra dem för att bli av med eller tillföra egenskaper. Frågorna följer naturligt. Vad har hänt, hur förhålla sig? Parallellerna kanske inte är spikraka men de finns där och det är viktigt att dessa frågor luftas ordentligt.

Boken blir också riktigt intressent där den sistnämnda diskussionen förs. Visst är det spännande att följa Ossian Dahlgrens liv men porträttet tyngs faktiskt ned av de dignade citaten från alla brev. Det blir svårt att hitta rytmen då mer än hälften av texten är indragen. Kanske borde Eva F Dahlgren försökt att referera mer. Det kunde göra farfaderns historia mer lätt att ta till sig och det är viktigt för att kunna förstå de personer och det klimat som frambringade det rasbiologiska tänkandet likväl som det är nödvändigt att penetrera vår egen samtid för att kunna ha en åsikt om den medicinska genetiken.

Similar Posts:

• Makt, motstånd och samhällets bottensats
• De utsorterade
• Oväntat otäck ungdomsdeckare
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• Det förflutna är inte vad det en gång var