Ava befinner sig i Eden, en slags oas byggd av överlevarna efter influensan. Det är rent, ljust, vackert och högteknologiskt. Det är en värld av strikt hierarki där barnen och ungdomarna – för de är de enda som finns kvar – är uppdelade i kaster. Ava inser förvirrat att hon hamnat bland eliten i det högsta kastet Lustgården. Men varför? Hon är förvisso inte obegåvad, men inte heller bäst, och de andra verkar vara i toppform. Både fysiskt och mentalt.

Tillvaron i Lustgården är strikt inrutad och överträdelser av reglerna accepteras inte. Prestation och perfektion förväntas, medan svaghet i form av empati och kärlek bestraffas. För att behålla sin plats i Lustgården behöver eleverna vinna mot varandra och mot elever från de lägre kasten.

Felet med Eden beskrivs som “en Hungerspelen för 2020-talet”. Den största likheten är att protagonisterna befinner sig i en elitistisk och totalitär regim där människor tvingas tävla mot varandra för att förtjäna sin plats. En av tävlingarna utspelar sig på en strand, vilket ger mig associationer till Hungerspelens andra del. Men det finns också många skillnader. Man får inte veta något om världen utanför Eden. Hur är den? Och kanske viktigast – när är den?

Felet med Eden är, precis som en bra ungdomsbok ska vara, skriven på ett fängslande sätt och jag läser ut den i rasande fart. Spänningen stegras för varje sida, allt eftersom frågorna kring Eden mångdubblas. Det är ett lite riskfyllt grepp att som författare låta läsaren förbli lika ovetande som huvudpersonen. Det kan vara ett effektivt sätt att bygga upp dramatik i berättelsen, men det kan också lämna läsaren frustrerad och förvirrad.

Det är tyvärr det som händer för mig. Jag läser med känslan av att det är något viktigt jag missat. Jag lyckas inte riktigt greppa Ava, får ingen klar bild av hur hon ser ut eller vem hon egentligen är. Det är kanske ett medvetet drag av Uggla eftersom Ava själv inte förstår exakt vem hon är, men likväl stör det mig.

Jag måste inte kunna relatera till en karaktär för att tycka om den, men jag behöver ha någon slags förståelse för dennes personlighet och motiv. Jag fattar inte Ava. Hon vaknar upp förvirrad på ett okänt ställe, omgiven av personer som inte gör någonting för att få henne att känna sig välkommen, råkar direkt illa ut, blir ovän med en lärare som har mycket mer makt än hon och planerar en dum och barnslig hämnd mot denne, trots att hon förstått att hon befinner sig på ett ställe som jobbar med rent av sadistiska bestraffningar för minsta överträdelse.

Det finns en intressant och spännande idé här, men jag lämnas med för många frågor.

Similar Posts:

• Dystopi i en klass för sig
• En svensk tiger
• Skruvad satir om utopins höga pris
• Att minnas bara rädslan
• För mycket av det goda

Charly är Lisens lillasyster, eller kanske lillebror. Charly har ett könsöverskridande uttryck i en miljö där personer som avviker från normen bestraffas med daglig mobbing, glåpord, och misshandel. Ugglas skildring av högstadiet i Första hösten är inte nådig, men ligger väldigt nära vad som är en plågsam vardag för väldigt många unga HBTQIA-personer (och andra som avviker från normen) i Sverige. De blå blommorna må vara konstiga, men Charly är betydligt mer upptagen av att klara sig igenom dagarna i skolan utan nya skador, än hen är av att fundera på hur de nya blommorna påverkar naturen.

Runt fötterna hade de blå blommorna tagit sig upp genom asfalten. Vad kallade Lisen dem? Anemoner? De växte i små klungor. Som graffiti i blått guld. Charly hade aldrig tänkt på guldnyansen tidigare. Lisen vill att hon skulle akta sig för dem. Som om det inte räckte med tidningarnas panik. Är blommorna giftiga? Kam man äta blåprickigt vetemjöl? Visst var det läskigt hur blommorna poppade upp överallt men allvarligt talat hade Charly andra saker att oroa sig för.

Den tredje huvudpersonen i Första hösten är Adam, en karaktär jag har svårt att få grepp om under större delen av boken. Han har jobbat som indrivare, men försöker lämna sin våldsamma karriär och livsstil bakom sig. När han förlorar jobbet som lärare och dessutom får Kronofogden efter sig går han med på att ta ett nytt uppdrag från sin forna arbetsgivare. Situationen han hamnar i skiljer sig dock väldigt mycket från vad han förväntade sig, och även fast uppdraget upptar en stor del av hans tankeverksamhet i de första kapitlen så släpper han det ganska omedelbart när han väl kommer fram till Malmö. Först tyckte jag att det var ett konstigt sätt att berätta på – varför gå in på massa detaljer om något som sen aldrig kommer tas upp igen? Sedan insåg jag att det i själva verket är en ytterst verklighetstrogen berättarteknik: vårt liv upptas av en stor mängd saker som känns oerhört viktiga, som håller oss vakna på natten, men som när katastrofen väl inträffar bara känns … futtiga. När krig eller naturkatastrofer inträffar släpper man nog tankarna på obetalda räkningar.

De här ganska vardagliga händelserna i de tidiga kapitlen av Första hösten bidrar till att invagga läsaren i en falsk känsla av trygghet. Visst förstår man att något dåligt kommer att hända, men beskrivningarna av brev från Kronofogden och sönderklottrade bänkar i högstadieskolor fick mig ändå att tro att katastrofen skulle vara lite mildare. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att händelseutvecklingen i Första hösten är minst sagt oväntad, och oväntat brutal. Jag sitter stundtals och bara gapar över Ugglas uppfinningsrikedom medan jag läser. Inte nog med att det är originellt och vansinnigt skrämmande, Uggla har dessutom sett till att naturvetenskapen i boken håller för granskning. Första hösten är en fascinerande, skrämmande, och härligt nördig skräckroman. Ugglas debutroman är ett kärleksbrev till alla oss som älskar skildringar av apokalypsen, men som vill att de naturvetenskapliga förklaringarna bakom den ska hålla. Den här recensionen är ett bevis på att kärleken är besvarad.

Similar Posts:

• Undergången, del 2
• Den enes skräckroman, den andres axelryckning
• Rör mig!
• Apokalyps och blodbad i Svedala
• All vår början bliver för lätt