Christer Hermansson står med fötterna i två olika läger. Å ena sidan är han legitimerad bibliotekarie och kulturchef i Strängnäs kommun, å andra sidan är han författare. Han målar upp en heltäckande bild av svårigheterna man möts av i båda dessa yrken, men det är framför allt bibliotekarierna och biblioteken den här boken handlar om. Som författare förfasas han ibland av bibliotekariernas bristande respekt för författare och deras vedermödor.

Christer Hermansson tenderar ibland att säga emot sig själv. I ena texten skäller han efter de bibliotekarier som agerar smakpoliser och anser att vissa åsikter inte ska representeras på biblioteken. I nästa text framhåller han vikten av att bibliotekarierna genom sitt urval ska säkra kvaliteten på bibliotekets litteratur. I det första fallet menar han på att yttrandefriheten måste säkras. Hur ska invånarna kunna bilda sina egna uppfattningar om biblioteken bedriver censur? I det andra fallet är låntagarna tydligen för inkompetenta för att förstå vad som är bra litteratur. Att många bibliotek inte lägger in litteraturstödsböcker i sitt bestånd är en stötesten som Christer Hermansson ofta återkommer till.

Boken är med sina 154 sidor snabbläst, men det är ändå inte så att jag lägger den åt sidan och sedan glömmer bort den. Nej, jag kommer ofta på mig med att gå tillbaka till den i tanken och fundera på de olika frågeställningarna.

Under läsningens gång dyker det upp bilder i huvudet på mig. Bilder på Christer Hermansson gränslande sin sadel iklädd sina läderbyxor, en ensam cowboy i kampen mot sina fiender: oförstående kulturpolitiker, en alldeles för tandlös bibliotekslag, Bibliotekstjänsts (BTJ) recensioner och marknadsdrivna bibliotek, där Dieselverkstaden i Nacka får representera det onda.

Det är inte min mening att bagatellisera Christer Hermanssons bok, tvärtom. Trots att den är skriven med glimten i ögat så är det skrämmande läsning. Sedan 1989 har 700 kommunala bibliotek lagts ner, utan att himmel och helvete har rörts upp, och det finns de politiker som anser att bibliotekslagen hotar det kommunala självstyret. Christer Hermansson skriver att han aldrig har träffat någon som inte tycker om bibliotek, ändå ser vi mer eller mindre stillasittande på medan biblioteksdöden breder ut sig. Varför? Förmodligen för att vi tar biblioteket för givet. Att som i Finland göra reklam för att man kan låna böcker gratis på biblioteket är, precis som författaren skriver, fullkomligt otänkbart i Sverige.

En röd tråd i boken är att Christer Hermansson vill stärka bibliotekariernas självförtroende. De måste bli bättre på att sticka ut hakan och lita på sin förmåga. De måste våga ta ställning för kvalitetslitteratur och inte falla för marknadens krafter. En alternativ titel skulle kanske kunna vara "Varför är inte fler bibliotekarier som jag?"

Similar Posts:

• Livet från den naiva sidan
• Kari Kapla
• En hyllning till folkbiblioteket
• Han har samlat böcker i femtio år
• Förbudslistor och läslistor

Låter det intressant? Det är det inte.

Christer Hermansson har i Oliver C. Johannson skapat en så absurd personlighet, så oerhört bortom alla mänskliga själviska ansatser att det i längden blir ointressant att läsa om honom. Inte heller den konflikt som uppstår mellan bibliotekets gamla garde och den nya marknadstänkande bibliotekschefen Eva Larsson lyckas locka något större intresse. Förklaringen tror jag kan ligga i att författare Hermansson dels valt att porträttera ståndpunkterna som helt oförenliga, dels att hans sympatier så tydligt ligger hos den gamla hederliga bibliotekspersonalen, snarare än hos den konsultvärld av ”kick-offs” och omorganisationer, vars modeller och begrepp behandlas på brukligt nedlåtande sätt.

Och det känns varken nytt eller spännande. Vill minnas att jag för några år sedan såg en nyutkommen ordbok med titeln Corporate Bullshit i bokdiskarna. Redan då hade de smartaste listat ut att alla de där nya orden och påhitten från konsulter och företagsledningar egentligen bara var trams. Och då gjorde det ju ingenting att tramset fick gälla som sanning. För alla visste ju egentligen hur det låg till.

Nu står det ju varje författare fritt att skriva just sådana roliga överdrifter som vi vill läsa. Vi som redan vet hur sanningen ser ut och som därför kan försonas med att låta oss bli lurade. Men kanske någon gång i framtiden så vill någon författare berätta om hur konsulter och, i det här fallet, goda bibliotekarier kunde mötas och hitta på något bra tillsammans. Vi skulle kanske inte ta oss igenom boken gapskrattande av igenkänning, men kanske kan det vara värt att göra ett sådant offer.

Similar Posts:

• En bok som väcker många tankar
• Bibliofil fantasi/fantasy
• Kari Kapla
• Fiktionen börjar och slutar på biblioteket
• En hyllning till folkbiblioteket