Barnet och mamman i Cecilia Alstermarks och Mikaela Nordlunds bilderbok Mamma och havsvärken har en speciell relation. När barnet suger på mammans hårslinga blir det ett sinnligt och intimt startskott för de berättelser som mor och barn delar. Mamman har nämligen ett andra hem – under vattenytan.

För barnet i Mamma och havsvärken är varje kväll är en högtidsstund när mamman pratar om sina havsutflykter. I havet finns en hemlig syster som bjuder på ostronsufflé och pärlemorvin. Där nere tycks livet lättare och mer skimrande. Kanske kommer mamman också i kontakt med sitt ursprung, sitt egentliga jag, när hon rör sig i havsdjupet. Berättelsen om havet är hur som helst något som delar lite i hemlighet. Mamman blir en symbol för fantasin, medan pappan i berättelsen ställs utanför och får stå för det stabila, vardagliga i tillvaron: “Jag säger inget mer. Pappor fattar inte sånt här.” När pappan läser böcker för barnet upplevs de som platta och luktlösa, något som förstärker bilden av pappan som den lite tråkiga och mer verklighetsförankrade föräldern.

Mikaela Nordlunds ljuvligt, mystiska havsbilder leder oss in i berättelsen redan på bokens tapetsidor. Koloriten går i mörkblått och havsgrönt och bilderna bubblar av havsliv. Både sådant vi kan se helt tydligt och som bara går att ana sig till. Havet och havsvarelserna följer med in i den vardagliga miljön på första uppslaget där textberättelsen tar vid. Här rör sig valar, sjöhästar, bläckfiskarmar och fiskstim kring köksbord och dörrkarmar. Täcken blir till vågor, vattenspeglingar gnistrar och väta sipprar in som vore sidorna fuktskadade. Nordlunds akvareller får sidorna att bölja och för min del hade bilderna gärna fått ta ännu större plats i berättandet.

Mamma och havsvärken har en systerbok i Sara Stridsbergs och Anna-Clara Tidholms Mamman och havet från 2012, vars titel anspelar på Tove Janssons Pappan och havet. Alstermarks och Nordlunds bok har en del gemensamt med båda. Det är föräldrar som längtar bort och ut. Inte nödvändigtvis för att slippa ifrån föräldraskapet men för att få en stund för sig själva, ägna sig åt sina intressen eller följ en ingivelse. I en samtida, vardagsrealistisk tolkning tänker jag att det handlar om att arbetande föräldrar mår bra om de får göra något mer än att just arbeta och vara med sina familjer.

Föräldrars mående är ganska knepigt att skildra ur ett barns perspektiv. I Mamma och havsvärken bestämmer sig mamman så småningom för att hon inte längre kan besöka sin syster under ytan, eftersom hon behövs hos familjen och på arbetet uppe på land. Barnet är till en början nöjd. Skönt att ha mamma hemma oftare. Men, hon berättar inte längre några roliga sagor. Hennes hår luktar inte längre hav. Hon är grå och i största allmänhet en mycket tråkigare mamma: “Vem som helst kan se ju att mamma lider av havsvärk.” Så lyckas Mamma och havsvärken både förmedla ett vackert begrepp för föräldrars psykiska tillstånd och ett sätt för ett barn att förstå det, från en barnhorisont.

Similar Posts:

• Mammors längtan bort
• Om en ö, en sommar och längtan efter en vän
• Ö- och morfartryggheten
• Kängurubarn och föräldrakärlek
• Om gulliga kaniner och rätten att själv få välja

De senaste åren har det getts ut allt fler bilderböcker som tar upp ämnen som kropp, kön och hur barn blir till – något som är mycket välkommet. Att det dessutom kommer berättelser om olika typer av familjekonstellationer, födslar och vägar till en familj är ännu bättre. Men hur förklarar man egentligen begrepp som IVF för ett barn? Och hur pratar man med barn om vad som händer när en bebis kommer ut ur magen alldeles för tidigt? Cecilia Alstermark gör ett välfunnet och efterlängtat försök i sin bilderboksdebut Lilla Scilla Känguru.

Barnet med det poetiska namnet Lilla Scilla föds för tidig efter att en läkare valt ut “en boll” och lagt den “i en mjuk bädd långt in i mammas mage”. Precis som känguruns ungar är hon extremt liten när hon föds, och likt kängurubarnen får hon ligga i en “ficka” på sina föräldrars mage den första tiden. Perspektivet är barnets, men språket växlar mellan barnspråk och föräldrarnas ord som används för återberättande. “Jag var en pytteliten nakenfis som inte ens kunde andas själv.” står det på ett ställe, medan det på ett annat heter “Jag hade en blöja i dockstorlek och jag låg i en kuvös som såg ut som en stor ostkupa.” Det växlande språkbruket förvirrar mig lite först och jag funderar ett tag på vem det egentligen är som berättar och hur gammal den personen är. Men, så slår det mig att barn har en förmåga att ta till sig och sätta i bruk ord och begrepp som omger det som är viktigt för dem. Barnrösten i Lilla Scilla känguru må låta brådmogen ibland, men det är för att den behöver vara det.

Liksom bilderböcker i allmänhet förutsätter Lilla Scilla känguru att läsningen delas med en vuxen som är där och fångar upp och samtalar med barnet. Och för barn som kan spegla sig i boken är blandningen mellan barnsliga (som nakenfis och pappa-frön) och mer vuxna begrepp (kuvös och ultraljud) kanske precis vad som behövs för att kunna närma sig berättelse om dem själva.

Boken är illustrerad av Klaudia Drabikowska i mjuka toner som ger en känsla av saga. Illustrationerna berättar sällan något utöver det skrivna, i stället förstärker de texten och gör det troligen lättare för barn att ta till sig boken som helhet. På ett av de första uppslagen förstår vi också att det här är en historia som Lilla Scillas mamma berättar för sitt barn vid läggdags. Gissningsvis har den fått berättas många gånger, den sortens berättelse som barnet aldrig tröttnar på och som nu kan föras vidare till andra barn.

Lilla Scilla känguru är en bilderbok som lyser av föräldrakärlek. Den vidgar berättelserna om den första tiden i livet och talar om för barn att de är viktiga, oavsett vilka de är.

Similar Posts:

• En mammas längtan efter havet
• Den långa vägens fortsättning
• En värmande berättelse
• Om andra sätt att bli till
• För nyblivna föräldrar att inge förhoppningar med

Är jag en kropp för dig nu
eller en behållare för vårt barn?

Så lyder de första raderna i Fosterlandet och tonen sätts för den långa och såriga resan diktjaget (och läsaren) har framför sig. Men medan Pärlemor i första hand kunde läsas som poesi fungerar Fosterlandet närmast som en roman, som går att följa från början till slut. Förlaget Miders skriver till och med på sin webbsida att den kan läsas som ”en autofiktiv diktroman”.

När övergår poesi i prosa och vice versa? Det spelar kanske ingen roll. Det som spelar roll är att det ibland är nödvändigt att tala om det som har hänt så långsamt som möjligt, så sant som det är möjligt, så att varje detalj och varje erinring får lysa med sin betydelse.

Miljontals kvinnor berättar varje år i olika former om sina förlossningar och den första tiden med barnet. Själv har jag skrivit om min dotters födelse och tiden däromkring, om de segdragna veckorna efter beräknad födelse och dygnen på antenatalen och förlossningen. Varför? Inte för att jag på något sätt är ensam med mina upplevelser, men för att det ibland helt enkelt är nödvändigt att göra berättelse av verkligheten. För att det är värt att minnas. För att många lever med sina graviditets- och förlossningsupplevelser resten av livet.

På så sätt är jag helt införstådd med den första sviten i Fosterland. Här finns mycket att känna igen sig i, som blir allmängiltigt. Reflektioner kring kroppen avlöses av existentiella tankar om det lilla livet i magen. Oron över om barnet ska stanna kvar och känslan av att tiden fryser när man får en blödning under graviditeten, tror jag också delas av många.

Det är i de följande sviterna som Alstermark skildrar en mer ovanlig erfarenhet. På sidan 45 hugger det till:

Han som älskar mig
ställer sin halvfulla kaffekopp på skrivbordet
stänger av datorn, vet inte
att han ska diska ur koppen
först fyra månader senare

Hon har en riskgraviditet. Blödningarna blir allt fler. Barnet i magen måste plockas ut redan i vecka 25, när lite mindre än halva den förväntade graviditeten är kvar. De följande fyra månaderna tillbringar föräldrarna på olika neonatalavdelningar. Det blir en ny resa som kännetecknas av en sorts varande utanför tiden. Dagarna kantas av sjukdom och oron över dottern liv.

Jag vågar inte tro
att du ska överleva
vågar inte tänka
att du ska dö

Föräldrarna håller andan. Livet kan inte pågå men inte heller upphöra. Att älska är svårt, att sluta hoppas är svårare. ”Vet bara/ att jag fött dig/ längtat efter dig/ så länge” heter det på ett ställe och jag tänker att tiden, graviditeten och den långa förberedelsen inför den, har gjort något här. Att den kan fungera som ett kitt i relationen för den som länge har velat men ännu inte fått möjlighet att bli förälder till sitt eget barn.

Månaderna på neo både sliter på och stärker förhållandet mellan föräldrarna, vilket Alstermark också skriver om på ett uppriktigt och ofta berörande på ett avhugget sätt:

Han som älskar mig kommer ut från toaletten
Jag hör min röst säga:
Hon fick ett hål i lungan men det gick bra

Det blir morgon
det går att resa sig
Han som älskar mig tvättar mitt hår
drar nätbyxorna över mina ben

Här finns också många ömsinta bilder av det nyfödda prematurbarnet som etsar sig fast i mig. Den lilla, lilla handen som griper efter förälderns lillfinger från kuvösen. En mor som byter blöja på ett barn vars höfter går att lyfta mellan tumme och pekfinger. Rader som låter det förtidigt födda barnen få en självklar plats i litteraturen.

Att läsa Fosterlandet är omtumlande, smärtsamt och samtidigt vackert. Både för att den berör mina egna erfarenheter och rädslor som förälder, men också för att den ger mig en chans att försöka förstå den oerhörda erfarenheten det innebär att vara prematurförälder. Framför allt lär jag mig ännu en gång att vägen till ett barn kan se väldigt så olika ut.

Similar Posts:

• Vägen till ett barn
• Kängurubarn och föräldrakärlek
• Början till föräldraskapet
• Själar som i röd copihue på uppriven mark
• En mammas längtan efter havet

Folkessons roman har en del tematiskt gemensamt med Cecilia Alstermarks debutdiktsamling Pärlemor. Även i den senare finns en stark känsla av att bokens jag har burit ett barn inom sig länge. Långt innan hon kommer fram till den IVF-behandling som hon ska gå igenom i samlingens sista svit.

Men vi tar det från början. Jag läser boken mitt under en brinnande Coronakris och det gör något med min läsning, precis som med alla läsningar just nu. Samlingen inleds med en svit om en förälskelse och att läsa den blir på ett sätt som att slungas tillbaka till en tid där allt var mer oskuldsfullt. Missförstå mig rätt, det är ingen genomlycklig rosafluffig förälskelseskildring vi får här. Tvärtom är den skriven med stor känslighet för den nya kärlekens olika skiftningar och förutsättningar. Men, den befinner sig i en tid som saknar det filter som allt nu måste silas igenom. Då en ny relation och längtan efter ett barn fick vara just så livsavgörande som det faktiskt är. Utan att vi samtidigt måste ta hänsyn till ett dödligt virus som genomsyrar allt vi gör.

Årstiderna är närvarande redan tidigt i Pärlemor. ”Än har det inte blivit vår” skriver Alstermark på en av de första sidorna och befäster både närvaron och frånvaron av naturens växlingar. Det skapar en oro som sen följer med genom hela boken. Det är som sagt ingen okomplicerad förälskelse diktjaget ger sig in i. Både gamla erfarenheter rädslor tycks stå i vägen för dem båda. ”Sjön tränger ur alla öppningar/fyller mellanrummet/ mellan oss” heter det i en dikt. Stränder, sjöar, hav och vatten blir ett återkommande tema, något som ger närvaro och låter de ofta enkla, poetiska raderna breda ut sig bortom det mest uppenbara. Vattnet, det dyiga, det isiga, doften av tång och åsynen av pärlglitter tar sig in i det undermedvetna och bosätter sig i mig.

Den andra sviten Modersmål är bokens starkaste. Nu djupnar relationen och en längtan hos jaget att bli förälder syns allt tydligare. Samtidigt träder också jagets mor fram i texten. ”Modersmetaforerna” duggar tätt och poeten leker med begrepp som pärlemor, styvmorsvioler, moderskepp, moderkaka, livmoder och så vidare. Det metaforiska balanserar mot ett rakare tilltal och visar den smärtsamma process som diktjaget befinner sig i. Som här:

Modersmålet går rakt ut i blodet

             pulserar

till sockerstinn leda

Alla mina åldrar
som gråter inne i mig
som jag inte kunde trösta
Nu är jag mor åt mig själv
men det räcker inte

Är det omöjligt att gå in i ett föräldraskap utan att börja ifrågasätta sin egen förmåga och samtidigt kastas tillbaka till sin egen barndom? Fråga: jag? Jag är ju bara ett barn själv. Hur ska jag kunna…? Att vara sin egen mamma är svårt nog. Eller som det så vackert uttrycks i Alstermarks poesi:

efteråt äter jag en semla
slickar i mig grädden
som ett barn

Solen glimrar till i korta stunder
jag är en kvinna på ett tåg
en röst som viskar:
”Mother yourself”

Den avslutande sviten går mot det prosalyriska, och nu är vi framme vid IVF-behandlingen. Mötet med fertilitetsklinikens kyliga, kliniska verklighet kräver att dikten är mer berättande:

Det står i broschyren att det inte kan hända men jag ändå rädd
att embryot ska åka ut när jag hostar, skrattar, springer.

Vägen till ett barn börjar på olika ställen. I samma stund inleds den livslånga oron som det är att vara förälder. När Pärlemor slutar lämnas läsaren mitt i något pågående. Där finns en förväntan om något storslaget som blandas med det sköra i att vara gravid, men också en vardag som envisas med att pågå.

Försöken att förstå sin egen roll i förhållande till dem man älskar fortsätter hela livet. Förhoppningsvis går det ändå att hitta lugnet någonstans. I årstiderna, eller i det rytmiska vaggandet på ett tåg. Det tänker jag att Pärlemor visar.

Dimman lättar, det blir inte klarare, men man kan alltid blunda och känna sommarhavet skvalpa mot kroppen.

Similar Posts:

• Den långa vägens fortsättning
• En mammas längtan efter havet
• Ett tonårstrots förevigat
• Kroppens minnen och talets omöjlighet
• En mormors ordning och värdighet