Men faktum är att det är svårt att recensera Ung kvinna saknad utan att nämna att det faktiskt i mångt och mycket är slutet som räddar historien. Inte för att boken är dålig på något sätt, tvärtom. Berättelsen är fängslande, språket flyter på lätt och karaktärerna får både mer personlighet och utveckling än vad som är vanligt inom spänningsgenren.

Det är bara det att man har läst historien förut. Försvunnen, antagligen dödad, kvinna? Har gjorts till leda. Person som återvänder till sin hemstad för att ta reda på sanningen? Inget nytt. Person som väl på plats upptäcker att saker inte alls var som hen trodde? Inget nytt där heller. Att använda sig av berättargreppet ”låta fler personer komma till tals” är ett effektivt sätt att skapa driv i berättelsen, men har redan använts flitig av kända storheter som Gillian Flynn (Gone Girl) och Paula Hawkins (Kvinnan på tåget, I djupt vatten).

Å andra sidan ska man ju vara medveten om att det finns en anledning till att vissa litterära teman återkommer. Nämligen att de är intressanta och spännande och kan vridas till för att skapa en något egen version.

För att sammanfatta kan man konstatera att är du ute efter nyskapande litteratur – välj något annat. Men vill du läsa en spänningsroman kan jag lugnt rekommendera Ung kvinna saknad.

P.S. För er som undrar om jag kunde lista ut slutet: Nej, faktiskt inte och då hade jag ändå föreställt mig hyfsat många scenarion. Så ur den synvinkeln har författaren lyckats bättre än de flesta av sina kollegor inom genren.

Similar Posts:

• Isande skärgårdsnoir
• Motstridigt på många plan
• Pojke möter flicka med en tvist
• Välskriven västkustdeckare
• Smart gripande nagelbitare