I Hjalmar Söderberg och eftervärlden får läsaren stifta närmare bekantskap med både personen Hjalmar Söderberg och hans huvudkaraktärer (som på olika sätt återkommer i flera av hans böcker). Det är en blandning av karaktärer inspirerade av honom själv, samtida vänner och fiender, samt rent fiktiva personligheter. Trots att Hjalmar Söderberg inte publicerade särskilt många skönlitterära romaner har han gjort stort avtryck, de flesta av oss har någon gång stött på Doktor Glas i skolan. Flera av hans böcker har också inspirerat författare att skriva egna fortsättningar, eller samma historia utifrån ett annat perspektiv. Mest känd är nog Gregorius av Bengt Ohlsson som handlar om den man Doktor Glas bestämmer sig för att ha ihjäl.

Trots allt detta var det många av dåtidens litteraturkritiker och författarkollegor som ansåg att Söderberg och hans böcker snart skulle vara bortglömda. Ack så fel de hade, det är istället de som glömts bort och Söderbergs böcker som fortsätter att leva och frodas. David Andersson tar med läsaren på en intressant resa genom den samtida litteraturdebatten och litteraturkritiken. Vi får följa med i tidens svängningar och se hur Söderberg presenteras som både förlegad, för radikal och helt fantasilös. Intressant att konstatera är att han aldrig tycks hinna bli inaktuell, böckerna faller aldrig i glömska utan fortsätter att diskuteras. Under hans livstid, efter hans död och ända in i nutid. Utan avbrott.

David Anderssons genomgång av litteraturvetarna och kritikernas åsikter om Hjalmar Söderbergs verk och liv är både lättillgängligt och intressant. Läsaren behöver inte själv vara bevandrad i vilka alla de gamla författarna var och vad de skrivit, det är intressant läsning ändå. Deras reaktioner säger mycket om den tid de verkar i, och hur mycket som hinner förändras på ett sekel. Religionens roll har exempelvis förändrats radikalt, både i samhället och litteraturen. När Doktor Glas gavs ut fick den inte särskilt mycket positiv uppmärksamhet, boken och handlingen överskuggades av hur Söderberg kunde framföra ett sådant prästhat i skönlitteraturen. Själv blir jag sugen på att göra ett återbesök hos Doktor Glas, och inser att det är hög tid att ta i tu med resten av Hjalmar Söderbergs böcker. Hur fantasilösa kan de egentligen vara?

Similar Posts:

• Att göra sig av med en kvinna
• Fina sekelskiftesnoveller
• Tidlösa moralfrågor
• Stockholm ska läsa von Born
• Mycket mer än bara tantsnusk

Det samhälle som Ekelöf kom att leva och verka i utgjorde en självklar kontrast till den ensamhet han trodde på och valde. Med folkhemsbygget som fond konstruerade han träffande namn och uttryck: ”folkhemsk”, ”moster/fasterland” och det mest spridda: ”Jag är en främling i detta land”. Utifrån dessa idiom måste Ekelöf, som av samtiden anklagades för navelskådning och drömmerier, i eftervärldens ögon omvärderas.

Det tycker i alla fall David Andersson som skrivit en Ekelöf-studie med den träffande titeln Poeten och sophelikoptern – Gunnar Ekelöf, folkhemmet och vetenskapen. Resonemanget tar avstamp i dikten Till de folkhemske, en uppgörelse med det sterila och tillrättalagda Sverige där ”aldrig mer någon luffare någonsin luffar”. Dikten är en av Ekelöfs mest samhällskritiska. Udden riktas här mot de s.k. socialingenjörerna, främst företrädda av makarna Alva och Gunnar Myrdal, och deras försök att utifrån vetenskap och logik skapa ett idealsamhälle i det sovjetiska försökets kölvatten. Mycket i boken ägnas åt att reda ut begreppen runt denna 30-talskonflikt.

Boken är skriven med polemiskt syfte, står det att läsa i förordet. Ibland smyger det sig in en känsla av att Andersson polemiserar för polemikens skull och att han söker sig ut mot tassemarkerna för sitt ämne. I en avdelning kritiserar han Magnus William-Olsson (som skrivit mycket om Ekelöf) för att han inte gillar Ekelöfs röst i hans egna tolkningar av sina dikter. Vidare kan jag reagera mot det lite brådmogna uppsatsspråk som Andersson tangerar; han är inte sen att påpeka att han liksom Ekelöf, som han känner stor samhörighet med, intar en outsiderposition (”sann” bildning får man utanför universitetsvärlden). Kanske är det ett bevis på hur svårt det är att vara lekman på ett änme vari man lodar djupt.

Nåja, det är anmärkningar i marginalens ytterkant. För den som intresserar sig för Ekelöfs många sidor är boken ett intressant tillskott. Polemiken må fortsätta.

Similar Posts:

• En pocket i bräschen för Dikt
• I vått och torrt
• Les Fleurs du Mal
• Cirka 40 sidor av Ekelöf
• En gigant bland giganter