Jag önskar att alla som ännu inte har läst Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro skulle få göra det med så lite förförståelse som möjligt. Nu när han tilldelats Nobelpriset i litteratur så kan detta bli svårt. Men om du ännu inte vet så mycket om handlingen så rekommenderar jag dig att läsa romanen […][...]

I Förfärande kvinnor har KG Johansson samlat och översatt texter skrivna av elva pionjärer inom gotisk skräck. Det rör sig om läxuppgifter, noveller, en kortroman och en dikt som publicerats för första gången mellan åren 1842 till 1892. Varje text föregås av en kort biografisk introduktion till författarna. Bland de elva kvinnorna, tio av dem […][...]

Köpmannen i Venedig hör till de Shakespeare-pjäser med karaktärer större än pjäsen i sig. Då tänker jag förstås framför allt på Shylock, den judiske långivaren med sitt skålpund säkerhet i gäldenärens kött. Den stereotypt gnidige och hämndlystne juden, vars utsatthet och smärta samtidigt är styckets själva blödande hjärta. Varför då inte lyfta ut Shylock ur […][...]

Samantha Ellis är i mitten av de trettio och en aning vilsen – den stora kärleken vill inte infinna sig och livet bara pågår. Under en resa till Haworth, där systrarna Brontë växte upp, hamnar hon i ett gräl med sin bästa vän om Catherine (i Svindlande höjder) kontra Jane (Jane Eyre). Den vilda Cathy […][...]

Systrarna Brontë bor på en hed i England med övriga familjen som består av två män, två hundar och två hushållerskor. En av dessa är Erin som är en sorts arbetarklassversion av Virginia Woolfs Judith Shakespeare – den fiktiva systern till William som på grund av sitt kön inte skulle kunnat nå hälften av sin […][...]

Nora är inte den som normalt sett är huvudperson i någons historia, knappt sin egen. Hon är lite över fyrtio, singel, drömde en gång om att bli konstnär men blev istället lärare i en liten ort i västra USA. Hon är en duktig flicka – men ingen som någon egentligen lägger märke till. Så ser […][...]

Jag har svårt att tänka mig en bättre eftermiddag än att tillsammans med familj och goda vänner inta Afternoon tea. Det är något med traditionen, de eleganta laxsnittarna, de precis lagom söta, nybakade och rykande sconesen, den bittra apelsinmarmeladen tillsammans med len clotted cream. Och att avsluta med en riktigt god tårtbit. Det är traditionen […][...]

Kanske är det Sisela Lindbloms förra roman, omdebatterade De skamlösa, som gör att jag har svårt att förstå mig på The Agency. De båda romanerna är lika. Och ändå inte. Återigen står en grupp välbärgade storstadsmänniskor med glassiga, medierelaterade jobb i centrum, men den här gången förlägger Lindblom handlingen till London och framför allt Paris. […][...]

Att ”flickboken” har förändrats sedan mitten av 1800-talet när det börjades skriva böcker med flickan som tydlig målgrupp är självklart. När flickboken tog sin form skrevs den ofta i uppfostringssyfte för att lära flickor hur de skulle växa upp till fina kvinnor. De skrevs ofta av kvinnor med ett mansnamn som pseudonym, för flickor. Motsvarande […][...]

Det är kvinnorna som styr i den lilla staden Cranford – det slår Elizabeth Gaskell fast redan i inledningen. ”För det första så är Cranford i amazonernas våld;” börjar romanen, ”alla som bor i hus över en viss hyresnivå är kvinnor.” Stadens kvinnor i medelklassen – och det är bara de som räknas i romanens […][...]