David Toscana "Den sista läsaren"

Alice Thorburn — Mon, 18 Jan 2010 23:00:12 +0000

Finns det en skillnad mellan liv och litteratur? Bör litteraturen i så fall sträva efter att likna livet eller är det tvärtom? Finns det en roman om varje människas liv, eller om inte annat i alla fall fragment av det, och är i så fall människors liv ibland lika misslyckade som dåliga romaner och ibland lika ändamålsenliga, lika dramaturgiskt väluppbyggda med lika sanna och meningsfulla slut som de bästa böckerna? Eller är det så att de bästa romanerna är de där livet inte är meningsfullt och linjärt, där man inte dör med bevingade ord på sina läppar utan med en neslig flämtning?

Lucio är bibliotekarie i den lilla mexikanska byn Icamole, där inget hänt på 150 år, kanske på grund av avsaknaden av vatten; romaner blir alltid bättre där det finns en flod än där det är öken – en flod kan man vandra längs, resa nerför, översvämmas av, bada och dränkas i. Världens stora skeenden finns någon annanstans, och ingen har lånat en bok på flera år, men när Lucios son Remigio finner en död flicka i sin brunn vet Lucio genast vad som har hänt – han känner igen handlingen från en av sina favoritböcker; Babettes död. Han fortsätter söka i sina böcker efter svar på vad som kan ha hänt, men alltför ofta verkar det som i förstone ser ut att passa in perfekt i verkligheten lite annorlunda, han förutser saker som bara nästan blir som han trott, sluten på händelsekedjorna är ibland otillfredsställande, börjorna svåra att få in i berättelsen.

Lucio är bitvis en ganska outhärdlig, gubbsjuk besserwisser. Men man känner också sympati för honom när han åker på bibliotekariekonferenser och känner sig totalt utanför (de andra diskuterar klassifikationssystem, han lägger fram ett förslag om att alla franska översättare ska börja översätta ordet ”rue”), och när byborna ser ner på honom och hans böcker. Ett ömsesidigt förakt råder mellan honom och Icamoles övriga invånare, och även av sina böcker kräver Lucio en hög intellektuell nivå: de böcker som inte finner nåd hos honom på grund av för utförliga beskrivningar, klicheártade vändningar eller dåliga liknelser kasserar han omedelbart istället för att placera på hyllan för utlån.

Litteraturen kan kanske vara både bättre och sämre än livet. Den kan vara välkomponerad och meningsfull, och länge tjänar den som ett bättre exempel av verklighet för Lucio. Men kan den verkligen återge känslan av Lucios döda hustrus lena hud, berättar den verkligen något om hans sons kluvna känslor inför den döda flickan och återger den verkligen människors känsla inför döden? Kanske fortsätter man att läsa böcker just för att man söker den där känslan av total igenkänning och rättmätigt återgivande som man så sällan finner. Eller så gör man det just för att konstatera hur fel ute böckerna kan vara, hur lite en uppburen författare kanske vet om den tillvaro en fattig bybo för. Det finns all anledning att tro att båda delarna gör livet meningsfullt.

David Toscana "Klagosång över Miguel Pruneda"

Johan Wirdelöv — Mon, 15 Jan 2007 23:00:00 +0000

David Toscanas Klagosång över Miguel Pruneda är en bok om döden. Allmänt har den fått ett rätt bejublande mottagande, men själv kan jag inte se den stora tjusningen. Här har vi grannen och tillika före detta tjurfäktaren som avlidit och bevaras i sitt formalinfyllda badkar. Vi har kyrkogården med krymplingen i barnvagnen och skelettet efter en överfallen tonårstjej. Och kistan med Emigdio, pojken som begravdes levande. Samt en hemmasnickrad konspirationsteori om makthavarnas iblandning i en decennier gammal flygolycka. Och i mitten av allt: Miguel Pruneda, kontorsarbetaren som inte vill fira sina trettio år som anställd och runt vilken hela detta lätt skruvade drama utspelar sig.

Såhär i sammanfattad form kan romanen framstå som färgstark, tät och intensiv, men i själva verket rör det sig mer om en halvdyster lågmäldhet i ett slags lagomtempo. En milt nedtonad grotesk med stora existentiella anspråk bakom kulisserna. Det är livsledan som står i centrum: Prunedas snart psykotiska kris och hans både tappra och tvivelaktiga försök att hantera denna, alltmedan den mexikanska solen ständigt lyser på kyrkogården och otalet andra dödsmotiv. Det handlar om verklighet och fantasi, nederlag och upprättelse, nutid och dåtid, och så döden, döden, döden.

Och visst vet han vad han gör, Toscana, med sin vattentäta stilistik och sina behärskade, miljöbeskrivningsfria scener. Karaktärerna är påtagligt mänskliga samtidigt som de har förmågan att bryta av mot det ordinära och säga eller göra oväntade saker. Monterrey, skådeplatsen som också är författarens hemstad, växer under berättelsens gång fram för läsaren på ett ganska behagligt sätt. Och nog för att det förmedlas en hel del av den där klaustrofobiska utstrålningen Pruneda har, man kan ta det till sig och man känner med honom.

Så kommer ändå tomgången. Efter hand börjar alla motiv och sidospår vissna när de inte varieras eller utvecklas, karaktärerna blir ett småtrist umgänge, och där sitter man och önskar sig nya avslöjanden och överraskningar som inte kommer. Till exempel rör flera av sidospåren övergrepp, mord och ouppklarade oegentligheter, och alla är de spännande, men förtätning eller upplösning gives ej. Istället är det Pruneda och åter Pruneda det ska fokuseras på – en karaktär vars förmåga att engagera kanske överskattats av författaren.

dagensbok.com » David Toscana

David Toscana "Den sista läsaren"

Similar Posts:

David Toscana "Klagosång över Miguel Pruneda"

Similar Posts: