I I taket görs de socialt utstötta till ett team antihjältar. Huvudpersonen, och till största del berättarjaget är en ung hemlös man som ständigt går omkring med en uppochnedvänd stol på huvudet. Samhället är på grund av detta oförmöget att acceptera och införliva honom vilket huvudpersonen tycker är märkligt då han i allt annat ser otroligt grå och intetsägande ut. Men de "socialt anpassade" människorna nöjer sig inte med att ignorera honom och hans behov, de hånar och låter honom aldrig få en lugn stund.

Â… min frid godtas hur som helst inte, den bryter mot jag vet inte vad för ett bud, den måste till varje pris förhindras och till den änden mobiliseras alla mina krafter intill minsta styrka – om jag så bodde på en öde ö långt ute till havs skulle en skogshuggare gå iland för att fälla min enda palm och frånta mig dess skugga Â…

Förutom mannen med stolen gestaltar Chevillard en rad andra utstötta figurer, den ena mer surrealistisk än den andra. Det är fröken Stempf som berättar sagor för sina ofödda barn, den filosofiska konstnären Kolski som vill göra en skulptur av mänskliga kroppsodörer, Malton med rullstolen och grävmaskinisten utan grävmaskin: Touporia.

Men vem är det som är konstig och vem är det som är normal, som Thåström skulle fråga sig? Varför är det så konstigt att gå runt med en stol på huvudet, men inte att sitta på den? När Chevillard, utan att förklara hur det rent gravitationsmässigt och anatomiskt är möjligt skriver fram en fristad i taket åt de utstötta antihjältarna – då får allting en spegelbild! Dessutom blir det en slagkraftig kritik mot bostadsbristen i Paris.

Â… lägenhetsinnehavare kan vara arroganta och småaktiga och anser oftast att de äger luftrummet i sin bostad, liksom väggarna från golv till tak och till och med innertak fastän de aldrig satt sin fot där, och är desto mindre benägna att låta andra få användning för utrymmet som de är oförmögna att använda själva.

Chevillard har ett speciellt språk, med otrolig skärpa och torr satir kan han måla upp ett helt bildgalleri för att två sidor fram vända allting ut och in, eller uppochned, som satt man i taket likt en fluga och iakttog samma förlopp. Det fungerar imponerande bra, det vill säga i stora drag. De svulstiga och som det känns milslånga beskrivningarna av en persons anlete påminner däremot om artonhundratalsförfattarens Balzacs personbeskrivningar, och är mest irriterande, liksom de omständliga bildleden och liknelserna som aldrig tar slut. Satiren, i det mindre formatet, tippar allt som oftast över till putslustigheter och absurditeten känns aldrig magisk, utan just bara smårolig. Berättelsen blir på det hela taget en i tanken fascinerande liknelse, en omkullkastning av samhället. De gripande personporträtten, inkännande levnadsödena och realistiska skildringarna uteblir. Säkerligen som planerat, men kanske köper och läser jag ändå hellre en tidning med ett socialrealistiskt reportage nästa gång.

Similar Posts:

• Om konsten att inte skriva reselitteratur
• En litterär passion
• Genre för eftervärlden: ”namedroppism”
• Lilleputtsjälarnas julafton
• Om att längta hem och bort

Alla som vägrar kalla sig turister när de reser bör läsa hans demontering av den traditionella reseromanen. Det är en smått fantastisk skapelse, som hämtar sin energi ur något som i detta sammanhang – som ändå måste kallas postkolonialt – annars är svårt att uppbringa: humorn.

Rödöra handlar om fransmannen Éric, som är i fyrtioårsåldern. Han är inbjuden att som gästförfattare bo i en by i Mali, vid floden Niger. Mali, inget kunde låta mer avlägset, säger berättaren, som förmedlar Érics tankar. (Det är svårt att tro att romanen handlar om någon annan än Éric Chevillard själv.) Mali, ett land som Éric aldrig ägnat en tanke, ska bli hans hem i månader. Tanken verkar så främmande att han har svårt att se sig genomföra den. Men så blir omgivningen varse hans stundande resa. Till slut blir det omöjligt att avstå. Éric är i andras ögon Afrikaresenären. Väl på plats i byn i Mali rodnar hans vita skinn – så föds Rödöra.

Den största behållningen med Éric Chevillards korta roman är som sagt humorn. Så här kan det låta när han beskriver Éric: "Han är fransman i lika hög grad som en siouxindian utklädd till siouxindian är siouxindian." Men romanens tema är ändå det faktum att vi i väst inte längre kan skildra våra resor.

såvida inte själva skildringen utgör en händelse, en katastrof som den då diabilder visas upp-och-ner eller det bland bilderna har smugit sig in ett nakenfoto som till yttermera visso inte har något samband med reseäventyret, eller att skärmen rullar ihop sig eller kort sagt:
Att projektorn brinner upp.

Romanens hjälte letar information om byn. Han känner sig tvingad i exil och försöker göra det bästa av det. Han vill leva i Mali, inte enbart resa dit. Men detta oroar honom. Kommer han efter resan ha fog att påstå att han levat i Afrika?

Éric antecknar allt han ser i en svart bok i mollskinn, försedd med ett gummiband (tänker mig ett block av märket Moleskin, vars framsida pryds av upplysningen att även Van Gogh, Chatwin, Hemingway, Matisse och Céline nyttjat en dylik produkt.)

Mollskinnsblocket blir symbolen för individens inre upptäcksfärd. Det är i anteckningsboken den stora dikten om kontinenten ska skapas. I den ska Éric skriva eposet Mitt Mali. Men att låta sig uppslukas av landet visar sig vara svårt. Berättaren sammanfattar: "Ända tills han åker hem hälsar man honom välkommen."

Denna typ av sammankokande meningar, vilka somliga på ett briljant sätt avexotifierar resan, kryllar det av i Rödöra. På så sätt påminner romanen om Alain de Bottons Om konsten att resa, även den en livsnödvändig bok för en resenär med självaktning.

I Mali finns det flodhästar, men några sådana får Éric aldrig se. Han ser en vacker fjäril på ett fält, men det visar sig vara en plastpåse. Åsnornas skriande om natten är trasiga avloppsrör. Böneutroparen kvart i sex på morgonen, som till en början utgör ett spännande inslag i tillvaron, blir efter tre dagar lika irriterande för Éric som kyrkklockorna i Frankrike.

Rödöra är ingen mästerlig bok. Det är snarare en sällsam och experimentell romanskärva som defintivt dödförklarar den traditionella reseromanen. Skönt är det också att se att den underfundigt humoristiska litteraturen lever.

Ytterst handlar boken om jagtrötthet. Vi önskar oss kunna klättra ur vårt ego, åtminstone för en dag, en timme, en minut. Men fast är vi. Fast i de egna tankemönstren, fast i den förvärvade kunskapen. När Éric kommer hem från Afrika tänker och pratar han enbart om Mali. I Mali gör man si, i Mali säger man så, äter man det, festar man inte som i Europa. Mali, Mali, det är helt annorlunda i Mali. Éric blir den drygputte han i början av romanen raljerat över. Cirkeln är sluten.

Similar Posts:

• Världen sedd från ovan
• En alltigenom fasansfull värld?
• Den evige provokatören
• Koko
• Intervju med Nicola Lagioia