Visst är det spännande. Kommer det bli regeringsskifte? Eller kommer Alliansen sitta kvar? Vilka kommer bli de avgörande frågorna? Kommer Sverigedemokraternas stöd att öka eller försvagas? Kommer F! att komma in?

Frågorna är många, men mitt svar när jag går genom ett höstsoligt Malmö och blickar in i Jan Björklunds leende ögon, charmas av Fredrik Reinfeldt på stadsbussarna, begrundar budskap som ”feminism utan socialism”, och väjer mellan valstugor och hugade diskussionsvilliga människor rustade med flygblad, är ”Nog nu”. Jag har bestämt mig för vad jag ska rösta på och jag är skittrött på allt som har med politik att göra.

Och samtidigt är det ju spännande. Folk debatterar, hur var det nu med den frågan igen? För om vi orkar se förbi marknadsföringskriget så är politik trots allt det viktigaste vi har. Eller hur? Vi har ju demokrati i det här landet, för bövelen! Lätt att glömma, i all bortskämdhet, men här kan vi faktiskt gå till valurnorna utan att riskera att bli nerskjutna på vägen. Med flera partier att välja på. Våra röster får höras. Det är en lyx viktig att påminna sig om, och viktig att ta del av.

I helgen som gick var det tema Val 2014 här på dagensbok, och även nu på lördag kommer vi att fördjupa oss. Missa inte det!

Annat som händer under veckan är att Ella idag recenserar Daniel Pennacs Dagbok om min kropp, en roman som precis som titeln säger är en dagbok förd ur kroppsligt perspektiv. Mannen som för den iakttar sin och andas kroppar från barndomen och fram till sin död. Det ger ett lite udda men fascinerande och väldigt tänkvärt perspektiv på livet, tycker Ella.

På tisdag skriver Kari om Omgiven av idioter av Thomas Erikson. En bok om hur man lättare handskas med olika typer av människor.

Till på torsdag har Josefin läst Det krävs tusen vackra ord av Rose Marie Bouw. Josefin älskade och gav högt betyg till hennes första, och bok 2 är i topp den också, hälsar hon.

På fredag skriver Cecilia om Elisbeth Olsson Wallins fotobok Ack Sverige, du sköna. En bok som förvandlar Sverigebilden från en landsbygdsbild i juni med röda stugor och solsken till en storstadsbild i ett regnigt, grått november.

Similar Posts:

• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Det krävs tusen vackra ord
• Vecka 41 på dagensbok.com
• Döden i födseln

Att huvudpersonen i Daniel Pennacs roman Dagbok om min kropp beslutar sig för att skriva just dagbok om kroppen beror inte på dess självklara ställning. Tvärtom.

Robert, som är lika gammal som jag, lever i harmoni med sin kropp, det är allt. Hans kropp och psyke har växt tillsammans, de är goda vänner. De behöver inte återuppta bekantskapen vid varje händelse. Om Roberts kropp blöder blir han inte förvånad. Om jag blöder, svimmar jag. Robert vet mycket väl att hans kropp är full av blod. Han blöder därför att han lever i en kropp. Liksom grisen blöder när man åderlåter den. Varje gång det händer mig något nytt, måste jag lära mig att jag har en kropp!

Som 12-åring i mitten av 1930-talet beslutar sig huvudpersonen, efter en förnedrande erfarenhet i scouterna, för att ta kontroll över sin kropp. Växa i den. Forma den efter sin vilja.

På den punkten liknar han (”den namnlösa huvudpersonen”, läser jag i en recension och kan bara inte tro att jag inte skulle veta hans namn. Jag känner honom ju så väl, men nej. Där står faktiskt aldrig något namn) vårt eget förhållande till kroppen, tänker jag. En ”dagbok om min kropp”, kan det ligga något nyskapande i det? Är vi inte ständigt omgivna av kroppar, vältränade kroppar, inbjudande kroppar, ouppnåeliga kroppar – kroppen som arena för självförverkligande, som den ultimata bekräftelsen på att vi är värda att älska, beundra, betala, reproducera?

Det här är något annat. Mannen som lyhört bokför sin kropp från tolvårsåldern och fram till sin död närmare 90-årsåldern gör det med ömhet, fascination, ibland irritation. Han funderar över alla möjliga mindre smickrande fenomen och tillkortakommanden, han studerar sina familjemedlemmars ansiktsuttryck, grubblar över barnbarnens utveckling, prövar hur gäspningar sprider sig på tråkiga jobbmöten och samlar in lätt ekivoka små berättelser om våra kroppar och deras funktioner.

Det blir på en gång väldigt allmängiltigt och personligt, roande och gripande. Huvudpersonen är en särskild individ. Hans förhållande till sin kropp präglas av hur han som barn försöker efterlikna sin kärleksfulle far, viskande, stillsam och långsamt uppäten inifrån av första världskrigets stridsgaser. Modern, som fött honom enbart för att hålla sin make kvar i livet, tycks oförmögen att förlåta någon av dem att det inte fungerade, och hushållerskan Violette är en välbehövlig kontrast med sin ytterst kroppsliga närhet och omvårdnad.

När Violette sa att hon tänkte rengöra såret med Manès äppelbrännvin, kunde jag inte låta bli att fråga om det skulle göra ont. ”Det är klart, vad trodde du? Manès sprit är inte blask. Sträck ut benet!” Jag sträckte fram det och höll krampaktigt fast i stolen. ”Är du redo?” (Tijo övervakade behandlingen med stort intresse.) Jag bet ihop tänderna, blundade och nickade ”ja”. Violette började gnida såret. Jag kände absolut ingenting, därför att hon satte igång att tjuta i mitt ställe! Ett vrål som om man hade flått henne levande. Det chockade mig först. Men sedan fick det Tijo och mig att skratta. Sedan kände jag den svalkande alkoholen avdunsta från mitt knä. Det tog bort en del av smärtan. Jag sade till Violette att det inte skulle gå med det andra knäet, eftersom jag nu kände till tricket. ”Ska vi slå vad? Andra benet!” Den här gången utstötte hon ett annat skrik, ett otroligt gällt fågelskri som skar i öronen. Samma resultat. Jag kände ingenting nu heller. ”Det, gossen min, kallar jag auditiv bedövning.” När hon så rengjorde mina händer, skrek hon inte. Den tystnaden överraskade mig mer än hennes tjut. Det var över innan jag känt någonting alls.

Kanske är det den typen av uppfinningsrikedom som gör huvudpersonen så intresserad av kroppar. Kanske är det kontrasten mellan kroppens självklarhet hos Violettes familj på landet och den tuktade, förnekade, pinsamma kroppen i den egna högborgerliga familjen? Kanske dubbeltydigheten på internatskolan, den ytliga disciplinen och bristen på privatliv i sovsalarna? Kanske själva motsättningen att också de kroppsliga erfarenheterna, för att bli begripliga, måste formuleras i ord, måste de inte?

Det finns inget uppenbart driv i Dagbok om min kropp, bortsett från några instuckna kommentarer till dottern som ska ärva dagboken. De förebådar och skapar ett slags förväntan, men också eftertanke. I övrigt bara pågår livet, med sina upp- och nedgångar, med sorg och kärlek och små grubblerier. Hur kan det sluta annat än med döden? Ändå finns det något djupt fängslande i den här livsberättelsen, i sättet att gestalta den, som gör romanen svår att lägga ifrån sig och som kommer att hänga kvar åtminstone i mitt huvud ett bra tag.

Similar Posts:

• Vecka 37: Glöm inte rösta!
• Lite för lätt
• En berättelse om överlevnad
• Läs och gråt
• Längtan, lera och luft