Rummet i lägenheten på Södermalm, nära den kolstoftsdammande Hammarbyhamnen, är litet och överfullt av böcker. Arbetarförfattaren liknar sig själv vid ”en ekorre i sitt vinterförråd”. När buntarna av volymer på golvet blir så många och höga att han får ta rejäla kliv över dem, känner han sig nästan lite isolerad ”innanför all denna litteratur”. Han väljer inte ett ord som ”skyddad”. Överklassmänniskor skulle aldrig likna sig själva vid små samlarmaniska gnagare. Men det här är arbetarförfattaren Erik Asklund och han har på egen hand, med hjälp av litteraturen, tagit sig upp ur den svåraste fattigdom.

Ödmjukhet är en dygd för den som medvetet sällar sig till kollektivet. Men det kan hända att han dristar sig till att ställa in sina egna böcker bland de övriga uppburna samtidsförfattarnas alster i bokhyllorna. ”Det låter kanske högfärdigt, men det är bara för att se hur det möjligen kan se ut hos någon annan boksamlare, som äger den svenska 1900-talslitteraturen komplett i fräscha originalupplagor.”

Erik Asklund har med åren bildat sig till bibliofil och har kommit till punkten då den nakna häftade boken är så mycket skönare än exklusiva handgjorda bokband. Bokens börs, en sådan kunde man tala om på 1950-talet, håller han ett öga på. Naturligtvis är volymernas innehåll allra viktigast, det missar han inte att framhålla. Men det finns även ett pekuniärt värde i böckerna som inte är obetydligt.

Exemplaret av Erik Axel Karlfeldts första diktsamling Vildmarks- och kärleksvisor har stigit i pris med 67 procent eller mer, sedan Erik Asklund införskaffade sitt eget vackra exemplar. ”Böcker är ett slags kapital, särskilt i dessa inflationstider, men först och främst ett andligt sådant.”

På den här tiden, under 1950-talet, då boken kanske hade sin verkliga guldålder, samlade svenskarna svecana, det vill säga det egna landets litteratur. Erik Asklund vill gärna också men konstaterar att plånboken inte räcker till sådant som Helicons blomster, Liljor i Saron eller Bellmans Bacchi Tempel. Dock kan han på bokauktionskammaren vara med och tävla om somligt av Stagnelius, Almquist och Strindberg. Men den senares originalupplagor har efter hundraårsjubiléet 1949 stigit i pris så att Erik Asklund faktiskt talar om ”hausse”.

Brokigt sällskap är en essäsamling. En av texterna har mycket riktigt rubriken ”Böckernas börs”. Erik Asklund noterar hur priserna över tid rakat i höjden på originalupplagor och exemplar med författarens dedikation. Bokauktionskammaren är välbesökt, i synnerhet när någon känd persons böcker går under klubban. Det är kort och gott en god kapitalplacering att samla böcker på 1950-talet. Det händer att Erik Asklund stannar för att bevittna den spännande kampen som en bokauktion är. Prisstegringen har en lugnande inverkan på honom, skriver han.

I en annan essä följer vi författaren i hälarna när han gör sina ronder på Londonantikvariaten längs Charing Cross Road. Asklund tecknar finstämda porträtt av sina allra närmaste författarvänner: den något äldre Rudolf Värnlund som tog unge Erik under sina vingars beskydd samt jämnårige Josef Kjellgren, som tillhörde en annan ”pojkliga” på Söder men där böckerna och läsandet förenade ynglingarna till livslång vänskap.

Det är inget Erik Asklund uttalar explicit men som läsare förstår man vilken betydelse den fysiska boken hade för arbetarrörelsen under 1900-talet. Att så många läste och var beredda att betala relativt dyrt för det finaste som finns, litteraturen, betydde att arbetarförfattarna kunde ta sig upp ur fattigdomen, att deras berättelser fick spridning och status. Och det handlade inte bara om boken utan även om den fysiska dagstidningen. Det fanns otaliga redaktioner som var beredda att betala för dikter, recensioner och emellanåt även essäer. Många av texterna i Brokigt sällskap, kanske de flesta, har tidigare varit införda i tidningar och tidskrifter.

Jag instämmer med Erik Asklund: det andliga i litteraturen är allra viktigast. Men det vore ett misstag att förbise de litteratursociologiska aspekterna. De inledande essäerna i denna samling lägger tyngdpunkten på boksamlande och andrahandsmarknad på ett mycket personligt och stimulerande sätt.

Idag är den litteratursociologiska situationen förvandlad på många sätt. Ibland känns det som att de självpublicerande författarna är fler än läsarna. Myrorna, Stadsmissionen och Röda Korset svämmar över av bortskänkta böcker. Har man tur kan man kanske hitta någon av Erik Asklunds böcker där, kanske till och med i riktigt gott skick. Då bör man slå till. Tjugan som den kostar kan man ju avvara.

Similar Posts:

• Lågmäld barock
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• De tre hemlösa
• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Stadens lockelse och hot

Under höstterminen 2021 skänktes boken till landets alla sexåringar. Dessutom fick alla skolor med förskoleklass ett antal ex att använda sig av i undervisningen.

Som poet och bokälskare kan jag inte annat än att digga detta. Att ge unga människor tillgång till bra dikter är så viktigt. Akademien vill uppmuntra föräldrar och lärare att läsa tillsammans med barn. Det är ack så viktigt för språkutvecklingen, men tänk vilka världar som poesin kan öppna redan hos barn.

Boken inleds med en dikt av Brita af Geijerstam.

När dikten kommer till dig

När dikten
kommer till dig
var beredd.

Den kanske har ett
budskap
vill bli hörd och sedd.

Kan hända minner den
om något ömt.

En närhet till någonting
du nästan glömt.

När dikten kommer till dig
öppna dina sinnen.

För nuet
och för oskattbara
minnen.

Vilken genial öppning! Hur vi bjuds in till diktens storhet på ett poetiskt, vackert och självklart sätt.

Antologin innehåller sextio dikter av poeter av alla de slag. Vi får möta flera av mina favoriter och många kända namn , till exempel Karin Boye, Mårten Melin, Erik Axel Karlfeldt, Tomas Tranströmer, Aase Berg, Zacharias Topelius, Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Jila Mossaed, Edith Södergran, Bruno K Öijer och Nils Ferlin.

Ursäkta om jag blev långrandig men jag blev så uppspelt av mångfalden och bredden. Extra lycklig blev jag över att en av mina favoritpoeter, Anna Rydstedt, deltar. Dock med en dikt med religiösa undertoner. Hon har skrivit en fantastisk dikt om att förlora en hund som jag hellre hade sett här.

Alla dikter är illustrerade. Det gör dem ännu mer tilltalande och tillgängliga för barn, kan jag tänka. Illustrationerna är av olika slag men det är välkända namn, som Lotta Geffenblad, Per Gustavsson och Sven Nordqvist. Det är spännande med spännvidden. Sedan går det ju att välja hur mycket tid en ska ägna åt bilderna. Det beror på vilken läsning som görs, tänker jag.

Till de illustrerade dikterna hör också frågor att diskutera. Det är frågor som väcktes inom Ann Boglind och Anna Nordlund som valt ut dikterna. Frågorna som följer Tomas Tranströmer dikt ”Trädet och skyn” lyder: Vad betyder regnet för trädet? Vad är det som får trädet att stanna? Vad tycker du mest om, regndroppar eller snöflingor?

Det är skickligt utmejslade spörsmål som det är fritt att använda för att skapa en fördjupning. Fast det är inte nödvändigt. Dikterna talar för sig själva, men det är fint att möjligheten finns. Och läser du om en dikt i boken kanske det blir naturligt att fundera på frågorna eller diskutera dem tillsammans?

Jag älskar idén med den här boken och jag älskar även boken. Den avslutas med en dikt av Maria Wine:

Inom varje dikt
lyser en liten lampa

I rummet och tiden
i jorden och havet
hos människan och djuret
hos allt som har skapats
av natur och människohand
finns en dikt
som lyser som en lampa

Söker du tillräckligt länge
finner du kanske även en lampa
inom ditt djupaste mörker

Vad kan menas med att det lyser en liten lampa i varje dikt? Lyser det en lampa i dig? Dessa geniala frågor ställs efter Maria Wines starka slutdikt.

Similar Posts:

• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Diktens universum
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Vems är då felet?

Jacob Frese, tidigare okänd för mig och säkert många med mig, föddes i östra rikshalvan i slutet av 1600-talet. Därmed faller han under den period som kan kallas senbarock och som i viss mån skiljer sig från ”högbarocken”. Detta märks t.ex. på dikternas motiv. Medan barocken var närmast obscent besatt av döden och alltings förgänglighet – memento mori – är detta motiv, ehuru närvarande, inte lika tydligt hos Frese. Däremot överraskar han genom en mängd finstämd naturlyrik, samt enligt Möller centrallyrik – dvs. lyrik som handlar om författaren och dennes känslor och tankar, och egentligen inte berör eller berörs av någon yttre handling. Och den dödslyrik som Frese presenterar är ganska lågmäld, och präglad mer av glädjen över dödens dödlighet och uppståndelsens glädje, än av dödens fruktansvärda makt. Här skiljer han sig från tidigare kollegor som Olof Wexonius.

Snarare än dödsbesatthet präglas Freses diktning av en lågmäld melankoli. Här ingår dock tanken på alltings förgänglighet, och den genomgående frågan ”ubi sunt” – Var är? Det är en retorik som vill peka på att allt för eller senare försvinner och att inget är beständigt. Det mest kända uttrycket för detta är kanske den franske poeten François Villons fråga “où sont les neiges d’antan?” – Var är den snö som föll i fjol? Och svaret är: den är borta, och kommer aldrig mer tillbaka.

Det är roligt när man får lära sig något nytt. Freses dikter är inte bara en skönhetsupplevelse, man får även lära sig om hans samtid och hur man då tänkte. En del av allegorierna förstås bäst med hjälp av Daniel Möllers kommentarer. Jag hade t.ex. inte en aning om att man in på 1700-talet trodde att svalorna inte på vintern flög till sydligare breddgrader, utan att de övervintrade på sjöbotten! Detta var en uppfattning som t.ex. Carl von Linné hade. Därför diktar Frese såhär om våren: “Den stela svalan som i floden haft sin grav / I luftens öppna vidd nu svävar till och av.” Frese – sjuklig under större delen av sitt liv – kontrasterar vårens glädje och ungdom mot sitt lidande: “Här ligger jag ännu vid dammen i Betesda” (det kräver sin bibelkunskap för att förstå den metaforen), och “Jag usle ligger jämt i fjäderbojor tryckt” – dvs. han ligger sjuk i sin säng och varken orkar eller kan ta sig därifrån.

Freses poesi är mycket lättläst. Rytmen är smidig och mjuk. Annan barockpoesi kan vara lite knölig att läsa – försök att recitera Lars Wivallius “Klagovisa över denna torra och kolla vår”! Det är kantigt och ojämnt mest hela tiden, stavelser försvinner och dyker upp. Icke så med Frese, det är mjukt och böljande. Och rimligen, eftersom han föddes i Viborg, borde han ha talat finlandssvenska. Läs hans dikter med en försiktig finlandssvenska sjungande i bakhuvudet, det blir fint. Om den som inte kan uppbåda någon finlandssvenska, läse ändå. Detta är stor litteratur.

Similar Posts:

• Essäer från bokens guldålder
• Originalitet en masse
• Poesi für alle
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• En gång till?

Är det någonstans man inte skulle prata om analsex är det i det idylliska och – åtminstone till ytan – flärdfria Grönköping. Skulle ordet tas i någon mun skulle det naturligtvis censureras på sedvanligt sätt: ”-n-ls-x”. Här går livet sin gilla gång, i en stillsam småstadslunk som varit oförändrad de senaste hundra åren. För den som inte är närmare bekant med staden kan jag meddela att den ligger i det fagra Västergötland, mellan Skövde och Hjo. Underättelser därifrån får man genom att läsa det månatligen utkommande Grönköpings veckoblad. I Grönköping bor och verkar många storheter. Naturligtvis har staden sin egen poet, vars namn är A:lfr-d V:stl-nd. Han medverkar vanligtvis med någon dikt i varje nummer av veckobladet. Nu har förlaget Lind & Co gjort en kulturgärning och gett ut ett fylligt urval av V:stl-nds poesi, och därtill en mängd översättningar till transpiranto. Jag skall återkomma till detta sistnämnda.

V:stl-nd arbetar medvetet inom pekoralistikens fåra. Här har han stora företrädare som J. O. Hedner, Erik Ofvandahl eller varför inte Esaias Tegnér i dennes bästa (sämsta) stunder. Skillnaden är att där en Hedner eller en Ofvandahl oavsiktligt frammanar löjet hos sina medmänniskor genom sin usla gestaltningsförmåga och stilistik (deras patos är det sällan något fel på) arbetar V:stl-nd på ett konsekvent och medvetet sätt för att framkalla samma löje. Genom sina långa diktarbana har han följaktligen haft god tid att förfina denna utsökta konst. Vi gör några nedslag i ”Staden i mitt hjärta” och finner t.ex. följande alster som poeten frammanat när han råkat höra ett par katter para sig:

Djuriskt ljuder i natt er-t-ken,
klarvaken ligger jag i min säng,
lyss till den skärande kattmusiken
jämte dess kurrande kärleksrefräng.

V:stl-nd kan uppenbarligen sin svenska litteraturhistoria – citaten och pastischerna är oräkneliga, som i denna juledikt; ”Jag köpte min julgran för pengar; /för mig finns ej gratis att få”, som ju onekligen ger ett annat perspektiv än originalets. Denna V:stl-nds vida beläsenhet framhålles också i en mycket välskriven essä av Hr. Kulturdr. Stig Berglund (som tog studenten i Hjo). Denna essä, som fungerar som inledning till hela volymen, hävdar med emfas att V:stl-nd är vår förste postmoderna poet, eftersom han ständigt arbetar med intertextuella referenser.

I Grönköping finns naturligtvis en skola, Läspeskolan. Den är uppkallad efter stadens grundare, Erik den läspe och halte (om vilken en mindre känd men ändock skicklig pekoralist, Ebba Eleonora Lönroth, skrev: ”Kung Erik levde se’n i fred /Att läspa, halta var hans sed”). Vid denna skola verkar magister Ludvig Hagwald (eller Ludovico Hagwaldo i transpiration), skicklig översättare av poesi till det av honom uppfunna språket transpiranto – en blandning mellan esperanto, engelska, tyska, lite ryska, och de latinska språken. Hr. mag. Hagwaldo fann att antalet språk på vår jord var så överväldigande många och så väsenskilda att något måste göras för att övervinna denna förbistring à la Babels torn: ”Darum istas tempus pro snackinnovation.” Sagt och gjort, transpiranto skapades, och det blev naturligtvis succé för det nya språket ”qvid nunk qvasimodo weltcirkuleras.” Under sin karriär har sedan Hr. mag. Hagwaldo översatt många berömda poem till transpiranto, och dessa översättningar har publicerats i Grönköpings veckoblad.

Så här låter den första strofen av E. A. Karlfeldts ”Dina ögon äro eldar, och min själ är beck och kåda”: ”Püroman ist’ toj pupilloj, et maj psyche kohl et koksa”. Eller vad sägs om slutklämmen ur Karin Boyes berömda dikt ”I rörelse”; ”Check out, check out! Novella ist’ journal. /Nojs eskapad njet hawas terminal” (”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. /Oändligt är vårt stora äventyr”). Jag kunde fortsatt att strössla dessa pärlor i all evighet, men vi nöjer oss med detta. De är talande nog för detta språks fullständiga överlägsenhet och klarhet. Tycker man att Karlfeldt är lite unken och svulstig ger dessa översättningar en helt ny dimension. Det blir en veritabel katarsis att läsa dem. Naturligtvis är Hr. mag. Hagwaldos repertoar bred och han begränsar sig ingalunda till den svenska poesin, utan arbetar gärna med schlagertexter. Här kan nämnas översättningar som ”Haffad par orkanpust”, eller varför inte ”Stockholm in maj korda”.

Med denna litterära Grönköpingsantologi har Lind & Co som sagt gjort en kulturgärning för att föra ut både kunskapen om denna sällsynt charmerande stad, men framförallt att skänka njutning och hejdlösa skrattstunder genom denna suveräna poesi. Förhoppningsvis kan den hjälpa till att än mer sätta Grönköping på kartan!

Similar Posts:

• Sommartider och sådant.
• Bokstavstrogen översättning
• Poesi für alle
• Karlfeldt – en kåt en
• Inspirerad av Hölderlin, inspirerad av Hermodsson

Gun-Britt Sundström är mest känd för boken Maken, en skildring av ett ungt förhållande i upp- och nedgång inramat av sextiotalets studentkretsar. Den boken har en otroligt (och obehagligt) stor igenkänningsfaktor. Den får en att ifrågasätta och fundera på det mesta kring förhållanden, och trots att den skrevs för snart 40 år sedan känns väldigt mycket igen. Riktigt så är det inte med Oppositionspartiet (som kom ut första gången 1967), men den kommer hyfsat nära.

Det som har förändrats mest sedan boken skrevs är förstås skolsystemet och synen på skolan. På det tidiga sextiotalet var det bara cirka 25 % av alla ungdomar som överhuvudtaget gick gymnasiet, och kraven som ställdes där var nog aningen högre och i alla fall andra än idag. Det spelar såklart roll för en bok som handlar om ett gäng gymnasietjejer. När jag läser boken slås jag först av hur på en gång mer vuxna och mycket mer oskyldiga dess huvudpersoner ter sig jämfört med ungdomar idag. De slänger sig med latinska citat och har abonnemang på Dramaten, men de har knappt börjat fundera på killar förrän de är sexton år, och här finns verkligen inga oregerliga fyllefester eller svikande föräldrar.

Och jämfört med dagens ungdomsböcker, fulla av ätstörningar, misshandel och mobbning, så känns Oppositionspartiet oskyldig. Kanske är det snarare därför som jag reagerar, inte för att verkligheten i sig inte är lik den här skildringen av skoltiden. Också idag finns svärmerier för lärare och äldre elever, också idag finns såklart den där tonårstiden som Sundström skildrar väldigt fint – när man är på en gång så klok och kan genomskåda allt, och så liten och ibland vilse i världen. När känslor är himlastormande, gräl är på liv och död, och alla diskussioner man för är livsavgörande.

Ju längre jag läser desto mer övertygas jag om att det trots allt inte är särskilt mycket som har förändrats, egentligen. Saga och hennes vänner umgås i grupp eller två och två, och en av Sundströms stora bedrifter med den här boken är att hon fångar det egna språkbruk som kan uppstå inom en grupp, när man snabbt fångar upp ett ord eller ett uttryck som hörts i klassrummet och sedan bygger vidare på det. Ena dagen pratar alla finlandssvenska, nästa citerar alla Karlfeldt. Och utomstående förstår så klart ingenting, en av finesserna med det hela och något som leder till oräkneliga interna skrattanfall. Även i övrigt är språket eget och slangbetonat, det ”gamas” och ”bältas” och ”obsas”, men det blir aldrig svårförståeligt utan känns bara autentiskt.

Dessutom är det här en fin skildring av Saga själv, en tjej som trivs med livet men som trots det inte alltid får saker att gå ihop eller vet vad hon vill. Hon funderar över tvåsamheten (redan här finns uttrycket ”maken”, som vännerna använder om sina pojkvänner), över meningslösheten med fester, över lärares oförmåga att förstå och över vänskapskretsens rörelser till och ifrån varandra. Inte alla tonåringar är värstingar eller lider av svåra själsvåndor, men deras tid och historier är ändå på många sätt essensen av livet, vilket Gun-Britt Sundström visar väl. Och också de berättelserna, mindre extrema som de är, finns behov av.

Similar Posts:

• Tidsförflyttning
• Nätmobbing, disken och en häst ifrån himmelen
• Det tjänar till; det måste
• Livet, litteraturen och allting
• Klassikernas klassiker: Stolthet och fördom

Men det är historien som är tyngden i Linda Olssons bok. Lite tillrättalagd ibland, lite klyschig, men ändå med en tyngd. Veronika, berest ung kvinna, drar sig undan till ett ensligt hus i Dalarna för att komma över en sorg och för att skriva en bok. I huset bredvid bor Astrid, byns ”häxa” som sällan visar sig och som levt sitt långa liv väntande på något bättre. De två kvinnorna finner varandra och en djup vänskap utvecklas mellan de två. Veronika har rest hela sitt liv och varit överallt i världen, Astrid har knappt varit utanför byn.

Det är Astrids historia som bränner mest. Den gamla kvinnan som hela tiden har väntat på bättre. När hennes mor tog livet av sig när Astrid var barn verkade hon ge upp, och sedan har hon bara låtit livet gå. Inte unnat sig den lilla lycka som skulle kunna finnas där, tvärtom bokstavligt talat tvingat bort den. Större delen av sitt liv har hon bott i sitt hus och låtit tiden gå medan hon kämpat med att inte tänka på sådant som gör ont. Men det kräver Veronikas närvaro i hennes liv för att hon ska våga tänka och känna och minnas och inse att det är hon själv som har stängt sig ute från livet, och inte tvärtom. Det är ett nästan smärtsamt tragiskt öde.

Det är ingen dålig bok, absolut inte. Just bara lite väl tillrättalagd ibland. Ibland kan jag bli så trött på de här innerliga och ”sanna” mötena som beskrivs i böcker. Jag tror inte att de någonsin händer i verkligheten, och de är isåfall resultatet av ett oändligt skönmålande. Jag kanske är cynisk (eller så beror det på att jag skriver den här recensionen till gamla Guns ‘n Roses på hög volym, de är nog inte de milda sångerna som avses med romanens titel direkt), men framför allt så är detta ju dock just en roman och det fina med romaner är att man får skönmåla.

Så ett tips är att lägga undan den alltför cyniska och kritiska läsaren, och bara dyka in i boken, för nog är den ändå värd den stund det tar att läsa den.

Similar Posts:

• Mörka toner i mildheten
• Det poetiska Grönköping
• Kärlek med förhinder
• Poesi für alle
• En dalaresa

Någonting odödligt handlar om fyra grabbar som i sina sena tonår bildar en klubb ämnad åt rituella sammankomster och religösa spörsmål. Vi skriver 1989 och en dag finner de av en händelse ett skelett under en dyktur utanför Ölands kust. I enlighet med sina fritidsintressen bärgar de liket och för det hem till jordkällare där de, outtalat med en gnutta allvar, fäster ett par örnvingar vid axlarna och börjar läsa över skapelsen.

Sommar och tio år senare. Vid ett motvägsbygge finner man skelettet av vad som vid en första anblick tycks vara en ängel. Ryktena i bygden börjar florera. Polisen står handfallen. De fyra ungdomskamraterna, nu spridda över Sverige och världen, dras oundvikligen hem över ferierna, och minnena kommer tillbaka.

Nog med baksidestexter. Hade den här romanen skrivits för trettio år sedan skulle de här fyra – eller fyra, tre snarare, en hade dött på vägen till nutid – grabbarna aldrig funnit något skelett, möjligen hittat en gammal PV som de kuskat Öland runt i. För tjugo år sedan hade de återförenats i Paris istället. Och hade vi gått tio år tillbaka i tiden funnes risken att Någonting odödligt varit så tunn att det formalistiska experimentet uteslutit alla möjligheter till intrig.

Men nu skriver vi 2005 och jag håller en ”riktig” roman i min hand. Den öppnar dörrar till det otroliga i den lilla världen runt ett samhälle i Småland. Det är ett slags comeback för något som kan bli en trend och en ny era. Det tog ett tag för Stephen King att ta sig över Atlanten.

Similar Posts:

• Karlfeldt – en kåt en
• En dalaresa
• När författare borde hålla tyst
• Det var bättre förr
• Uppgraderade vampyrer och färjetrafik

Bokens berättare, en borgmästare som börjar se slutet på sin yrkesbana, administrerar en obetydlig utpost, en slumrande garnisonsstad på gränsen mellan rikets civilisation och öknens nomadiska stamfolk. En dag anländer en överste med fullmakt att utreda en enkel boskapsstöld, men det står ganska snart klart att hans syften är betydligt mer långtgående. Med brutala medel ämnar statsmakten utrota ”barbarerna”.

Avsikterna till detta verkliga barbari höljs i dunkel. På frågan varför all möda läggs ned för en bagatellartad stöld, blir överstens svar: ”Jag har ett uppdrag att utföra, borgmästaren. Bara jag själv kan bedöma när min uppgift är fullgjord.” Närmre än så kommer vi inte den gestaltade onskans motiv, mer än att den verkar i dumhetens tjänst.

Borgmästaren hamnar i ett moraliskt dilemma, att vända bort blicken eller dra sitt svärd. Han väljer det senare, inte bokstavligt och utan några planer eller högre idealistiska mål. Ett drag som i sig självt blir destruktivt och nära nog kostar honom livet, till föga nytta ska det visa sig. Tolkningarna av hans envig kan bli många, men det bestående blir sårbarheten, vilsenheten, meningslösheten.

I väntan på barbarerna iscensätter sina frågeställningar med enkla medel, enkla såväl som allmängiltiga. Coetzees samhälle svävar ovanför öknen i en egen värld. Leken med titeln och blinkningarna åt andra håll är många, från Becketts pjäs till Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Man hör hur författaren spänner sin båge i natten för att mäta sig med de stora.

Språket är inte mycket att klaga på om man är lagd åt det koncisa hållet. Det är stramt och exakt, utan överraskningar men det sviker heller aldrig sin läsare. Jag kommer att tänka på några rader av Karlfeldt (inga likheter för övrigt) hur han sitter ”högstämt och ensamt i sitt hus”. Så kan Coetzee uppenbaras framför en om man tillåter sig göra sådana bilder under läsandets gång.

Och sen kan man ju fråga sig var kvinnorna är, ty bortsett från en barbarflicka som borgmästaren väljer att närma sig (i ett försök att förhålla sig till skeendet) och en glädjeflicka han besöker, lyser de med sin frånvaro. Därför blir också samhället tämligen endimensionellt, det är en grym värld men det är en grym värld för män. Kanske tyckte Coetzee vid bokens tillkomst att ingen plats fanns för kvinnorna däruti.

Similar Posts:

• Coetzee och kvinnorna
• Svältkonstnär och litterär jordmån
• Ett resonemang om ondska
• Integration, inkarnation och tröttsamt Hora/Madonna-komplex
• Styvfaderns skeva sorg

Senare gör vi ett liknande besök på Erik Axel Karlfeldts gård Sångs i Sjugare by. Liksom Zorn (de var goda vänner) skapade Karlfeldt mot slutet av sin levnadsbana ett monument över liv och dikt, främst i den stora trädgården som är fylld av skaldens favoritteman: blommor, träd, örter.

Sverige är fullt av konstnärshem, skrivarstugor, ateljéer, museer som ofta säger mer om konstnären än dennes konst. Särskilt de som brukar benämnas nittiotalisterna; Zorn, Heidenstam, Lagerlöf och Karlfeldt är här representerade. Kanske beror det på provinsialismen i deras världsuppfattning. Det är bara Fröding som inte har ett skapandets tillflyktsort bevarat till eftervärlden, men så var han också outsidern. Dessa författare var rotade i hembygden, lantisar med sinne för det universella. Tillräckligt fridfulla i själen för att slå sig ned.

Med en som Strindberg förhöll det sig tvärtom, en kosmopolit med dragning till naturen, men rastlös och förbannad. Sålunda blev det ingen huslig vinjett på hans liv, komponerad i bjälklag och takpannor. Blå Tornet finns ju, den sista av de 24 lägenheter han hade i Stockholm, men där bodde han bara de sista fyra åren och allt som finns kvar är det sista skrivbordet. Men han vänder sig nog inte i graven för det. Det finns många som fått nöja sig med mindre, som en plakett i trappuppgången.

Så funderar jag när jag går där bland Sångs aklejor och kärleksörter: Till vilka av dagens konstnärer, författare eller musikers hem kommer framtidens turister vallfärda? Kommer Ingmar Bergmans hus på Fårö bli 2100-talets Övralid? Förvandlas Per Gessles lyxvilla utanför Halmstad ett framtida Mårbacka? (Gessle är på sätt och vis en nittiotalist, trogen sitt halländska ursprung.)

Men de rastlösa då, blir Ulf Lundell vår tids Strindberg?

Similar Posts:

• Karlfeldt – en kåt en
• Svenska kulturpersonligheters kultiverade trädgårdar
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Hägg i högform
• Strindberg 101

Följ med till Karin och Carl Larssons Lilla Hyttnäs i Sundborn, idag ett av Sveriges mesta turistmål. En vacker trädgård och ett underbart hus och ateljé. Eller något längre norrut, jetsetläkaren Axel Munthes Hildasholm intill Siljan i Leksand. Gården med de många trädgårdarna som hans maka Hilda Pennington-Mellor ömt vårdade. Även om Munthe själv helst höll till i villa San Michele på Capri var Hildasholm en älskad sommarbostad för hans engelskfödda hustru och deras två söner. I samma trakt finns Erik Axel Karlfeldts Sånggården. Vem minns inte kullan med en mandelblommas hy som kom nedför backarna vid Sjugare by, och det var just i Sjugare som Karlfeldt slog ned sina bopålar. Bland övriga vars trädgårdar besöks i boken kan nämnas Verner von Heidenstam, prins Eugen, Elin Wägner, Moa Martinson och Selma Lagerlöf.

Det som känns befriande med trädgårdarna som Janson presenterar i boken är att de inte är några uppvisningsattraktioner. De är lagom prydliga och vittnar om ett genuint trädgårdsintresse hos dem som anlagt trädgårdarna. En underbar bok för dig som älskar trädgårdar, historia och kultur.

Om man har blivit så pass inspirerad att man bestämmer sig för att styra årets semester, eller åtminstone en trevlig dagsutflykt, till någon av trädgårdarna Janson presenterar i boken, har man god nytta av informationen längst bak i boken. Där har författaren samlat allt av praktisk natur som rör besök i trädgårdarna.

Det här är en perfekt bok att läsa samtidigt som du tar ett glas sherry i dina drömmars berså. Trevlig sommar!

Similar Posts:

• En dalaresa
• Karlfeldt – en kåt en
• ”Vi behöver henne”
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv
• Händelserik vecka på dagensbok.com