Det här är Eric Sjöquists fjärde bok om Raoul Wallenberg. Noggrant och systematiskt går han igenom de vändningar som Wallenberg-affären genomgått under de 56 år som följt efter hans försvinnande. Nya spår har tillkommit med tiden, och de allra flesta har visat sig leda ut i tomma intet.

UD:s agerande har ofta fått kritik, och det med rätta. Flera av utredarna har fjäskat för sovjetledarna, istället för att sätta hårt mot hårt och kräva tillbaka Wallenberg. Särskild kritik har riktats mot Staffan Söderblom, som vid en audiens hos Stalin sade att han personligen var av den uppfattningen att Wallenberg fallit offer för en olycka eller för rövare. Stalin, som var väl informerad om den fängslade svensken inför audiensen höll masken och lovade att han skulle ta sig an fallet Wallenberg. Stalin hade avsatt en hel timme till mötet med svenskarna, men då Söderblom förklarat sin ståndpunkt avslutade sovjetledaren mötet redan efter fem minuter. Därmed hade svenskarna visat att de inte var särdeles angelägna om att få tillbaka Wallenberg.

Sjöquist skriver om spår som UD följt upp men som visat sig vara falska. Bland annat har flera personer kontaktat UD och påstått att de suttit fängslade tillsammans med Wallenberg, och haft upplysningar om vart man kunnat finna honom. Dessa spår har sedan visat sig vara falska, och det har ofta varit samma bedragare under olika namn. Detta är också något som UD fått kritik för. Att de inte följde upp spåren tillräckligt under ”de förlorade åren” 1945-47, och för att reparera skadan följde upp senare spår in absurdum.

Det är en mycket intressant bok, och periodvis lika spännande som en deckare, även om detta inte är Sjöquists avsikt. Men mitt i alla vändningar hit och dit påminns man av att det faktiskt inte handlar om ”fallet Wallenberg” utan människan Raoul Wallenberg. Att sitta fängslad i ett främmande land, utan möjlighet att kontakta sina anhöriga, och utan att blir kontaktad av någon från sitt hemland måste vara mycket mera fruktansvärt än man kan föreställa sig.

Boken är intressant i ytterligare ett avseende. Det är inte bara det att den berättar om turerna kring Wallenberg, utan beskriver även förhållandena i sovjetiska fängelser och UD:s och andra svenska myndigheters agerande vid ett fall som detta. Det är inte utan att man drar paralleller till den kritiserade utredningen av mordet på Olof Palme. Det tycks som att svenskarna inte vet hur man ska hantera så pass allvarliga situationer som dessa. Tyder det på mänsklig tafatthet i svåra situationer eller ren oprofessionalism?

Boken är värd att läsas av alla som har ett intresse i fallet Raoul Wallenberg, i Sveriges utrikespolitik under och efter andra världskriget eller är intresserad av nutidshistoria överhuvudtaget.

Similar Posts:

• Möten med levande rysk kulturhistoria
• Och att tänka sig att han skulle bli präst…
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Kallt krig i det varma vårvädret
• Galenpanna nos. 1